Vickis blogg
En ny vecka har rivst artat ...
Oj oj oj håll i hatten... Här går det undan.
Helgen gick i rasande fart men mycket hann vi med.
Hade middagsbjudning både lördag och söndag för att undrelätta för oss. På lördagen kom makens familj och åt och då blev vi "bara" 12 pers. Det var riktigt trevligt och tiden gick som vanligt ovanlite fort.
På söndagen kom min familj och då blev vi 16 pers. Det är alltid svårt att berökna hur mycket mat som krävs för att det ska räck till så många personer. Då jag skulle bjuda på tacos med kyckling (fajitas är det nog) så tyckte jag att det så lite ut, så jag tog fram lite köttfärs oxå.
Hmm snacka om pinsamt, men maten tog slut. Det var tomma skålar överallt och jag är säker på att det var några som inte var mätta, fast alla sa att det var så bra så (fast vad ska de säga????)
Som tur var så hade vi även fika och det blev då iaf över.
Så nästa gång jag ska bjuda min familj på middag ska jag komma ihåg att ta i extra mycket för jag har en hungrig familj;P
Det är faktiskt otrolig skillnad på min mans och min familj, i hur mycket vi äter... Nu kommer jag till det som många har svårt för. Ingen av mina syskon är stora, alla är normala eller som jag under normala, men det har många svårt att tro på och vissa tror att jag ljuger. Eftersom överallt i tidningar skriver de om hur du snabbt ska gå ner i vikt och det är bilder på kändisar som via konstgjord väg (på ett eller annat sätt... Med datorns hjälp eller kniven) men det är sant. Det finns faktiskt människor som kämpar med att gå upp i vikt och jag har aldrig läst om detta i någon tidning. Nu har jag träffat fler människor som har detta problem, så jag vet att jag inte är ensam.
Men det som gör mig ledsen är när folk säger till mig -GUD VAD SMAL DU ÄR!!! Eller du som är så mager osv.
DETTA VET JAG OM OCH INGEN BEHöVER UPPLYSA MIG OM DETTA!!!!
Tycker att det är konstigt att man inte kan säga till folk att gud vad fet du är eller vad du har gått upp i vikt, men det är INGEN som tycker det är fel att säga tvärt om...
Jag lovar att jag blir MINST lika ledsen som en som är fet/stor/mullig som får höra det. Eftersom jag vet om detta men jag kan inte göra någonting åt saken, så har jag gillat läget och gör det bästa av situationen.
Underhela min uppväxt har jag brottats med min undervikt och när jag blev gravid och jag gick upp en massa så blev jag överlycklig för jag trodde inte att JAG kunde gå upp i vikt
När jag då närmade mig mitten och slutet av graviditeten så fick jag höra att man skulle gå upp max 12kg... MEN hallå, det tror jag inte ett skit på för vi är alla olika och jag tror att kroppen själv fixar detta eftersom kroppens förutsättningar sesr olika ut. När jag närmade mig förlossningen hade jag gått upp 30 kg och detta var jag mycket stolt över (vilket mina vänner än idag kan säga)
Tyvärr så tappade jag så gott som allt och idag är det ingen som tror att jag kan ha vägt så pass mycket. Allt eftersom kilona försvann så blev jag deppigare och deppigare. Det var inte kul att köpa ett par nya byxor som jag skulle ha på min första fest när sonen var nästan 7 månader och när jag ska ta på mig byxorna så hänger de som ett tält...
I min värld trodde jag ALDRIG att jag skulle förlora min vikt. I min hjärna fanns inte det alternativet. Det kändes som om hela min värld gick under och nästan ingen förstod mig. De flesta sa att jag skulle vara glad för att jag gick ner så fort men inom mig så grät jag floder. JAG VILL INTE VARA MAGER!!!
Nåja, det är inte mycket att göra åt nu idag. Jag får plugga färdigt skaffa mig ett högavlönat jobb och spara ihop till en fettpumpning
Ha en bra dag
Kram
/Vicki
Skrivet av Vicki, 2008-11-11 10:25
Kommentera: