42, plus minus ett och annat

Igår sällade jag mig till skaran av akademiker som är anmälda som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Min anställning övergick nämligen nyss från lång deltid till ovissa-men-sannolikt-få timmar.

Med andra ord har jag registrerats som högutbildad, arbetssökande, kvinna, förbannat ung och en massa annat. Och det handlar just om registrering, eftersom syftet med att gå till AF var att registreras för att kunna ansöka om a-kassa, så att jag kan betala hyra och el (det är nämligen det enda som grundbeloppet i a-kassan räcker till.) Jobben står bevisligen inte och väntar på mig hos AF, så jag söker dem på egen hand. Och när allt kommer omkring; Arbetsförmedlingens roll är ju att registrera arbetssökande och producera statistik. Lite som en Statistisk Centralbyrå, fast bakom ett skimmer av "söka jobb"-kurser och annat som ser fint ut.

Och vi tackar hjärtligt för det! Ingen annan har ju intresse av att registrera sådana siffror - vi vill faktiskt bara bli av med dem!...

Nu har jag nått gränsen och det är omöjligt att inte spy galla över en dålig poplåt som spelas i tid och otid. Räkna kallt med att aldrig någonson bli min idol, Sebastian.

Det vore enkelt att säga att det är en värdelös låt, att den irriterar mig och att jag gärna hade förbjudit så värdelösa låtar att alls tillverkas. Men det vore för simpelt. Jag tänker slakta den, här och nu. Åtminstone texten - plastmusik får någon annan klaga på tills den smälter. Låt oss börja med första versen:

You've got a mind of your own. Yeah, you've proved you can slam down a phone and your rules they change with the weather, it's not getting better.

Jaha, egen vilja uttrycks genom att man på egen hand kan lägga på telefonen i örat på någon. Det är således själva grunden för självständighet, att göra klart för någon att man inte vill tala med dem. En helt självklar del av det sociala spelet, för allt annat vore direkt mesigt. Alltså är personen som omtalas en helt...

"Och du är 20 år?" frågade busschauffören. Den här förvirringen kring min ålder har följt mig genom livet, men det har aldrig tidigare resulterat i det här.

När jag gick på låg- och mellanstadiet fick jag ofta höra att jag såg äldre ut, och förklaringen var enkel: jag var helt enkelt ovanligt lång för min ålder. Får se nu, hur gammal kan hon vara? Åtta eller tolv? Femton eller nitton? Kluriga frågor för den som anser att det spelar roll, själv var jag mest glad över att bli uppgraderad med jämna mellanrum. Inte för att det gjorde mig ett dyft visare eller, som i tonårens tid, mindre pubertalt genomförvirrad, arg och uppstudsig. Tvärt om.

Den oförtjänta identiteten gav mig säkert en och annan oförtjänt fördel också, men såhär i efterhand undrar jag ändå ytterst sällan vem jag hade varit om folk alltid hade gjort korrekta bedömningar av min ålder och därmed av min mentala status. Jag menar, det är en betydande skillnad mellan vad som finns i huvudet på...

Efter en intressant lunchdiskussion kring hur det nu ligger till med Smithers i Simpsons, kände jag pressen att ta The Simpsons Personality Test. Ingen borde bli förvånad av det här duktiga resultatet...

You Are Lisa Simpson

A total child prodigy and super genius, you have the mind for world domination. But you prefer world peace, Buddhism, and tofu dogs. You will be remembered for: all your academic accomplishments. Your life philosophy: "I refuse to believe that everybody refuses to believe the truth"

Oh well, jag skulle faktiskt bli uppriktigt förvånad om jag lyckats pricka in en annan Simpsons-karaktär i det där testet. Men jag vill fortfarande få grepp om Smithers. Är Burns hans fadersgestalt och växte han upp hos honom och är Smithers hemligt kär i Burns? Eller båda delarna (vilket vore hyfsats perverst)... eller vad har jag missat? Rädda mig i det här, någon som är mer insatt -...

Med vördnad tar jag emot Malena Ivarssons tips för bättre sex, förvissad om att de kommer att förändra mitt liv.

Den kända sexologen delar med sig av 66 tips som alla imponerar väldigt. Jag hade aldrig kunnat räkna ut något av det här på egen hand, naturligtvis gör mig djupt tacksam över hennes sammanställning. Och se, ett av Malenas tips är just tacksamhet!

6. Det finns ingenting som är så tändande som uppriktig tacksamhet. Brist på tacksamhet ger ett trist och rutinmässigt förhållande.

Huvudet på spiken, Malena! Jag går igång totalt på en tacksam partner. Jag minns särskilt alla gånger jag raggat upp någon som strålade tacksamhet tvärs över bardisken klockan 01.45, vilket ofelbart resulterat i oförglömligt sex.

22. Skicka honom ett nakenfoto av dig själv.

Bra idé, men varför bara ett foto? Webcam-sex är ju mycket populärt numera. Det går dessutom att tjäna pengar på det och jag slår vad om att alla som...

"Vad är kvinnlighet och vad är manlighet?" frågade hon.
"Kanske... kanske det som vi kallar för kvinnlighet och manlighet" blev svaret. För det var så jag uppfattade det.

Det är drygt fem år sedan nu, som vi utan att veta om det diskuterade socialkonstruktivism. Och jag tror fortfarande på att vi är vad vi skapar oss till att vara - och jag tror fortfarande att vi också är vad andra skapar oss till att vara. Men vi kan börja från början.

Jag är ungefär 20 kg över än medelvikten hos kvinnor i åldern 16-24 år. Jag är 6 centimeter längre än medellängden hos de 18-åringar som mönstrade hos Pliktverket under år 2000. Men mönstrat, det har jag faktiskt aldrig gjort. Kom aldrig för mig att skicka in papprena, och nu är jag alldeles strax för gammal. Ibland är jag dessutom lite bitter över att jag aldrig gjorde lumpen. Det hade ju varit den naturliga fortsättningen på att vara en bra gevärsskytt, ha rutor på magen och nästan alltid ha skit under naglarna!

Men det...

Vad gör en av sin idealism och sina visioner, om en har det i överflöd?

Vissa dagar har jag extra mycket lust att engagera mig politiskt. Andra dagar känns politik som ett sattyg, en till vansinne skyddad verkstad. Ja, som om det skulle krävas inte bara engagemang och visioner utan också en stor dos självdestruktivitet för att kliva in i den världen.

Men idag - just idag känns det som om valet står mellan att fortsätta tro på något eller att ge upp all idealism jag någonsin har haft, att bli cyniker. Låt mig ge ett exempel på vad som irriterar mig: Att den generation som bevisligen inte vet hur det känns när hotet om arbetslöshet gnager hål i magen ska bestämma hur mycket min mage ska utsättas för och dessutom bestämma huruvida magsårsmedicinen ska vara subventionerad eller ej.

Det handlar om representativitet.
Och jag känner mig inte representerad.

Två år sedan. Solsken. Jag står i den bullriga tvättstugan och tittar ut på gatan.

Där ute står två tjejer och packar in prylar i en skåpbil. De har kort hår, baggy jeans och tighta tshirts med tryck. Det saknas bara en keps, tänker jag och konstaterar att den stilen inte är så vansinnigt snygg på en tjej.

Kommer tillbaka till lägenheten, med famnen full med tvätt. Går förbi spegeln och tittar på min egen bild i den. Uh-oh! Kort hår, stora jeans, tight tshirt. Det saknas bara en keps!

Numera har jag flera kepsar.
Och med jämna mellanrum flexar jag mina biceps.
Bara för att det är skoj att vara stark.