Amandas ord.

Om några minuter ska jag bege mig mot biografen och se "Sex and the city". Jag kan knappt berga mig, vill ju veta hur Sarah Jessica Parker hinner med 81 klädbyten på 2h och 24 min. Hon måste alltså i genomsnitt göra ett klädbyte var 2,5 min har jag räknat ut. Och så vill jag ju såklart se hur det är med allihopa. Är på väldigt bra humör.

Och för att inte tala om bra humör har jag fått ett stipendie om 2000 kr för mina betygsprestationer på Schillerska :) Känns riktigt bra och inte helt fel att ha lite extra pengar med sig utomlands. Om 45 dagar sitter jag på planet till Grekland, alldeles nervös och genom-glad! Kan det bli bättre? Jag tror faktiskt inte det.

Ett helt dygn har gått och nu försöker att känna ingenting. Det är bara så tomt och de enda textraderna som verkligen passar in på hur jag känner just nu finns i Robyns låt "With Every Heartbeat".

Jag ville bryta mig loss men nu känner jag mig bara vilsen och ensam. "Det var ju det här du ville, eller?" Jag vill men ändå så vill jag inte. För att bli fri måste alla känslor försvinna men istället så väller dom fram och placerar sig i magen. Jag har ont där, det gör bara så fruktansvärt ont. Igår tyckte vi att det var bäst att bryta upp men nu vet jag inte om det var en så bra ide för jag älskar dig så enormt mycket. Du var min bästa vän och du fanns alltid nära. Vad ska jag ta mig till utan dig? Jag kan inte se det framför mig. Men igår tyckte vi att det var bäst såhär, så jag antar att det känns bra för dig och det är väl det enda som räknas när man tänker efter på hur det är nu. Men du var min första förälskelse och jag kommer aldrig att glömma alla minnen jag har med dig.

Det borde vara lättare att släppa saker och gå vidare. Jag har satt upp en regel för mig själv. Varje dag ska jag släppa tre saker jag annars hade hakat upp mig på. Tre saker kanske låter lite mycket men jag har märkt att jag faktiskt irriterar mig på väldigt mycket under en enda dag. För visst är det så, att jag väldigt lätt hakar upp mig på saker som från början inte hade en hake innan det kom till mig. Så, en regel. Det är lätt. Från och med nu ska varje dag bli lite lättare att gå igenom.

Varför är det så svårt att lämna sitt förflutna och vandra i nutiden?

Ofattbar sorg, så ofattbar tyngd. Jag har aldrig sett morfar ledsen förr och att se honom gråta gör så ont inombords. Det tränger fram som små droppar. Jag vill inte visa min sorg men läpparna darrar och trots djupa andetag så brister det. Sebastians begravning kommer att vara så olidlig. Man borde inte få dö ung, det gör för ont. Mässan i den katolska kyrkan idag har lämnat spår och det är kanske först idag som jag känner sorgen. Efter en vecka är det fortfarande så svårt att förstå. Jag hoppas med hela min själ att alla kommer att bli starkare efter det här. Imon ska jag till hans lägenhet för att ge stöd åt dom som behöver.

Åh, jag får abstinens. Ligger och lyssnar på gamla streetlåtar och tänker på dans, dans, dans. Att få dansa är något av det bästa som finns. Jag vill bli bäst, jag vill kunna leva mig in ännu mer. Och streetdance är något jag tycker att jag kan utvecklas i.
Sinnet och kroppen fokuseras på en sak och allt flyter. Det känns så otroligt befriande. När jag ligger här rinner en lätt känsla av lycka genom lycka bara genom att lyssna på låtarna. Och för att inte tala om hur snyggt det är när man verkligen kan dansa. Jag ska bli så jäkla bra!

Haha, just det. Idag på samhällslektionen skulle vi se klart en ganska våldsam film (enligt min lärare) med mycket droger och då det nyligen hänt en incident med droger inblandade i klassen vad hon mycket försiktig och frågade om vi verkligen ville se klar filmen och så. Och som hon sa "Jag vill ju inte att ni ska bli extra deprimerande". Som om alla i klassen var grovt deprimerande. Lite komiskt tycker jag faktiskt att det var. Fast det...

Just nu är allt skit. Nästan allt. Jag är sjuk, jag blir irriterad för ingenting, jag skäller på saker jag inte borde. Det är skit. Jag är en skit. Just nu i alla fall. Men jag orkar inte stå emot begäret att bråka. Jag måste få rätt över honom. Varför? Ingen aning och sanningen är att jag hatar det för det tär på vårat förhållande. Men sen finns det ju dagar som är underbara också så det kanske kompenserar? Nja, kanske. Jag hoppas det för annars är jag nog rätt körd, haha.

Jag måste vara en jävlig person att vara tillsammans med, jag hade aldrig klarat av att leva med mig. Men sen kanske jag har stunder då jag är alldeles alldeles lagom..vart går gränsen?

Samhället tvingar oss att växa upp fort men vi får inte växa upp för fort. För vi är ju bara barn och barn ska få vara barn. Men samhället kräver framåttänkande, planering, jobb, pengar, mer och mer anstränging och allt det där man blir berövad när man växer upp. När man får högre och högre krav på sig. Och att hitta bostad är ju näst intill omöjligt. Och utan högskoleutbildning får man knappast ett bra jobb med rätt lön. För när man blir äldre inser man att allting är väldigt orättvist för dom som inte har pengar. Vissa sliter som djur för ingenting medan andra sitter på sin kontorsstol under ett regn av pengar och möjligheter. Det är inte rättvist. Men åt andra hand, vem har sagt att det ska vara rättvist?

Vi borde börja jobba tidigt för då ser det bättre ut i cv:t. Växer vi upp fortare och mognar kanske vi har en chans att lyckas. Vi som endast kan lita på oss själva. Jag kan inte förlita mig på att någon annan ska ta hand om mig utan det måste jag...