cleos bloggis

bad hairday, bad clothes day, bad mood day, för mycket väskor, inte klar med skolarbeten, allt upp och ned, jag har förlorat, tappat allt, helt enkelt trött på skiten, innan den ens börjat - det är komiskt, och sen ..
skosnören som hänger och slänger. det blir för mycket. ibland slår det över, nu dör jag fan.

det står still
vännen, vi nördar oss
först föll lika många tårar som stjärnor föll på himlen
sen när det var som hopplösast
du kommer.
vi tänder ljus
lampan är trasig
mitt emot varandra
timme efter timme
ingen orkar ta tag
orkar inte bry oss
men att bara vara närvarande
slår sommarnätter med miljontals mil
med miljontals stjärnor
även om dom faller inatt
så är du här
och jag är inte ensam
och när dom sista ljusen har brunnit ut
och stearinet övergivet har runnit ut över köksbordet
då,
då ska vi sova
och drömma oss bort till något som jag skulle vilja kalla...

den grå asfalten ser allt.
har varit med om mycket.
följer nu de båda tjejerna.

månader.
de hade inte träffats på länge.
men de förstår varandra.
två glasbitar som möts
-och passar.

bredvid varandra, sida vid sida.
för till världens ände går bara en väg, och det är den de nu lägger bakom sig.

Det ekar saker som;
"Jag plattade mina lockar den här eftermiddagen.
Och bytte sida på luggen.
Nu bråkar den.
Jag blir så trött."

så blir det tystare igen.
stillsamt, fridfullt, svinkallt.
som ett ångande tåg bryter de igenom det döda
pupulärmusikfrånvittulagoesinsjönlandskapet.
målmedvetna, skrattandes.

och, madelene, nu jag.
håller.
hårt.
som fan.
- om dig. För det här är början på en sann vänskap.

du vet, det är en sak, all skit som kommer ur munnen när man pratar.
vad som spelar i en helt annan liga,
är allt skit som kommer ur fingrarna när man skriver. seriöst, jag tycker att det är inte lika svårt.
Och jag tror någonstans att jag är lättare att förstå den vägen.

En människa
ett svart, ruffsigt hår,
lortiga händer och brutna ben.
Ett hjärta.
Men så vet jag
Ja, jag vet
att han är min
Och det känns så
så... fantastiskt underbart.
Du lagar mig,
Sebastian,
Tack.

Emellanåt måste jag blinka. Ögonen liksom fastnar på en lysande skärm.
Men det är en ny laptop och Maja klev med tassar över tangentbordet.
Ett katthår fastnade på skärmen.
Oj, en mamma har vaknat till liv.
Kollar klockan
02.18
Så blir jag sur tillbaka liksom.
Och så blir jag sur för massa andra saker som jag kommer att tänka på
Bara för att jag blev sur för att hon blev sur.
AAAAAAAARGH!
Och jag skulle inte ha lämnat skateboarden i lägenheten
på...

och jag tillägnar följande inlägg åt nostalgins underbaraste namn.
Emmelie Montén, Natalie Forslind, Emelie Buvall och Ameline "ängel" Hjort.

Med ett leende på läpparna vaknade jag tillsammans med solen tidigt den morgonen.
Man kunde ana,
gissa,
tro,
Att det var en dröm -Men det var verkligheten.
Och HEJ jag älskar den
Älskar dig
Älskar er

"and the taste of you and vodka is still here from yesterday................."
Men där dränktes musiken av en huttrande vattenkokare.
Stunder.
Sådana stunder som man tar till sitt hjärta.
Det kalls för lycka.
Botten på en rykande tékopp möter ett nystädat golv.
Ett gyllene sken över rummet.
Där kvällens sista solstrålar tränger igenom en grå persienn.

Åtta, nio, halv tio, tio
Genom sänghimmeln ger jag fotografierna på väggen en sista blick.
Innan ljusen släcks.
Grön psostit lapp,
mittemellan GB glass reklamen och en affish på Trepsicore sitter den.
Det står något. .
Någon måste ha...

Det är efteråt, när du står där,
när du har en hel rad av
omöjliga beslut,
en hel rad av skit som väntar,
en hel rad av saker du utan tvekan kommer göra fel på.
en hel vinglande rad av jävligt instabila grunder, grundade på dig själv.
det kallas livet, den där raden. och det suger, DEN suger.
rent ut sagt.

det är efteråt. du behöver dig själv.
spelar ingen roll hur rosa februari sol uppgången är,
hur högt du spelar long beach i öronen,
hur komiskt det är att jag försöker förklara,
hur snabbt en dag än går.
det kommer en till, och den du behöver är dig själv. så sluta leta.

Det finns 14 trappsteg i min trappa.
Du hör 14 kvidande utrop.
Det gör ont.
Allt gör ont.

Det var igår.
Och ni måste ha tänkt att shit vilken dum-i-huvudet-tjej hon har blivit.
Men då kan vi lämna ett tecken, ett bevis, I was here, du existerar inte längre.

En stund i dåtid.
Tillbakablick.
Bilden blir suddig då.

filten under mig luktar källare, gruset under den kan man kasta planlöst
ingen famnar om en dos av ensamhet, bredvid mig ligger en likadan
jag säger saker som:
är det där en spindel så dör jag.
med noll inlevelse, föga övertygelse och bristande energi att fullfölja. ("palla dö").
hon säger saker som:
han såg dig på festen och tyckte du var väldigt söt.
Jag svarar saker som:
Jag är upptagen och älskad
jag gör saker som somnar. för det är sommar och vänskap har all tid i världen.
Trodde jag.

Tillbaka till nuet
så inser jag plötsligt hur många som fattas mig.
Då jag efter veckors...

I wonder what it's like seeing through your eyes.

Det rimmas åt jul och jag har inte ens tagit på vantarna än.
NEJ, det är inte positivt.
Dock, lovet kan än så länge räknas i timmar och sitter jag
med ett något sorglig och nästintill skrattretande faktum,
lipandes mig rätt upp i ansiktet.
Uppenbart och iskallt, det går bara inte att ignorera det.
Tecknen är för tydliga, symptomen för många.
Jag tvingas facea det, hur förödmjukande det än kan verka.
Vännen som aldrig hörde av sig.

När man fortfarande schabblar om gymnasiefester,
hur sjuuukt full man var och hur många killar man hånglade,
då orkar jag inte lyssna. Då vill jag hem.
Hem till storstadsliv, till musiken,
till gänget, till hysteriska skrattanfall med emma,
till sena nätter med tvspel, till Sebastian och familjen Forsberg,
till kameror och instrument, till caféerna,
till sprayfärg och till nattbussen,
till konserterna, till replokalen,
till evig lycka,
till livet, till...

Ett kort hejdå. Låg ton.
En telefon som gråter.
Ett hjärta som inte orkar.

Mörkret har fallit, vinden viner utan för,
skriker, viskar, förbort.
Lycka och sorg.
Laakso sjunger att "these days are ment for me" -Lögn, låt mig leva då!

En katt som hoppar upp i soffan. Spinner, stryker sig emot, bryr sig om.
På TV:n säger Pettsson till Findus
"Vi får vänta och se. Jag vet inte. Men det är ju det som gör det så spännande."

Jag vill skjuta Pettsson. Det är inte ett dugg spännande. Jag vill inte vänta.
Vill inte vara ensam.
Maktlös.
Stänger av.

Hopplösa blickar genom glas.
Trasig fönsterruta.
Mörkt.
Hemligheter i decembernatten.
Sömnlös och utmattad.
Vill inte vara ensam.

känslor blir till tankar
tankar blir till ord
blyerts mot papper
Fingertoppar mot stålsträngar
Känslor släpps ut
Och där sitter jag. På knä bland kläder, cd-skivor, kuddar, skateboardtidningar, fotografier
och minnen.
Det skulle vara lycka...