Conny Källviks Blogg

Blåsningen
Vid den här tiden var Carl ungkarl, vilket en bekant till honom också var. Vi kan kalla honom för Leif. De båda var kanske inte de allra bästa vänner, men av någon anledning hade Leif fått förtroende för Carl. Leif kom en dag till Carl med ett akut problem:
-Jag är så förbannat vankelmodig. Via en kontaktannons har jag bestämt träff med en sjuksköterska från Örebro. Hon kommer senare med örebrotåget till Centralen. Hon har kortklippt hår och hennes igenkänningstecken är att hon bär en tidning under armen. Själv ska jag bära kavaj med en ros i knapphålet.
Leif tittade uppgivet på Carl:
-Nu känner jag mig så fruktansvärt osäker. Skulle du kunna hjälpa mig att flukta in henne. Du kan väl dra till med att jag blivit försinkad. Jag håller mig på behörigt avstånd, sen gör du dig ärende bort till mig och rapporterar?
Jodå, Carl ställde upp för att hjälpa sin nervöse kompis.

Han kände genast igen henne där hon steg av tåget med tidningen under armen, rena bombnedslaget, en verklig snygging.

Carl gick fram till den vackra kvinnan och förklarade situationen, att kompisen blivit något försenad. Kanske de kunde ta en fika under tiden? Det gick så bra. Efter en stund ursätade han sig, måste besöka toaletten.
Leif stod nervöst väntande på den avtalade mötesplatsen och undrade:
-Hur går det, hur ser hon ut??
Carl tittade medlidsamt på honom:
-Jag vet verkligen inte hur jag ska kunna framföra det här, men det är faktiskt bara grimman fattas!
-Åh nej, stönade Leif, Nu måste du hjälpa mig. det var detta jag hade på känn! Se här, här har du 500 spänn, gör vad du vill bara du ser till att hon kommer härifrån.

Carl återvände till sin nyfunna bekantskap och beklagade sig över sin kompis som inte ville infinna sig. De kom överens om att hitta på något själva, hon hade ändå tänkt stanna några dagar. De gick först till en pizzeria och fortsatte vidare till Gröna Lund.
Vid kvällens slut erbjöd Carl chevalereskt sin säng och intog själv bäddsoffan i vardagsrummet.

Nästa dag tog de en av skärgårdsbåtarna, Carl stod för räkfrossan och hon för vinet.
Kvällen avslutades med att de hamnade i samma säng och hade en skön natt tillsammans. Dagen därpå reste hon tillbaka till Örebro.

När Carl träffade Leif nästa gång sa han:
-Hon missade tåget till Örebro så jag var tvungen att ta hand om henne nästa dag också. Så nu är du skyldig mig ytterligare en hundralapp. Inte nog med att hon såg ut som en häst, hon åt som en häst också!

Carl besökte henne några gånger i Örebro och berättade vid ett av tillfällena den sanna bakgrunden om deras möte, vilket hon hade hejdlöst roligt åt.

Hon fick senare ett stipendium att studera i Paris. Där träffade hon en läkare och de båda blev förälskiade i varann. Eftersom Carl aldrig utlovat henne någonting, kunde han bara önska de båda lycka till i framtiden.

Leif är än idag lyckligt ovetande om hur han den där gången blev blåst på konfekten.

Skrivet av connykallvik, 2008-09-16 05:58