cleos bloggis

Det finns 14 trappsteg i min trappa.
Du hör 14 kvidande utrop.
Det gör ont.
Allt gör ont.

Det var igår.
Och ni måste ha tänkt att shit vilken dum-i-huvudet-tjej hon har blivit.
Men då kan vi lämna ett tecken, ett bevis, I was here, du existerar inte längre.

En stund i dåtid.
Tillbakablick.
Bilden blir suddig då.

filten under mig luktar källare, gruset under den kan man kasta planlöst
ingen famnar om en dos av ensamhet, bredvid mig ligger en likadan
jag säger saker som:
är det där en spindel så dör jag.
med noll inlevelse, föga övertygelse och bristande energi att fullfölja. ("palla dö").
hon säger saker som:
han såg dig på festen och tyckte du var väldigt söt.
Jag svarar saker som:
Jag är upptagen och älskad
jag gör saker som somnar. för det är sommar och vänskap har all tid i världen.
Trodde jag.

Tillbaka till nuet
så inser jag plötsligt hur många som fattas mig.
Då jag efter veckors reflektioner över verkligheten, kommit fram till
att det finns bara ett fåtal människor
jag verkligen litar på,

Den första är min mamma, mitt eget kött och blod.
Några vänner, 15, 12, 7, nej, bara 3 stycken. Amelie, Emma och Erika.
Mina deep talk vänner.
Sedan är det Sebastian, and i'm telling you, all min kärlek och tillit till honom.

Då är vi uppe i 5 personer.
Och då återstår bara en. Och den sista personen,
Den är jag själv.
Men jag börjar undra
Har jag svikit mig själv?

Jag känner mig utbytt, trött och väldigt, väldigt ensam.
Jag blev tvungen att se om fodralet lockade
Självklart
Men jag trivs bara i mitt riktiga jag.
jag är lost, lost in translation
Jag är fysiskt, mentalt, genetiskt och förövrigt
icke kapabel till att orka.
Och jag vill inget hällre än att du håller om mig just nu
Sebastian.

Skrivet av cleo, 2007-01-27 22:49