Winter

En text jag skrev innan den 17 maj. Datorn krånglade då och efter det har den aldrig kommit upp, förrän nu. Rensar ut mitt rum på saker, datorn, därför lägger jag upp den här. Så att jag kan radera den från mina mappar på datorn, så de dagar jag mår bra slipper se texten lysa mot mig. Äntligen är det sommarlov! Ett sommarlov där det är dags att läka inför tre nya år på en ny skola i en ny klass. Eller läka och läka... Försöka acceptera. Kommer bli svårt då sommaren betyder kortärmat och badkläder. Texten i alla fall:

Vid den här tiden förra året fanns det inga ärr på mina armar. Om inte ens fem minuter slår klockan om till 00:00. Den 17 maj. Bara fyra minuter kvar. Vid den här tiden mådde jag knappast bra, men det fans inga ärr. Inga jäkla ärr. Om jag kunde flytta mig tillbaka i tiden, leva om dessa timmar tills då jag sätter mig på toalettlocket med en trubbig sax i min hand. Tre minuter kvar. Om jag fick leva om den söndagen som var då. Om jag vaknat senare, tidigare… Bara en sådan sak kunde ha spelat...

Fem minuter kvar. Sedan är 17 maj över. Det finns inte längre för ett år sedan... ett år sedan då jag kunde ha gjort ett helt annat val. Känns konstig att det var för ett år sedan, söndagen den 17 maj. Ett år? Ett år som har varit rena bergochdalbanan. Då jag blivit både visare och dummare. Tre minuter kvar. Två minuter kvar. 17 maj. Ett datum som är mer minnesvärt än dagen då min födelsedag är. En minut kvar. Jag skrev en text igår kväll. Precis innan klockan slog om till 17 maj. Tiden för ett år sedan då det inte fanns några ärr, bara små stick inom mig. Nu är 17 maj över. Kanske var det allt detta som fick mig att återgå till det gamla? Borde man inte vara glad på våren? Jag känner bara en enorm tyngd inom mig. Tack och lov är det inte långt kvar till sommarlovet. Det behövs nu.

Jag tänker inte hålla kvar vid något i detta livet. Jag är redan bra på att lämna människor bakom mig utan ett hejdå och så får det fortsätta bli. Inte för att jag vill såra, jag vill bara inte fastna i något. Men kanske ska jag ändå ha kvar bloggen, om jag någon gång sjunker ner i ett djupt mörker kan jag hitta tillbaka hit. Detta kanske blir det enda jag håller kvar vid. När människor jag känt länge har lämnats bakom mig, när städer byts av efter varandra. Kanske behöver jag något att hålla kvar vid och det något kanske blir detta. För då är jag ändå inte fast på ett och samma ställe. Det jag är så rädd för. Kanske är detta det enda som inte kommer försvinna...

Mina andra inlägg har varit dystra, arga. Jag är glad att jag har fått skriva av mig. Kanske har det hjälpt mig lite? Vet inte. Precis ikväll tänkte jag lägga ner med att skriva här, men jag insåg att jag tänker stanna kvar. Jag behöver det. Människorna här kanske inte förstår mig, de känner mig inte men kommentarerna värmer. Jag behöver veta att jag inte är ensam. Eller så förstår de mig precis och det är jag också glad över, även om jag önskar att ingen ska ha suttit i samma situation som mig.

I alla fall så känner jag lugnet inom mig just nu. Därför blir det ett lungt inlägg. Jag har insett att det är dags att glömma. Förlåta tänker jag inte ens ge mig på just nu, det kommer tära för mycket inom mig. Jag tänker bränna det förflutna bokstavligt talat. När jag kommer hem efter skolavslutningen i sommar tänker jag bära ut alla skolpapper, inforamtion papper, foton, brev, saker som påminer, gamla scheman och konfirmationspapper... Jag tänker bränna hela skiten. Jag tänker bränna allt som har att göra med...

Det gäller att hitta tillbaka till livet. Några månader har gått utan att jag skurit mig, ångesten är värre än innan. Ibland undrar jag om jag inte orsakade mig själv ångesten genom att skära mig. Att jag bara mådde dåligt i början för att livet tryckte på, att jag nu har ångest för att ärren aldrig kommer försvinna. För det jag gjort. Det gäller att återgå till ett liv i lögner. En enda av mina vänner visste om att jag skar mig, vi pratar inte längre. Det är så jobbig att hitta på lögner för mina andra vänner. Varför är jag inte med och badar i skolan när jag alltid varit det? Varför byter jag om på toaletten innan gympan när jag aldrig gjort det innan? Tack och lov har de inte frågat om det. VArför har jag alltid långärmat på idrotten när jag alltid haft kortärmat? VArför bär jag aldrig T-shirt fast det är varmt och svettigt ute? KAnske gillar jag vintern så mycket för att det går att dölja mina armar då. Snart är sommaren här... Visst längtar jag till varma ljusa dagar, men hur roligt är det att gå i...

Skrev ett riktigt, riktigt långt inlägg. Sedan lade internet av och allt försvann. Lika bra det kanske. Bara en förvirrad härva av känslor som motsades sig själv. Orkar inte skriva om allt. Orkar inte dra upp det igen, trodde inte det skulle tära så hårt på mig. Inom mig är det uppror. Om nätterna skriker jag, gråter och slår. Inom mig. På utsidan visar jag ingenting. Jag vill skrika,slå men jag kan inte. Jag kan bara inte. Pappa får mig att må sämre och sämre. Det han säger och inte säger. Jag orkar inte! Sluta!

JAg skär mig inte längre. VArje dag är jag nära. Men nu är känslan så stark. Jag vet att det hjälpte för stunden, att jag mådde lite bättre. Den lilla känsan, hur liten den än är och hur kort stund den varar så behöver jag den nu. NU!! Jag mådde sämre efteråt, om det blev ett stort ärr som inte kommer försvinna. JAg vet att jag bara sätter mig i en ondcirkel. Men den lilla hjälpen betyder så mycket just nu. Här hemma. Jag mår bra i skolan, slutat pressa mig själv så jävla mycket. Stuntar i om jag...

Fy fan. Jävla alkolist. Ser du inte vad du håller på med? Fattar du igenting? Än anledning till att jag aldrig kommer kunna dricka sprit är för dig och det tackar jag för. Jag vill inte bli som dig. Klaga över det du inte haft. Klaga tills jag i mina tankar pressar händerna över öronen och skriker rätt ut. Sluta. Sluta bara. Gör något åt det. Gör vad fan du vill! Men låt mig slippa lyssna. Du ska vara min pappa. Det räcker att ta hand om mamma. Jag mår redan dåligt över det. Jag vill aldrig blir som er. Därför jag slöt avtalet. Aldrig, aldrig som er. Ändå gillar jag er, inte älskar, men tycker om er längst inne. För jag vet ju att ni kan vara så mycket bättre. Tröttnade ni på er barndom eller vad hände? Varför står jag ensam nu? Eller är det för att jag har förmågan att trycka bort allt och alla så fort någon närmar sig? Ja, eftersom jag har lärt mig att det i mitt fall bara går åt helvete om jag släpper in någon på livet. De förstår mig inte. Lika bra att ljuga. Ni förstår mig inte. Lika bra att ljuga....

Vet inte vad det är med mig. Är på så otroligt dåligt humör, har varit det länge nu. Det känns som jag sjunker allt djupare och djupare ner i något slags iskallt mörkt hål. Orkar inte le, orkar inte prata med mina vänner utan att irritera mig på dem. Livet är inte allt för härligt just nu. Spyr, vill vill skära mig men lyckas kontrollerna den känslan för tillfället.

Egentligen skrev jag för att uttrycka min ilska mot dem som skär sig för trend!? Trend? Vad fan är det för fel på er!!!!! Skär ni er bara för att ni tror det är coolt?! Det är fanimej inte coolt! Det kommer inte vara coolt när ni märker att de förbaskade ärren aldrig försvinner, när sanningen verkligen går upp för er! Vet ni inte hur ni förstör era liv eller?! Ja, jag skär mig. Jag förstör mitt liv. Men jag gör det inte för någon jävla trend!! Det är inte coolt och jag blir bara så upprörd när jag läser sånt! Hur lätt blir det då för de vuxna att ta oss som faktiskt mår dåligt på allvar? De tror att vi gör det för en trend, de tycker vi är...