En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

Älskade Kaos

aprilväder.

Taggar: adhd vakenhet

Du är inte säker på vad "trötthet" betyder. Det är sällan det är som en tung filt över tankarna, över kroppen - det är sällan som andra beskriver det; ett tillstånd som enbart går över efter vila. För dig har det alltid varit mer som växlande molnighet, som glapp i batterierna, som aprilväder. Nyckfullt, inkonsekvent.

Det är vårens väder; det är högtryck och urladdning med åska och störtskurar. Och vad du än tog på dig när du gick hemifrån så lyckades du inte klä dig rätt för alla väderomslag.

Det är glapp i batterierna till ficklampan, och den slocknar plötsligt halvvägs genom sensommarskogen. Och när ögonen väl ställt om sig till mörkerseende och du börjar urskilja stigen igen så får batterierna plötsligt kontakt igen och ljuset flackar till, går igång. Och det händer inte bara där.

Det är mitt under samtalet, när du just skulle svara något. Det blir glapp, störtskurar. Och det som nyss varit engagerande blir plötsligt någonting du knappt orkar famla dig igenom i mörkret, din hjärna plötsligt mätt på intryck och det är knappast något man kan säga mitt i samtalet, tala om att signalfel uppstått och att tåget nu blir stående mellan stationer på obestämd tid, så du lär dig att gå ut och putta på tåget utifrån, ta dig långsamt framåt trots att strömmen är borta och inget annat än din vilja håller dig vaken, närvarande. Och det är inte vila - det är avbrott, men inte den sorten de talar om i glassreklamen.

Du tappar greppet mitt under klättringen, så du lär dig falla snyggt, nästan som en konst. För det är inte uppgiften som blivit för mycket, inte kollegan som blivit ointressant, inte kroppen som inte orkar fylla diskmaskinen längre. Det är bara att det på några sekunder gått från sol till mörk, hotfull himmel och huvudet blivit tyngre, motivationen som driver dig framåt på ångorna från bensinen du inte visste var på väg att ta slut. Och det är svårt att dölja, men du kan, och du gör det, för du vet att det är lönlöst att vänja dig vid mörkersyn när ficklampan när som helst skiner till igen. Några minuter, tre timmar. En långdragen historia som inte ger sig förrän kvällen eller bara ett kort vacklande innan du återfår balansen och tyngden i huvudet lättar och du vill ta små skutt på väg till korridoren igen, en låt i huvudet, något angeläget att diskutera med kollegan. Du vet aldrig, precis som SJ måste du återkomma med mer information om signalfelet allteftersom. Du har ingen tidsram, men du vet detta; det är inte bestående, och ingen sömn hjälper, du kommer att vara klarvaken så snart du lägger dig ner för att vila och det är opraktiskt; du har tillfälligt avbrott snarare än ridå, och hur länge väntar publiken innan de går?

Du fortsätter, låtsas som om du känner lika mycket engagemang i samtalet som du nyss gjorde, vägrar paraply i ösregnet, hävdar trotsigt att det är sommar och du ska njuta av solen. Men om du är i affären när det slår om upptäcker du att du plötsligt står och stirrar på krossade tomater utan att minnas varför du gick just dit, och allt är mer hopplöshet än trötthet, för inte känns väl trötthet såhär? Eller så är det just så trötthet känns för dig. Du tappar ångan på hissen ner till omklädningsrummet efter jobbet, och där du nyss gjort fyra saker samtidigt och skämtat innan du gick är du plötsligt tröttare än om du inte sovit på två dygn (den sortens trötthet kan du hantera, den sortens trötthet är förutsägbar, hanterbar), men du måste ändå ta dig igenom omklädningsrummet, måste le och hälsa en god kväll till de du möter, måste ta dig till bussen, kanske handla. Och du tror inte att du orkar ens byta om innan du går mot bussen, men du gör det, tanken på bussresans vila det enda som driver stegen framåt. Och du ska vila sedan, säger du, men innan du kommit hem är strömmen tillbaka, signalfelet åtgärdat, molnen skingrade, och du vill skapa-tala-lyssna-balansera på räcket på vägen mellan bussen och din lägenhet. Och det börjar om, allting. Idéflykt, rus, platt fall och kanske någonstans en minut av balans.

Det är inte trötthet som andra känner det, det är växlande molnighet, signalfel, glapp.

Och det är bara ett överflöd av metaforer, men de låter ändå mer som du än "hyper- och hypoaktivitet" någonsin gjort, känns ändå mer talande än "svårt att styra vakenhetsgraden" och det är mer vardagsnära än "obalans i dopaminnivåerna".

Någonstans slutade du hoppas att åldern, att mognad eller strategier skulle få vädret att stabiliseras. Någonstans hjälpte väl 36 mg läkemedel, men aprilväder är ofrånkomligt även om du kommer ihåg paraplyet.

Och du lär dig både att köra på ångorna och att gå utan att stanna upp på stigen när ficklampan dör. Och på avstånd ser det nästan utan som om du vet var du sätter fötterna.

Fotarbete, det är väl vad allt i slutändan handlar om.

Skrivet av alskade-kaos, 2016-06-10 17:33

Har aldrig tänkt på det så.

Skrivet av Line, 2016-06-10 22:44

Kommentera:

Signatur:
Skriv här:
Vad heter Pippis författare i förnamn (stor första bokstav)?