En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

Älskade Kaos

- neuropsykiatri - perception - fragment - kaosteori - navelskådning - rörelseoskärpa - adhd - fartblindhet -

(det finns saker som är för motsägelsefulla för att medges och det finns saker jag annars aldrig försöker förklara i ord.)

Jag planterar om växter, sår fröer (tre krukor räcker plötsligt inte så jag hämtar fler, hämtar balkonglådor, fyller alla kärl för nu ska saker växa) och det är smutsigt-verkligt-livskraftigt. Jag är en människa som ibland glömmer att det är härifrån vi kommer (av jord, till jord), men jag glömmer inte nu, nu minns jag, och jag kommer aldrig att glömma igen. Mitt hem kommer att vara fyllt av växter och saker som lever, och jag kommer alltid känna släktskapet, känna rötterna från flera generationer tillbaka (en jordbrukssläkt, och jag brukar känna mig hemma i släkttorpet, gamla jordbruksredskap och ett ständigt svagt surrande av insekter bland barren och torpen och algerna i insjön.).

(Jag glömmer, och tydligen klarar inte växter att bli ignorerade i tre veckor.)

*

Det luktar av curry och jag passerar gathörnet, men lukten stannar kvar. Lite längre bort på gatan finns en klädaffär och tygerna på en av dockorna påminner mig om Bangladesh (och...

Skrivet av alskade-kaos, 2016-05-14

Visa hela (0 kommentarer)

Han frågade vad jag tyckte om situationen, och jag kände honom inte väl, så kanske var det därför jag beslöt mig för att bara återge mina tankar rakt av, utan filter. Det brukar vara något som jag sedan måste skämta bort, släta över, men någonting fick mig att bortse från erfarenheten.

När jag tystnat stirrar han bara på mig, och för en gångs skull känns inte den utdragna ögonkontakten fullt så påträngande som ögonkontakt brukar göra. Den ser mer ut som fascination än som oro.

"Du... du döljer det så väl. Allt det där... Bakom allt... bakom..." säger han, gestikulerar mot mitt ansikte, mitt invanda leende och min väl avvägda hållning.

Och det känns ovant att få den reaktionen; som om det jag tänker och hastigheten tankarna färdas i inte är ett orosmoment, utan en kuriositet, nästan en... källa till samförstånd.

Skrivet av alskade-kaos, 2016-05-10

Visa hela (0 kommentarer)

Och jag har märkt att jag ofta är mer frustrerad över min egen frustration än över själva orsaken till den.

Skrivet av alskade-kaos, 2016-05-10

Visa hela (0 kommentarer)

Jag har alltid haft självdistans.

I alla fall om man med självdistans menar känslan av att man samtidigt som man gör något helt befängt är smärtsamt medveten om hur befängt det hela är, men ändå inte lyckas avstyra det.

Ibland är det lite som att se en bilkrasch i slowmotion och ändå inte kunna varna förarna eller styra undan och undvika den ofrånkomliga kraschen.

(Och kommentarerna från min mer självdistanserade sida är aldrig tillräckligt för att stoppa stenen som redan är i rullning. Allt den kan göra är att se på medan jag bit för bit gör allting värre, påskyndad av ångesten som uppkommer av att veta hur irrationellt jag beter mig.)

Jag har alltid funnit att den typen av självdistans är överskattad.

Skrivet av alskade-kaos, 2016-05-10

Visa hela (0 kommentarer)

Du vill alltid höja volymen på allt du gör. Höja ljudet tills det överröstar bruset av allt som du samtidigt väljer bort. För du måste välja bort, måste prioritera, men det är inte fullt så enkelt som andra menar att det är. Du behöver någonting så påtagligt att valet blir enkelt. Inte för att du inte ser gradskillnaden mellan två olika behov, utan för att du ser alldeles för många grader, för många variabler - det blir kaleidoskop istället för skärpa och du är åksjuk av naturen och tappar lätt balansen.

Och om allting är lika viktigt så kommer du aldrig vara säker på att det du gör för stunden är det du verkligen borde fokusera på, och den ovissheten - att nästan aldrig veta om du fokuserar på rätt sak - är ingenting du talar om, för det är inte den sortens trötthet som andra tycks känna.

(Och utifrån ser det ut som impulsivitet, som infall, sättet du kastar sig mellan olika riktningar och alluppslukande intressen, men från ditt perspektiv handlar...

Skrivet av alskade-kaos, 2016-05-10

Visa hela (0 kommentarer)

Jag är tretton år och har blicken fäst på lampan över köksbordet.

-

Trycker på lampknappen.

(Släckt.)

Vill vara säker. Trycker på knappen igen.

(Tänd. Memorerar: "så här ser lampan ut när den är tänd")

Trycker en tredje gång.

(Släckt. Lampan är släckt. Jag ser skillnaden. Självklart ser jag skillnaden. Om det bara inte varit så soligt att ljuset reflekteras i glödlampan.)

Trycker en fjärde gång; jag kan inte utesluta att jag misstagit mig.

(Tänd. Jag är säker nu. Lampan är tveklöst tänd.)

Trycker en femte gång, hårdare nu, en markering.

(Släckt.)

-

Jag låter handen lämna lampknappen, vänder mig äntligen om för att lämna köket.

-

Då; osäkerhet. Ett tryck i kroppen som jag inte klarar att stå emot. Återvänder. Betraktar en helt ovidkommande kökslampa. Resignerar.

-

Trycker en sjätte gång.

(Tänd. Så här ser lampan ut när den är tänd.)

Skrivet av alskade-kaos, 2016-05-03

Visa hela (0 kommentarer)

Det handlar inte alltid om adrenalin.

Ibland, när jag gör någonting nytt, när jag kastar mig huvudstupa in i ett nytt projekt, tar en risk eller går rakt in i något jag inte tänkt över i förväg handlar det om motsatsen.

Det handlar om tystnad, eller min version av det.

-

Vanligtvis; ett plockepinn av tankar och möjligheter, lika vidhäftande som teflon. Det är något du sade igår, det är en obehaglig nyans av pastell på sätet framför mig, det är orden jag läser och musiken jag hör samtidigt. Det är rastlöshet, avsaknad av riktning.

(Det måste vara något jag glömt någonstans, för jag kommer inte ihåg vart jag är på väg just nu.)

Undantagsvis; sensationen som riktning. Det är inte tyst i huvudet, men istället för sju riktningar har jag bara en, möjligtvis med ett eller två sidospår. Och jag störs inte av pastellfärgade säten och jag har en riktning, eller min version av det.

-

Och det är det närmaste jag kommer tystnaden.

Det handlar inte...

Skrivet av alskade-kaos, 2016-05-03

Visa hela (0 kommentarer)

Jag är nitton år och min körskolelärare tar över ratten och kör in på en parkering.

När motorn är avstängd vänder han sig mot mig, tvekar. Sedan, en fråga.

"Vad är det för fel på dig?"

-

Och just då, som nittonåring, är det inte frågan som gör ont.

Det är det faktum att jag inte har något svar på frågan.

-

Och jag har också börjat undra.

Skrivet av alskade-kaos, 2016-05-03

Visa hela (0 kommentarer)