Conny Källviks Blogg

Carl var ute på semester och hamnade i en mexikansk by som. hette Panchovilla. En man där ville sälja ett armbandsur till honom. Mannen startade med 20 dollar för att snart vara nere på 10 dollar. Carl trodde nog att det kunde vara en blåsning, men köpte ändå klockan. Efter en stund upptäckte han att uret inte fungerade. Han öppnade boetten, men där fanns bara instoppad bomull.

Klockförsäljaren trodde att Carl bara var på genomresa, men Carl stötte på honom nästa dag. Carl beklagade sig över den odugliga klockan, varpå mannen svarade: -Men det kunde ju varit värre, den går ju i alla fall rätt två gånger om dygnet!

Mannens namn var Pablo Gonzales. Han hade aldrig gått i skola, men bekostade utbildning för sina tre systrar och försörjde också sin mor genom att göra små ”affärer”. Carl trodde då att han syftade på klockaffärer, men det skulle visa sig vara någonting annat också. Pablo erbjöd sig att betala fem dollar tillbaka, men Carl avböjde, han började sympatisera med Pablo.

Pablo undrade var Carl bodde och han svarade att han bodde på hotellet som amerikanen ägde.
-Slösa inte dina pengar på den gringon, du får bo hos oss.

Pablo berättade att han ägde två bilar. En Toyota pickup och en Ford Crown Victoria av 1956 års modell, som stod parkerad utanför polisstationen i ett speciellt syfte. Carl undrade hur mycket Victorian skulle betinga i pris. Pablo skakade på huvudet: -Nej den är inte till salu för dig, svarade han med ett egendomligt leende.

Carl flyttade in till familjen. Han undrade hur mycket det skulle kosta. Pablo svarade nästan föraktfullt: -Amigo, här bor du gratis och behöver inte betala en cent. Nej, det var inte möjligt, möjligtvis accepterades om Carl bidrog med litet till maten eller köpte någon flaska tequila.

Några dagar senare kom Pablo och sa att nu är det dags för en affär.
-Men du måste hålla dig i bakgrunden. Pablo gick till bilen som stod parkerad utanför polisstationen, lutade sig emot den och såg uppgiven ut. Det var bara tårarna som fattades. Han hade satt upp en skylt: Till salu, 1.500 dollar. Carl hade slagit sig ner på en parkbänk och bevittnade spektaklet. Efter c: en halvtimmes väntan dök en amerikansk turist upp tillsammans med sin fru och började ackordera. 1.500 dollar ville han inte betala utan stannade vid budet 1.000 dollar.
-Senor, var barmhärtig mot en stackars fattig man. Pablo slog ut med händerna.
-Men vad kan jag göra. Min mor ligger på sjukhus och jag behöver pengar till medicin.
Jänkaren provstartade bilen, och saken var klar. Affären gjordes upp. Amerikanen yvdes över den goda affär han gjort. Pablo visade vägen till banken där jänkaren skulle växla in en resecheck. Under tiden backade några kompisar upp Toyotan till Victorian och började montera ur motorn. Det hela gick mycket snabbt och var avklarat på 20 minutere, med god marginal till dess amerikanarna och Pablo återvände. Pablo fick sina pengar och mannen hoppade in i bilen, vred på startnyckeln utan resultat. Han klev ur och höll upp motorhuven, kanske i tjugo sekunder innan han fattade vad han såg. Han slog igen motorhuven och klev med målmedvetna steg in på polisstationen, där Pablos släktingar arbetade.
Följande samtal utspann sig:
-Det är så att jag köpt en bil som hade motor men nu finns inte motorn längre.
-Ni har alltså köpt en bil utan motor om jag förstår saken rätt?
-Nej jag köpte den inklusive motor. Men nu har motorn gått upp i rök och mannen som sålde bilen likaså.
-Det här låter komplicerat, hur kan då motorn ha fått vingar?
Ja, någon måste ju... men blev nu avbruten av polisen:
-Senor, ni försöker alltså insinuera att någon plockat ur motorn här utanför polisstationen? Det låter i mina öron allt för oförsiktigt, för att inte säga djärvt. Är ni verkligen säker på att ni köpte bilen med motor senor?
Nu började jänkarens tålamod börja tryta:
-Men för helvete, exploderade han, jag provstartade bilen och den spann ju som en katt.
-Såja senor, nu försöker vi ta det lilla lugna. Problemet är att den polis som handhar ärenden med försvunna motorer i bilar sålda till utländska turister inte finns här för närvarande. Han återkommer om en vecka. Kan ni möjligen vänta till dess, senor?
Det gick naturligtvis inte och mannen dröp iväg med hustrun.

Carl frågade Pablo om det var just att blåsa stackars fattiga amerikanska turister och hur många gånger han sålt bilen. Första frågan förblev obesvarad men på den andra svarade han: -Fjorton gånger.
Carl undrade om det aldrig inträffat någon incident.
-Jo en gång. Köparen blev så förbannad att han skickade in foten i den tjocka plåtdörren och bröt benet!

Sent en kväll kom oväntat besök till huset och gästerna behövde övernatta, varför två av systrarna kröp ner i Carls säng. När han kände dessa lena oskulders kroppar emot sig fick han ett präktigt stånd. För att inte vanära familjen och göra något otillbörligt kröp han ner på golvet och la sig.

På morgonen kom modern in i rummet:
-Åh mama mia, mama mia, vad har hänt. Ni ligger på golvet senor?
Carl mumlade fram något om att det blev för varmt i bädden. Kanske förstod hon.

Efter åtta veckor blev det dags för uppbrott. Carl blev sen till flygplatsen. Den stora polispiketen fick rycka in, fylld med släktingar och bekanta, med påslagna blåljus och tjutande sirener, vilket väckte en viss uppmärksamhet. Efter incheckning och pusskalas lyckades Carl pressa ner en 500-dollarssedel mellan mammans stora pumpor som tack för all gästfrihet, varefter han raskt försvann tillbaka in i hallen för att gå ombord på det väntande planet.
.

Skrivet av connykallvik, 2008-08-06 22:55