carinavägenvidares bloggis

Jag vill leva!
Hur gör jag? För att känna mig levande när livet fortsätter att slå. Efter allt som jag gått igenom med sjukdomar och död under dessa 10 år som gått. Får livet vara fint och kärleksfullt? Ibland undrar jag.
Nov 2011 fick jag min första insikt om att livet kunde bli annorlunda igen. Just när jag börjat blomma kände kärlek i en ny relation njöt av att känna mig som en kvinna sensuell, sexuell åtrådd av någon som gillade mig som den jag blivit. Någon som inte tycks rädd för att jag är så stark som jag är av allt som inträffat i mitt liv.
Då kom beskedet Cellförändringar i livmodertappen tredje graden och svår diagnostiserad . Det var ett korthus inom mig som rasade alla kort låg kringspridda, mannen på resa i flera veckor ingen att kunna dela de innersta tankarna med inga armar som höll mig. Jag bara föll fritt utan fallskärm. Helt plötsligt var jag tillbaka i min glasbubbla dit ingen kan nå. Orden svårdiagnostiserad har alltid betytt död för mig min bror, son, mor alla var de svårt att...

Tänk att få vakna känna lakanets sköna mot sin kropp, att sträcka på sig med båda armarna över huvudet.
Underbart.
Äntligen börjar kroppen att vilja röra sig efter operationen.
Små saker blir till underverk.
Allt det som jag annars tar förgivet.
Lättheten att ta på sig sina kläder, torka sig i rumpan, lyfta glaset till munnen mm.
Ta inte livet för givet och låt det passera.
Njut av varje stund den är inte given.
Den är en gåva.

Tänk vad dagarna svänger.
Ett är säkert att inte är det samma känsla som finns i konstant massa.
Nä ena stunden stömmar tårar på kinden och i nästa stund spirar skrattet ända nerifrån tårna och kan inte sluta det bara bubblar ut kroppen för att till sist genomrusa ut genom munnen.
Såg Grabben i graven bredvid i går den är så härlig dessa motsatser som drar till varandra och ger sån energi. Jag håller med Palo Roberto man behöver inte slita för att hitta en andra del av sig själv en person som gillar allt man gör. Olikheter stärker en relation om man bara vågar vara den man är och inte ändrar sig för att passa in i den andres fack. Varför inte vara noga med att låta olikheterna bli en tillgång som ger energi och rörelse i relationen.
Tittar jag på mig själv så är jag ju så många olika typer innom mig.

Det lilla barnet som känner osäkerhet men ändå är modig i sin att vilja låta nyfikenheten ta över, utsätter sig för nya äventyr består av fler personligheter som gör att livet fungerar och går...

Ett telefonsamtal kan vända upp och ner på tillvaron det vet jag.
Så händer det.
Det ringer.
Yngsta sonen som jag stöttat i att våga gå sina egna vägar ringer och bekräftar:
Nu är det dags, han ska flytta om någon månad till Oxelösund och jobba växa i sig själv och med i en familj som jag inte tillhör.
Jag hör mig stötta honom och önskar honom allt gott.
Inom mig börjar det röra sig en klump av rädsla.
Mitt hjärta brister och helt plötsligt är alla känslor där.
Mamman som alltid var så rädd för att inte vara en bra mamma, hon som inte visste hur hon skulle vara som mor som inte lärt sig av sin mamma, hon som saknade en förebild.
Barnet och Kvinnan som blivit övergiven så många gånger träder fram och ryter i mitt inre inte nu igen. Jag vill inte.
Vad vill jag inte?
Strida..... för att få vara en naturlig del av hans liv. Jag har stridit nog, jag vill ju bara finnas.
Tänk om jag inte får komma ner och hälsa på honom utan att det blir strid. Tänk om Hon börjar lägga sig i igen när jag börjar...

Det är så härligt att få vakna och känna kylan är överkommlig och balkongdörren kan åter stå öppen i timmar utan att jag fryser ihjäl.
Med varm morgonrock och fårskinnstofflor på så har jag avnjutit min frukost allt kompanjerat av TV4 morgon nyheter.
Om jag låtsas lite skulle jag kunna tro att jag är i Alperna och snart ska spänna på mig skidorna och slänga mig ut i pisten. Så är det nu inte utan jag ska ladda upp lite vårtecken som syntes på min promenad igår när jag vandrade iväg mot Rödakorset men hungern drev mig till IKEA. Så är det en promenad är som livet man vet aldrig vart man hamnar. äntligen syns astfalten igen

snön som blir smutsig och smälter

En kvarglömd vante

Apelsin skal kvarglömt av ägaren.

Veckans varuvagn

Fins i stort och i...

Dubbla djupt lila rispiga tulpaner på mitt bord. Mat för själen.
Solen som strålar utanför fönstret, kylan som tränger in genom den öppna altandörren.
Syret som får Humle att vakan denna underbara lilla katt som far omkring tills pälsen blir statisk och han ser ut som en nybränd gran. Så fylld av liv att ögonen lyser av bus. Musen åker upp i luften för att fångas med en vass tass som i nästa stund kan bli som en silkeslen smekning över min kind.
Nu ska kläderna på.
UT till en dag med solsken GÅ så långt jag orkar ska till Rödakorset det är en promenad på ett par timmar.
Busskortet i fickan som säkerhet när orken tryter.

Tar mig en promenad till centrum ska köpa krispiga tulpaner som ger en föraning om den kommande våren. Våren som jag känner i luftens doft även nu då snön ligger djup finns den där.

Doften av vår .

En spirande känsla innom mig något nytt är på gång.
Våga tro att allt gott kommer till mig så som vänskap, kärlek, samhörighet,deltagandet i livet allt dett som jag saknade när livet var svårt och jag överhuvudtaget inte vågade, orkade tro att det fanns för mig.

Nu finns det!

Jag känner doften av liv.
Det pirrar inom mig av otålighet, en lyx jag inte vågat känna på så många år.
Känslor som vaknar av olika slag inte alltid angenäma men ändå, jag känner.

Nu ska jag gå ut och andas djupa lugna andetag utan rädsla för att telefonen ska ringa med pinande besked.
Nu ska jag svara Det doftar vår!

Sitter här i soffan axeln värker och det känns bra med vetskapen att nu går det åt rätt håll.
En ny start då jag kan ta hand om mig själv och fatta beslut som är bra för min framtid.
Framtiden i mitt nya liv då jag står och ser mig omkring, undrande vem har jag blivit av allt som har hänt?
En egenskap jag utvecklat den senaste tiden är att ta ett djupt andetag innan jag svarar så jag landar i mig själv och svaret som kommer är förankrat i mitt inre. Skönt att känna sin egen önskan utan att hela tiden ta ansvar över vad andra ska tycka och tänka.
Jag växer i det lilla som är så viktigt i de stora för att inte gå sönder av andras sarkastiska ord.
Ord som tidigare gjorde mig illa rinner av och förs ut i ett hav av ordskräp där jag inte behöver rota för att tro mig veta vem jag är enligt andra. Jag är helt enkelt bara lilla jag.
Duga i sig själv ett uttryck som jag hört så många gånger som jag trodde mig förstå som nu fått en ny innebörd. Det är jag som sätter upp mina regler för vad som är jag och vart...