Conny Källviks Blogg

Skelögd, halt och grå
Syns han gamle pållen
Men det är endast utanpå
Som han fått den rollen.

Men om man lyssnar litet under
Där inunder västen
Kommer många underfunder
Djupa gnägg från gamle hästen.

Och han har stretat i sin dar
Sin sele har han burit
Men än finns många kväden kvar
Vars oden han ej svurit.

Så lyss till klappret av hans skor
Som ekar mellan bergen
Hav tack du käre dyre bror
Det sitter in i märgen.
Conny

Min gode vän Pålle förärade mig följande dikt som jag tycker är så vacker.

Månen går sin tysta ban
uti ljusa sommarnatten.
Pålle åker ner till stán
för att handla sprattelvatten

när som gryning blir till dag.
Tid att köpa ädla drycker
gjort på malt av prima slag
när i Pållens tarm det rycker.

Tar sig så en redig slurk.
Njuter, rapar, släpper väder.
Öppnar så på nytt en burk,
sisar som en gallkåt tjäder

Och när burkarna är tomma
sover Pållen ganska gott.
Liknar mest en vissen blomma.
Till sitt drömland har han nått.

I sista versen har han knyckt några strofer ur ”Skalden Wennerbom” av Gustaf Fröding, men inte blir dikten sämre för det!

Carl var ute på semester och hamnade i en mexikansk by som. hette Panchovilla. En man där ville sälja ett armbandsur till honom. Mannen startade med 20 dollar för att snart vara nere på 10 dollar. Carl trodde nog att det kunde vara en blåsning, men köpte ändå klockan. Efter en stund upptäckte han att uret inte fungerade. Han öppnade boetten, men där fanns bara instoppad bomull.

Klockförsäljaren trodde att Carl bara var på genomresa, men Carl stötte på honom nästa dag. Carl beklagade sig över den odugliga klockan, varpå mannen svarade: -Men det kunde ju varit värre, den går ju i alla fall rätt två gånger om dygnet!

Mannens namn var Pablo Gonzales. Han hade aldrig gått i skola, men bekostade utbildning för sina tre systrar och försörjde också sin mor genom att göra små ”affärer”. Carl trodde då att han syftade på klockaffärer, men det skulle visa sig vara någonting annat också. Pablo erbjöd sig att betala fem dollar tillbaka, men Carl avböjde, han började...

General Macartur var överbefälhavare för de amerikanska styrkorna på Filippinerna under andra världskriget. Någon har påstått att han flydde till Australien när japanerna invaderade Filippinerna, vilket är helt fel. Han blev beordrad av president Roosevelt personligen att lämna landet. Presidenten ville inte förlora en sådan duglig man till japsarna. Innan han lämnade landet fällde han de berömda orden: -I shall return. Och det gjorde han, närmare bestämt i oktober månad 1944. Han angav då två skäl till sin återkomst. Att han älskade det filippinska folket och att han infriat sitt löfte. Men detta var något av ett publikfrieri eftersom det fanns ett tredje skäl som han inte nämnde. Han var delägare med 20 % av aktierna i filippinernas största öltillverkare, San Miguuelbryggeriet, och han ville bevaka sina intressen i företaget. Och sanningen om hans uttalande kan därmed ifrågasättas.

Det finns som i alla andra yrken både bra och dåliga präster.
Prästen Simonsson var i mina ögon en enfaldig knöl.

Min son Johan skulle konfirmeras. Det uppstod diskussion om ungdomarna skulle bära kåpa eller kostym resp. klänning när de skulle gå fram. Prästen var generös nog att låta dem rösta om saken, och de blev eniga om att bära kåpa. Och vad hände, jo, prästen gick emot deras beslut.
Jag blev ursinnig och ringde upp prästen som fick en utskällning efter noter.
Det blev i alla fall en ny erfarenhat för ungdomarna att bära vidare genom livet.

Mister X
Carl blev bekant med en av vårt lands största manschettförbrytare och ekonomiska brottsling, som vi kan kalla för X.
Carl jobbade då på en aftontidning där X jobbade som volontär, och blev med tiden en duktig skribent. X var alltid elegant klädd i kritstrecksrandig kostym.

X kom en dag till Carl och undrade om han fick låna tvåtusen kronor, han skulle betala tillbaka dem inom en vecka. I det avséendet var X en mycket pålitlig och ärlig person.
-Nu måste jag skynda mig så jag hinner med planet.

Nu hör det till saken att X under sin karriär blåst Wallenbergarna på en hel del. Detta var något som Wallenbergarna inte ville låta komma ut, att någon knäckt deras kodsystem så lätt, och de reste heller inga krav mot X.

Pengarna anlände i god tid från en bank i Schweiz och naturligtvis var den ställd till SE-banken.

Carl skulle lösa ut checken, men blev egendomligt bemött. Kassörskan försvann med checken och kom tillbaka med en fin herre i fluga.
-Så ni är...

Jag har sänt min iakttagelse till UFO-föreningen, få se om de vet nåt.