Älskade Kaos
kurio sitet.
Han frågade vad jag tyckte om situationen, och jag kände honom inte väl, så kanske var det därför jag beslöt mig för att bara återge mina tankar rakt av, utan filter. Det brukar vara något som jag sedan måste skämta bort, släta över, men någonting fick mig att bortse från erfarenheten.
När jag tystnat stirrar han bara på mig, och för en gångs skull känns inte den utdragna ögonkontakten fullt så påträngande som ögonkontakt brukar göra. Den ser mer ut som fascination än som oro.
"Du... du döljer det så väl. Allt det där... Bakom allt... bakom..." säger han, gestikulerar mot mitt ansikte, mitt invanda leende och min väl avvägda hållning.
Och det känns ovant att få den reaktionen; som om det jag tänker och hastigheten tankarna färdas i inte är ett orosmoment, utan en kuriositet, nästan en... källa till samförstånd.
Skrivet av alskade-kaos, 2016-05-10 16:38
Kommentera: