Erika

fan. hur kunde det bli såhär? varför är alla så annorlunda? så elaka... har jag gjort något? jag tror inte det. varför behandlar dom då mig såhär?

jag vet en som är i samma situation som jag har varit. jag vill hjälpa henne. varför gör jag inget? är väl för feg. varför är jag sån? jag är inte mer än människa, kan man ju tänka. men va fan, jag kan övervinna min osäkerhet. så varför gör jag inte det då? jag orkar inte engagera mig. jag måste ta hand om mig själv och må bra innan jag kan få andra att må bra.

03/07-06

Ibland är man rädd för att lämna någon av rädslan att dom inte finns kvar när man återvänder. Så var det nu, idag, för mig.
Chicko har alltid funnit till hands, har alltid funnits i min närhet. Och att vistas hemma utan honom, ja den tanken ger mig en hemsk känsla i maggropen och tårar i ögonen.
Jag har länge vetat att han inte kan finnas till för alltid. Men det vill jag ju att han ska göra! Chicko är familjens hund, en vacker vit samojed på femton år. Han kom till familjen som valp när jag var ungefär ett och ett halvt år.
Sedan dess har han varit en kär familjemedlem. Då samojeder blir ca nio år som max har nu levt sex år på övertid, men helt riskfria år har det inte varit. Han har slagits med grävlingar till och från så han är hyfsat tandlös och en gång fann min bror en död bisamråtta nergrävd i höladan. Vi misstänkte genast Chicko som tjuven i dramat för han hade kommit lös under natten. Då Chicko har svårt för att stanna hemma och gärna tar...

Ja, nu har jag gjort det som jag drömt om sedan jag var tolv år. Jag har flyttat hemifrån. Är jag lycklig då? Nej. Men det blir jag säkert snart.
Min olycklighet beror på att jag fått säga farväl till vänner som förr alltid funnits till hands. Allt här i stan är nytt. Jag bor ensam, vilket är skrämmande i sig. Men min kompis bor i lägenheten bredvid min och förhoppningsvis flyttar hon in ikväll.
Utsikten från mitt fönster är annorlunda, istället för skog och trädgård ser jag asfalt och hus, på hus, på hus…
Alla ljud, bilar, traktorer, ambulanser. Jag som är van den totala tystnaden. Matlagningen har jag inte tänkt på så mycket, men nu fruktar jag. I min lägenhet fanns det två kokplattor men den ena utan sladd. Så jag har bara en fungerande kokplatta. Mina arma makaroner kommer hinna bli kalla innan jag värmt köttfärssåsen! Ja, ja. Jag får väl leva på soppa, det behöver man ju bara en kokplatta till.
Men det finns någonting som skrämmer mig mer än...

jag sitter här å tänker på hur det var när jag var barn, även fast jag fortfarande är barn... jag tänker på hur min framtid kan bli, hur den skulle kunna vara.
vad ska jag bli? vad ska jag jobba med? kommer jag att vara gift? kanske har jag barn, kanske är jag helt ensam... åå, jag får magknip!

jag börjar gymnasiet på måndag. hur ska det gå för mig bland dom stora barnen i den nya skolan? :S önska mig lycka till...

--> mot framtiden!

jag är den jag är. det kan DU inte ändra på tyvärr. så snart som jag slipper ut ur det här fängelset ska jag leva mitt liv, så som jag alltid velat leva. Då, då ska jag ta igen allt som jag missat under alla dessa år i fångenskap. en fångenskap som DU har orsakat.
jag förstår inte.
varför förstår du inte?
vad har fått dig att hata mig så?

Utseende spelar ingen större roll för när man väl lär känna dig glömmer man resten.
du är en underbar människa
och du vet väl; han älskar henne inte för att hon är vacker.
hon är vacker för att han älskar henne.

det var någonting som fick mig att stanna upp.
tänka till.
bara stå still.
ibland måste man ge sig själv lite tid.

jaha... nu är hösten snart här igen. man blir lite deprimerad över att sommaren snart är slut. utanför fönstert är det helt svart nu. och gräset, som jag inte ser i mörkret men som jag ändå vet, är gult. men det är väl gult pga denna eviga hetta. fast idag var det lite, kanske inte svalare, men det var lite mulet faktiskt. men lite skönt ska det väl ändå bli att börja skolan och få lite rutiner i sitt liv igen. men nervös är jag. börjar ju gymnastiet... man är orolig över att man kanske inte hamnar i en klass där man inte får kkompisar, och jag är orolig för att jag inte ska klara av de tre åren med naturvetenskap... jag tycker det är SÅ tråkigt... men jag får väl ta mig i kragen och banka in i huvudet att det ÄR roligt, för att klara av den här utbildningen.
usch vad trött jag är... sitter här enbart för att vänta på att håret mitt ska bli torrt så att jag kan gå och lägga mig. för när jag somnar med blött hår ser det ut som ett stort skat-bo tyvärr....