My life in words

Idag är det den 22 september 2007, alltså 2 år sedan den hemska olyckan. Marcus omkom, jag överlevde.
Jag saknar & sörjer men jag har valt att gå vidare, inte fastna i det gamla som gör ont. Jag tänker på Marcus ofta, hur det hade varit om han levt idag.
Men det har hänt och inget kan få honom tillbaka. Jag måste leva för migsjälv nu, inte för minnet av honom. Även jag förtjänar att vara lycklig och att ha det bra, jag kan inte plåga mig längre. Det är dags att börja uppskatta livet igen. Äntligen har jag börjat titta upp, inte bara ner i marken, för där ser man inga nya upplevelser, man träffar inga nya människor. Jag har börjat kämpa, eller kämpa harjag gjort hela tiden, men innan mest för överlevnad, nu för framgång och glädje! Jag kommer aldrig att ge upp, jag har kommit så långt på vägen. Jag har min lägenhet, min hund, katt och fästman. Jag mår okej, ibland även jättebra!
Jag uppskattar mina vänner, min familj, nära och kära runt om mig som ställt...

I januari började jag på Kriminologi, vid Lunds universitet. Det är något av det bästa jag gjort, för där träffade jag min kära & underbara vän TESSE. Sedan dess har vi varit med varandra, kanske inte så ofta som vi borde, men båda har alltid känt att vi finns där för varandra. Hon får mig att skratta, hon får mig att må bra, jag kan slappna av tillsammans med henne. Dessutom är hon 08:a, och en jävligt "piffig" sådan!
TACK TACK TACK! Du är bäst Thereze!

Detta är vad jag kallar kärlek!

Syrrorna, eXtra pappan, Svärmor % svärfar

Morfar & fästman

systrarna igen,(lina fattas)

Lise, Ludde, Fästman

Mamma & syrran

JAG ÄLSKAR ER! Ni är mitt stöd i vått och torrt!

TACK...

¤För att ni finns
¤För att ni ställer upp
¤För att ni älskar mig för den jag är

Rikard

Carro

Anton

Thereze

Väldens bästa IZOR!

Visst är han fin fast att han ibland är jävligt dryg och bajsar & kissar inne.