Conny Källviks Blogg

Häromdan åkte jag in till immigrationsverket i Davao och ville ha ett permanent visa till himlen.
-Tyvärr, vi utfärdar endast visa för utlänningar som vill stanna i landet. Försök med Sankte Pers reseservice istället. Jag gjorde som jag blivit tillrådd och tog en taxi dit.
-Jo, jag skulle vilja ha en enkel biljett till himlen. När fan blir gammal blir han religiös och man vet ju aldrig när det är dags...
Tjänstemannen tittade misstänksamt på mig:
-Har ni visa?
-Nehej, där har vi problemet. Kan man få ett permanent visa utfärdat?
-Det beror sig på vad ni har att lägga i vågskålarna. Vi börjar med minusskålen först. Går ni ofta i kyrkan?
-Tyvärr inte så ofta, det har ju blivit på begravningar och så förstås mina egna tre bröllop. Men jag har bättrat mig på sistone och besökte faktiskt kyrkan i söndags.
-Och vad mera?
-Jag stal en kola för en barndomskamrat en gång. Och så har jag svurit något alldeles för djävligt, hoppsan, ja, ni hör ju själv. Och så...

Jaha, nu är man tillbaka någorlunda kurant igen. Man sitter alltså på sin favotitplats vid terassbordet. Kontroll är nyckelordet för min del. Jag måste alltid ha kontroll över saker och ting. Det skulle t.ex. aldrig falla mig in att sitta med ryggen åt entrén vid ett restaurangbesök. Nej, det blir ett bord längst in i lokalen med överblick över vad som sker.

Bordet är såledea belamrat med saker för att ha kontroll över dagens händelser. Där ligger ett garnnystan för att binda upp tomatplantorna med, Prismas engelska lexikon, öronpetare när det börjar klia i vänster öra, penna och anteckningsblock för eventuella hugskott, en termometer, en våg att kontrollväga fisken med som försäljerskan försöker bluffa ner något hekto.

Är det söndag morgon så startar kapellet bredvid redan kl. sex på morgonen. Det saknar kyrkklocka men det kompenseras med ett klangklangklangklang. En man slår med en järnstång på kyrkfönstrets galler. Proceduren upprepas med jämna mellanrum...

Nedanstående sände jag PD igår, kanske är det lite för personligt att ta in, vad tror du Arne?

Tallåsen
Som jag tidigare nämnt prenumererar jag på Provinstidningen. I lördagens nummer den 25 oktober fick jag mig en överraskning. Där hade någon fått publicerat veckans foto. Det var en stämningsfylld bild med en stor lönns gulnande höstlöv i förgrunden, en vacker regnbåge över himlavalvet. I bakgrunden kunde man se ett garage som på övervåningen hade en lägenhet med en balkong. På den balkongen har jag suttit och blickat ut över lönnen många gånger. Det var härifrån jag flyttade när jag lämnade Sverige för Filippinerna den 23 februari!
Tack PD och Frida Takman för den vackra påminnelsen från Sverige.
Conny Källvik

Obama
Vilken prestation att mot alla odds överlägset vinna presidentvalet. Men; utan banbrytare som t.ex. Malcolm X och Martin Luther King hade detta knappast varit möjligt.
Min vän Arne berättade att i en enät var det endast två länder som inte ville se Obama som president: Georgien och Filippinerna!
Jag har en kommentar till detta. När jag gratulerade min amerikanske granne, pastor Jerry, skakade han bara på huvudet och menade att Usa aldrig kommer att bli som förr och tillade: -Vi amerikaner är så ledsna!
-Men det kan väl ändå inte vara möjligt, det är ju majoriteten av amerikaner som röstat fram honom.
Svaret blev: -Ja jag menar förstås vi amerikaner här på Filippinerna!
Man kan ju undra både det ena och det andra.

Skulle ha fortsatt det tidigare temat, men är mer eller mindre utslagen av en svår influensa.
Den här typen av influensa som asiaten eller hongkong bildas ju i dessa krökar av världen, men varför har jag inget svar på. Förmodligen har den inte hunnit till Sverige ännu men vaccination rekommenderas eftersom den är mycket jobbig och tröttande. Få se om jag orkar återkomma i morgon...

Det är de små små detaljerna som gör´et, heter det i visan. Ibland kan det vara svårt att upptäcka de där små tingen som kan förgylla tillvaron, de stora sakerna inträffar ju inte ofta.

Jag stiger upp mellan klockan fyra och fem på morgonen och inväntar gryningen vid terassbordet. Här skiljer c:a en timme mellan dag och natt, med små variationer året om. Solen går ner kl. sex på kvällen, medan gryningen kommer fem på morgonen. Morgonrodnaden har jag bara sett en enda gång här, men då kom Aurora med besked.

När det börjar dagas kan man se hur växtligheten grott vidare under natten, ett av många små glädjeämnen. Vid sextiden kommer fiskförsäljerskan med sina hinkar. Men hon säljer inte bara fisk, hon försöker också bjuda ut sin artonåriga dotters oskuld till någon hugad svensk spekulant för att trygga familjens framtid. Dottern är mycket vacker, säger hon, men glömmer varje morgon att ta med fotot. Men om det är någon i Sverige som är intresserad av kontakten...

Soltorkningen av native mushroom blev framgångsrik. Den fick torka i hela tre dagar. Av ett kilo färsk svamp återstod 125 gram. Jag blötlade svampen i några timmar. Sedan gjorde jag så här: Fräste upp smör i en järngryta, hällde på en redning av vetemjöl och omedelbart i med sparade blötläggningsvattnet, hela tiden under omvispning. När det blev lagomt tjockt tillsatte jag svampen och grädden samt en oxbuljongtärning. Det fick stå och småputtra, men ju längre desto bättre, tillsättning av salt efter behag. Avsmakningen gjorde mig övertygad om att detta var en tricholomaart, d.v.s. någon typ av musseron. Påminde om vår- och höstmusseron men godare.
Jag stegade över till min amerikanske granne Jerry, som är en riktig gourmet, med ett smakprov. När han återvände med den tomma skålen var han alldeles lyrisk. Det var den godaste svamp han någonsin ätit. Så idén att lansera svampen i Sverige verkar inte vara helt fel.
Hunt bra det kan bli ibland!

Häromdan fick jag brev från kronofogden. Det gällde en påstådd obetald TV-avgift till Radiotjänst i Kiruna.
Den 23 februari flyttade jag från Sverige och anmälde detta några dagar tidigare till skattemyndigheten. Därmed trodde jag i min enfald att allt var klart, men icke.
Jag hade erlagt min TV-avgift fram till den 31/3, men blev krävd ytterligare från 1/4 och framåt, en period då jag omöjligen kan ha utnyttjat svensk TV. Men det hjälpte inte, skulle ha avanmält TV-innehavet. Så byråkratins kvarnar mal vidare.
Jag berättade det hela för Josephine som blev storligen förvånad över att vi måste betala TV-licens. Och framförallt för tid då Tven inte används. Och sedan kom en slutlig förfrågan över det underliga landet Sverige: -Får ni betala licens för kylskåpet också?
Ja, hunt det kan få gå till.