Ja...hej. Amanda.
Jag vill synas samtidigt som jag bara vill försvinna. Är rädd för vad andra folk ska tycka om jag låter mig blottas men nyfiken på konsekvenserna. Just nu känns livet bra, för bra. Inget dåligt händer. Så här går jag runt och verkligen hoppas på att något dåligt ska hända så att det blir som vanligt. Nu ska jag inte överdriva men det jag menar är att förut fanns det alldtid något att grubbla över och nu finns det inte det. Så då fyller jag sidorna med glubbel över att det inte finns något att grubbla över. Låter inte riktigt vettigt. Det är inte heller vettigt att i väntar på dom så kallade problemen skapa dom från något som inte är ett problem. Men what the häck. Sådan är jag. Så jag antar att jag har problem som inte är problem. Det är väl ändå ett problem?
Måste bara passa på att tipsa om ett suveränt ps2 spel. Guitar hero. Har spelat fingrarna av mig idag när jag egentligen borde satsat på att plugga inför biologiprovet i morgon. Men, har man kul så...
Visa hela (1 kommentar)
Jag orkar inte bråka, orkar inte ta upp all skit som har hänt det senaste året. Mår bara skit av alltihopa. Och med en kompis mindre och flera misstag senare sitter jag här och gråter. För allt som gick fel. Ibland vill jag bara straffa mig själv. Typ säga att det är slut mellan mig och Tobias. För jag förtjänar ingen. Och om det tar slut får jag i alla fall en anledning att må dåligt istället för att ha det som det är nu. Jag hatar att må dåligt utan att veta varför.
Pappa har ju slutat skrika och kasta saker och mamma gråter inte längre.
Men ändå försvinner det inte. Alla minnen. Och det är ingen som vet hela sanningen för den går inte ens att förklara. Hur ensam jag har känt mig. Även om jag haft folk vid min sida. Även om Jennifer fanns där. Det går inte att förklara hur illa jag tyckte om mig. Hur oälskad jag kände mig. Och jag brydde mig inte om ett skit. Om jag hade blivit våldtagen hade jag inte rört ett finger. Jag skulle bara fått vad jag...
Visa hela (1 kommentar)
Jag låg bredvid Tobias, i min säng och skulle sova. Då hände det något. Det liksom rös till i hela kroppen och jag vet inte om jag någonsin har varit så glad innan. För jag har ju det bästa man kan ha och jag är så lyckligt lottad. Jag har en pojkvän och en bästa vän. Mer kan man inte önska sig. Och han sa så fina saker igår, när jag var ledsen.
"Ska vi köpa förlovningsringar?"
"Ja."
"Då gör vi det."
Jens <3 Smith
Visa hela (3 kommentarer)
Det känns som ett evigt krig mot sig själv. Man intalar sig själv en massa saker så att allt ska kännas bra. För då kan man leva. Och sen kommer bakslaget, ungefär som en bakfylla. När allt bara går utför. Som nu.
Jag mår illa och vill gråta. Jag vet att jag kan göra det bättre genom att sätta mig på ett annat ställe men ändå väljer jag att sitta här och jag kan inte fundera ut varför. Varför gör jag såhär mot mig själv? Ett evigt krig.
Allt går så fel när något går fel. För då påminns jag om hur allt brukade vara. Samtidigt som det inte känns likadant som förut. Det är ju inte alls likadant i alla fall. Men ändå så blir det för mycket.
Du är den du är, du är bra, det är som det är och det är okej. Allt är perfekt.
Jag vill bara ligga ner och gråta. Och jag vill att han håller om mig.
Syns det ens på mig? För nu vet jag inte ens vad jag känner. Ilska. Men mest ledsen.
Visa hela (0 kommentarer)
Idag vill jag bara sova. Och gråta. Och skrika. Men det gör det inte bättre. Ska nog ringa Tobias och höra orden "Jag älskar dig." Det kan behövas och det är jag värd.
Det är så enkelt att vara med dig. Inte sådär komplicerat och skruvat. Det är så skönt. För vi kan slappna av tillsammans och när jag är hos dig kan jag oftast koppla bort alla problem. Och när jag inte kan det hjälper du mig att må bättre. Jag älskar dig för det.
Jag kan säga allt till dig. Du är som en bästa vän. Fast nästan närmare ändå.
Och när jag är med dig blir allt så ljust för vi klarar liksom allt bara det är du och jag. Precis så känns det. Du är så värdefull. Jag vill att du ska veta det.
Om jag vill vända mig någonstans och gråta ett slag så finns du där. Och jag vill att du ska veta allt om mig. Jag vill visa dig allt jag har att erbjuda. För du tar hand om det precis så som jag vill att någon ska göra. Och jag älskar dig för det.
Det härligaste är nästan att jag vet...
Visa hela (0 kommentarer)
Radion är på. Det brusar, som vanligt. Vaga röster, nästan datoriserade. En man. En kvinna.
"Hon låg med min bästa kompis."
"Men innan det låg han med sin sektreterare."
Ett manus, så som alltid. Dom tjafsar på radio. Så att alla kan höra.
"Du älskade ju aldrig mig ändå."
"Jo men du älskade aldrig mig."
Kärlek är något varken av dom någonsin stött på. Dom inbillar sig bara.
"Du ser det går inte att prata med henne."
"Såhär är det alltid."
Vem är intresserad av ett rollspel? Är du? Så slå på radion då. Ingen kommunikation alls.
"Det är alltid hon som börjar."
"Det är det ju inte alls. Det är ju du!"
Som små barn leker dom. Men ingen av dom är medvetna att dom är med i en lek. Peka-finger.
Snyftningar, dolda av bruset. Klick. Och så tog det slut. Så enkelt, så rent.
Jag vrider om knappen. Det tystnar. Nu är det bara hans knutna näve mot min ömma kind som hörs. Nu är det slut. Och allt man hör är slagen.
Jag önskar att det vore jag i bruset. För...
Visa hela (0 kommentarer)
Vi står nakna och petar på varandra. Du på mig och jag på dig.
"När du petar här blir jag glad." Säger du.
Så jag petar där. Du ler. Jag ler.
"När du petar här." Säger du och tar mitt finger mot ditt bröst."Så blir det alldeles varmt i hela kroppen"
Jag stryker min hand över din bröstkorg, du ryser. Jag ryser.
Om jag bara kunna frysa tiden så att jag kan stanna i detta ögonblick för alltid.
"Peta här." Säger du och flyttar min hand mot ditt skrev.
"Varför då?" Frågar jag och stannar rörelsen.
"För att det gör mig helt galen i dig." Säger du.
Så jag låter handen treva vidare. Du stönar. Jag rodnar.
"Jag älskar dig." Säger du och trycker mig nära.
"Jag älskar dig." Säger jag och vilar mitt huvud vid din hals.
Visa hela (0 kommentarer)
Han betraktade henne länge. Det fanns något i ögonfallande med sättet hon stod.
Hennes skulderblad sköt ut som vassa rakblad och ryggradens knotor som små kullar längs den sköra ryggen. Revbenens skarpa linjer och höfternas vackra skulptur.
Det var något med sättet hon stödde sin lätta kropp på det ena benet.
Sådär ledigt och elegant. Och hur hennes nästan obefintliga lår mynnade i en mer synlig knäskål för att sedan fortsätta ner längs vaden som knappt existerade.
Han kunde inte slita blicken från hennes ansikte.
Lättsamt och magert. Kindbenens uppenbarelse var svår att missa. Och hennes ihåliga ögon. De rosa läpparnas perfektionism. Så välformade.
Ja, allt han ville var att kyssa dessa läppar, att lära känna henne. För det var något han kände som han aldrig tidigare upplevt.
Hon var så bländande vacker där hon stod. Med huvudet högt och håret svallande. Om han bara fick styka sina fíngrar genom detta hår och viska i hennes spetsiga öra.
Han ställde sig...
Visa hela (3 kommentarer)