Winter

Skrev ett riktigt, riktigt långt inlägg. Sedan lade internet av och allt försvann. Lika bra det kanske. Bara en förvirrad härva av känslor som motsades sig själv. Orkar inte skriva om allt. Orkar inte dra upp det igen, trodde inte det skulle tära så hårt på mig. Inom mig är det uppror. Om nätterna skriker jag, gråter och slår. Inom mig. På utsidan visar jag ingenting. Jag vill skrika,slå men jag kan inte. Jag kan bara inte. Pappa får mig att må sämre och sämre. Det han säger och inte säger. Jag orkar inte! Sluta!

JAg skär mig inte längre. VArje dag är jag nära. Men nu är känslan så stark. Jag vet att det hjälpte för stunden, att jag mådde lite bättre. Den lilla känsan, hur liten den än är och hur kort stund den varar så behöver jag den nu. NU!! Jag mådde sämre efteråt, om det blev ett stort ärr som inte kommer försvinna. JAg vet att jag bara sätter mig i en ondcirkel. Men den lilla hjälpen betyder så mycket just nu. Här hemma. Jag mår bra i skolan, slutat pressa mig själv så jävla mycket. Stuntar i om jag...

Fy fan. Jävla alkolist. Ser du inte vad du håller på med? Fattar du igenting? Än anledning till att jag aldrig kommer kunna dricka sprit är för dig och det tackar jag för. Jag vill inte bli som dig. Klaga över det du inte haft. Klaga tills jag i mina tankar pressar händerna över öronen och skriker rätt ut. Sluta. Sluta bara. Gör något åt det. Gör vad fan du vill! Men låt mig slippa lyssna. Du ska vara min pappa. Det räcker att ta hand om mamma. Jag mår redan dåligt över det. Jag vill aldrig blir som er. Därför jag slöt avtalet. Aldrig, aldrig som er. Ändå gillar jag er, inte älskar, men tycker om er längst inne. För jag vet ju att ni kan vara så mycket bättre. Tröttnade ni på er barndom eller vad hände? Varför står jag ensam nu? Eller är det för att jag har förmågan att trycka bort allt och alla så fort någon närmar sig? Ja, eftersom jag har lärt mig att det i mitt fall bara går åt helvete om jag släpper in någon på livet. De förstår mig inte. Lika bra att ljuga. Ni förstår mig inte. Lika bra att ljuga....

Vet inte vad det är med mig. Är på så otroligt dåligt humör, har varit det länge nu. Det känns som jag sjunker allt djupare och djupare ner i något slags iskallt mörkt hål. Orkar inte le, orkar inte prata med mina vänner utan att irritera mig på dem. Livet är inte allt för härligt just nu. Spyr, vill vill skära mig men lyckas kontrollerna den känslan för tillfället.

Egentligen skrev jag för att uttrycka min ilska mot dem som skär sig för trend!? Trend? Vad fan är det för fel på er!!!!! Skär ni er bara för att ni tror det är coolt?! Det är fanimej inte coolt! Det kommer inte vara coolt när ni märker att de förbaskade ärren aldrig försvinner, när sanningen verkligen går upp för er! Vet ni inte hur ni förstör era liv eller?! Ja, jag skär mig. Jag förstör mitt liv. Men jag gör det inte för någon jävla trend!! Det är inte coolt och jag blir bara så upprörd när jag läser sånt! Hur lätt blir det då för de vuxna att ta oss som faktiskt mår dåligt på allvar? De tror att vi gör det för en trend, de tycker vi är...

10 januari. När nästa helvete startade. Ändå känner jag mig så lyckad. Lyckad att jag stack fingrarna i halsen. Ändå vet jag att jag inte borde. Jag vet ju det! Jag skriver det nu: GÖR DET INTE, DU VET ATT DET ÄR IDIOTISKT! Ändå gör jag det...För jag kan inte sluta. Jag vill, jag försöker, men jag mår bara så jävla dåligt. Detta får mig att må bra för en stund. Sedan blir det värre och det vet jag. Hur fan kunde allt detta börja? Hur fan blev det såhär?

Jag vet att jag kan se gymnasiumet som en nystart, men jag är bara så rädd att någon ska få veta. Då har hela ny starten gått åt helvete och jag vet att jag måste genomlida tre år på ett ställe där folk inte kommer förstå mig. Ett halvår kvar på högstadiet nu då. Det är bra. Jag lever fortfarande. Jag trodde inte jag skulle leva till jul. VARFÖR GÖR JAG DET? Varför känner jag mig misslyckad när jag äter, varför känner jag mig lyckad när jag står böjd över hadfatet med fingrarna i halsen? Det är inte normalt. Förlåt alla, jag vill inte göra er deprimerade....

Jag skriver jag jag vill dö. Ja. Men jag skär mig inte för att jag vill dö. Jag skär mig för att kunna orka leva.

”De kavlar upp mina tröjärmar och frågar varför jag skär mig. De drar med händerna över mina armar och revben och frågar varför jag svälter mig. Jag svarar ’för att jag vill’, och de ryggar tillbaka.
För att jag vill se om jag verkligen lever, om jag verkligen fortfarande kan blöda. För att jag vill straffa min äcklighet, pränta in den i huden så ni aldrig mer kan vifta bort den
Läkaren placerar mig i sal 5 och skriver ’tillsyn var 15:e minut’. Jag skär mig var 16:e.”

Men jag vill ju inte!! Jag vill inte!!

Jag vill bara gråta. Jag gråter nu!! Det känns som det var länge sedan.... Det var det. Jag gråter aldrig inför anda längre. Jag känner mig hård. När mamma frågade mig varför jag gjorde det, när allt det där kom fram så ljög jag. Jag ljög så länge det gick och sedan talade jag bara så mycket sanning att hon skulle bli nöjd. "Jag gjorde det bara några gånger. Det var stessigt i...

Trodde inte jag skulle börja skriva här igen. Har kollat i genom en massa bloggar, tänkte då på denna. Klockan är halv fyra på morgonen. Jag är inte ett dugg trött. Fick ångest. Ligger och gråter. Känner bara hur livsglädjen rinner av mig. Vill be om ursäkt för alla jag gör deprimerade. Orkar bara inte längre. Jag trodde det skulle bli bättre. Jag skämdes så jävla mycet första gången. Då var det bara ett enda ärr. Möjligtvis två. Det går inte ens att räkna hur många ärr jag har nu. För tillfället har jag väl slutat. Inte i mina tankar, men jag kan kontrollera det. Fast har jag kontroll borde jag väl aldrig börjat. Jag mår verkligen piss. Känner hur tårarna torkar på min hud. Orkar inte mer nu. Jag trodde verkligen det skulle bli bättre, jag trodde att jag kanske någon gång skulle kolla tillbaka på denna blogg och le över att jag mår bra nu. Nu mår jag bara värre. Äter dåligt. Har ångest. I slutet av sommaren var det värst. Jag skar så djupt att jag fick binda om med gasbinda hårt för att det skulle sluta...