Fakespears blogg
Att bli lämnad - värsta mardr ömmen
Hörde under dagen att värsta mardrömmen är att bli lämnad. Det finns säkert mycket mer i livet som är hemskt, men kanske inte det som man kommer så nära att man drömmer om dem.
Det är sällan det fälls så många tårar som då man blir lämnad och jag tror att i de flesta förhållanden med riktig kärlek så finns det någon form av oro för att bli lämnad. Så vad är egentligen det värsta man kan lämna någon på? Det grymma sättet och det enklaste sättet är väl kanske något man gör ifall man inte varit tillsammans så länge, ett SMS eller ett telefonsamtal. Ett klassiskt sätt är förklaringen som avslutas med "vara vänner". Har det någonsin lyckats?
Inte vad jag vet, okej, visst vet jag älskanden som funnit vänskapen i varandra senare, men knappast att de övergår från ett längre kärleksförhållande till kompisar. Sedan kan man ju undra om det verkligen går att släcka den sista gnistan, eller om det för alltid kommer finnas någonting kvar som med rätt tändvätska kan tändas.
Det som sårat mig mest har iaf varit undvikandet för att försöka göra slut. För feg för att göra slut så hon slutar höra av sig som hon brukar eller är allmänt otrevlig. I det faller kan även otrohet vara en bra grej för att verkligen få slut på det hela, då man inte törs ta steget dit själv.
Men är det egentligen den värsta mardrömmen att bli lämnad, är det kanske inte värre att lämna någon? Då man måste ta de där jobbiga besluten att efter lång och trogen tjänst skicka in sin avskedsansökan. Det enklaste tricket är att ta till fegtricket ovan. Hur vanligt är det egentligen? Men vad händer med vännerna, speciellt efter ett långt förhållande, hur tar de vägen? Oftast är det lätt att ta sympati för den som blir lämnad, men varför?
Jag vet Frida, det kommer en sångtext igen, men det var ju den här låten som inspirerade mig till bloggen, den måste bara med! :)
"Tid har förlöpt
Dagar har gått
Månen har vandrat sin väg genom vitt och svart och grått
Jag har saknat ditt skratt
Jag har saknat ditt hår
Jag har saknat att ringa ibland och berätta om hur det går
Det har tidvis gått bra
Tidvis har skakandet lagt sig
Ibland har jag vaknat på morgonen och gjort det jag ska
Men jag har saknat din hand
Har saknat din röst
Ensamma dar har jag saknat ditt huvud
Mot mitt bröst
Somliga dar
Tar jag in vad jag hör
Det går kvällar ibland när jag inte ens undrar vad du gör
Det är ibland som förut
Ibland har jag känt att jag duger
Jag har hämtat och samlat ihop nog med kraft att gå ut
Jag ser dig fortsätta nu
Med varsamma kliv
Jag ser hur dina drömmar sakta lossnar från mitt liv
Jag har saknat en vän
Jag har varit på krogar och barer
Det har hänt att jag ljugit och sagt att jag måste gå hem
Jag har saknat din röst
Nu har du en ny
Ännu okända nätter ruvar i väntan på att gry"
Skrivet av fakespear, 2008-01-29 22:19
Hej! Jag befinner mig i samma situation.. blev dumpad för två veckor sedan, 4,5 år tillsammans. Telefondumpning, han har brutit all kontakt och vips oxå flyttat från staden där vi bor (aldrig bott tillsammans men lgh inom 25 meters avstånd).. allt inom en vecka.. helt sjukt. Han säger att vi är för olika.. att vi inte anpassat oss till varann.. kommer man inte på det lite tidigare än efter 4,5 år? Han säger så många olika orsaker att jag blir snurrig.. Min teori är att det handlar om hans rädsla att flytta ihop, då det kommit upp på tapeten och vi snart är klara med våra utbildningar.. men han väljer att flytta hem till föräldrarna (26 år gammal) 60 min härifrån. Flyktbeteende i mina ögon! Skyller på så mycket annat istället känns det som.. omoget och respektlöst! Jag vet inte riktigt hur jag ska klara av detta.. tugnt & svårt!
Skrivet av Carola, 2009-01-11 21:41
Håll ut mina vänner. Förr eller senare spricker en lucka, håll ut några dagar till. Tro, ork och lust är lätt att tappa. Kramar
Skrivet av fakespear, 2009-01-11 22:43
Det finns en sak som är värre än att bara bli lämmnad.
Att ha barn tillsammans och inte kunna slut se personen för alltid.
Att få falska "jag älskar dig" för att hon vill vara snäll.
Det är mycket värre, för vem vill väl dra ut på sitt lidande.
Om hon dessutom har en ny men ljuger om det, blir det värre ändå.
-Vi är ju bara kompisar
Ja visst kan man vara det, men man flirtar inte med kompisar.
Man smusslar inte med sms och chatt om man bara är kompisar.
Märker du att hon sminkar sig mer och engnar mer tid till att fixa till sig, se upp hon har/letar efter en ny.
Att bli lämmnad är värre änn att bli bedragen.
Skrivet av Goskillen, 2009-03-04 12:39
Hon stack efter 7år...träffa en ny efter 1,5månad....skriver på Facebook om dem."myser" "myser med pojken" osv.Vad tusan är det?strö salt i såren?Är det inte en grej mellan dom 2?Vill hon ha bekräftelse?hennes Fb vänner är inte sena på att kommentera...förstår inte....visst tusan får hon skriva precis vad hon vill men jag undrar bara varför det är sååååå viktigt att ALLA får veta?????
Skrivet av kalle, 2009-03-04 18:47
jag grät så mycket då jag läste sångtexten, det var så sorligt!
Jag blev dumpad för 2 dagar sen, egentligen var det bådas val, men det var endå hemskt! Jag har aldrig gråtit så här mycket förr, och jag kommer inte att komma över honom! aldrig! Vi var ihop i 2 år och jag var helt bunden till honom, han var mitt allt! Han är det fortfarande.. vi har träffats idag och talat, han säger att han älskar mig och saknar mig, precis som jag gör. Men vi kan ju inte vara för evigt ihop, vi har olik religion och olik kultur och är annars också helt olika personer. Men fast än jag vet det, så gör det så ont, jag älskar honom. Jag saknar hans hand också, och hans hår. Att känna hans fötter under täcket då jag sover. Att kunna krypa upp i hans famn när som helst. Att känna mig trygg. Jag kan inte komma över det här ensam, det känns som om jag går under! Han var här hos mig idag och jag grät floder. Han torkade bort mina tårar med sina varma mjuka händer. Hur kan jag gå vidare??
Skrivet av olycklig, 2009-03-23 01:51
Olycklig...vi ahr på sätt å vis samma sits du och jag. Jag känner mig så tom och ensam efter ett likande beslut med min pojkvän och mig. Slut. Över. Vi finns inte längre. Allt pga min pojkväns familj som vägrar acceptera mig. Vi har olika reliegioner, kommer från olika länder men trots att jag kan dela mig med hans religion räcker det inte ändå. Hans familj har terroriserats oss i månader, vi fick flytta isär efter 3 år tillsamans, ljuga, smyga med oss. Nu efter 4 månader av ett helvete fick vi veta. Han är planerad att bli bortgift av sin familj och vi kan inget göra. Bara gråta gråta gråta och släppa varandra. Det gör så oerhört ont att jag tror jag ska gå sönder. Tårarana bara rinner, paniken växer, minnerna flyger igenom mitt huvud. Allt jag levt för togs ifrån mig idag. Hur ska jag orka en dag? Så ont, så förbannat jäkla ont gör det. Ma dost doram jegar, Ma dostat doram..
Skrivet av Shiren, 2009-03-25 16:04
Shiren.. Fy vad hemskt det där låter!! Jag har ingen aning om hur bortgifte går till, men det låter ju som om ni inte har något val? Det är också lättare sagt än gjort att säga att han skall bryta med sin familj.. jag hatar kärlek.. det gör så himla ont! Jag hoppas verkligen så mycket av hela mitt hjärta att ni reder ut det, och om ni inte kan göra det, så vet jag att du nog kommer över honom fast än det gör ont en tid. Man måste bara kämpa och låta det göra helvetes ont för att kunna gå vidare. :( Ta hand om dig nu!!
kram
Skrivet av olycklig, 2009-04-16 22:17
Min tjej (dumpade) gjorde slut med mig för 2-3 månader sedan. Vi var tillsammans i 1,5 år. Hon fanns alltid där när jag ville prata, eller bara gå till henne och vara där, borta från allt.
Hon ville bli vänner. Men jag fattar inte (som någon annan skrev) hur det ska gå ihop. Den där gnistan som troligtvis alltid finns där som bloggaren skrev.
Jag ångrade att vi blivit tillsammans. Att relationen var ett misstag och ett misslyckande. Jag tänker nu i efterhand (efter påläsning) på om jag verkligen var tillsammans (tyckte om/älskade) med henne. Jag tror att det var så att jag ville kontrollera och förttrycka henne*.
Våran relation var kanske något man kan kalla för ett ägandeförhållande, där hennes känslor inte spelar roll, bara hon är tillsammans med mig. Ägandeförhållandet lyser genom mig för att jag känner mig mer sårad av att ha blivit lämnad, än kärlek till henne. Annars (om jag älskat henne) kunde jag ha sagt: "Jag älskar henne fortfarande och därför vill jag att hon ska bli lycklig, även om det inte blir med mig".
Men så tänker jag inte. Jag vill inte att hon ska bli lycklig nåhon annanstans. Därför att min överkänsligeht, min övergivna kännsla, är mer för mig än vad hon var för mig.
Jag undrar nu om man blir ledsen för att man förlorat någon man älskar, eller bara en del av sig själv? Altså var det verkligen så att jag älskade henne/honnom när han hittade lycka någon annanstans. Om jag älskade personen så ska jag väl önska det bästa för denne. Även om det inte blir tillsammans med denne.
förtrycka henne* kolla ww.umo.se under "våld är inget tecken på kärlek" längst ner i artikeln, för det mästa stämmer in på mig.
Skrivet av Mikael, 2009-08-19 20:02
Jag blev dumpad i förrgår, vi hade varit tillsammans i 3 och ett halvt år. Jag vet inte vad jag skall ta mig till. Vi har träffat varandra typ varje dag i 3 och ett halvt år, hur skall jag kunna hitta en ny vardag att leva i? Vem skall jag nu ringa om jag vill berätta en nyhet? Vem skall jag dela min sorg, min glädje och mitt skratt med?
Jag vet att han är den rätte, och jag hoppas att han en dag inser hur bra vi egentligen hade det tillsammans.
Hejdå.
Skrivet av sandra, 2009-09-02 18:10
Det är fortfarande lika svårt och tungt efter den tid som har gått, vi har bara kontakt igenom sms och bara när det gäller vår son, men ibland blir jag tvungen att se henne.
Jag älskar henne fortfarande, men är väldigt sårad och vet med mig nu att det aldrig kan bli vi två igen.
Jag hoppas bara att jag tar mig ur det här levande, för just nu känns det inte som att det kommer sluta lyckligt
Skrivet av Goskillen, 2009-09-21 19:30
"Men är det egentligen den värsta mardrömmen att bli lämnad, är det kanske inte värre att lämna någon? Då man måste ta de där jobbiga besluten att efter lång och trogen tjänst skicka in sin avskedsansökan.
...
Oftast är det lätt att ta sympati för den som blir lämnad, men varför?"
Det är kloka frågor du ställer där fakespear...
Skrivet av pj, 2009-09-22 16:22
Min mamma bestämde sig för att flytta till venezuela för en kille. Jag är 20 år, men jag har aldrig känt mig så sviken. Och det värsta är att allt det hon lovade har hon inte hållit. Hon sa att hon skulle ringa en gång i veckan, hon sa att hon skulle mejla mig, men allt som återstår är ett mejl en gång i månaden. Jag har aldrig känt mig så ensam, liten och övergiven. Min mamma är bara som bortblåst. Hela världen har fallit samman sedan hon reste i maj.
Skrivet av Sara, 2009-09-22 21:35
Det gör så ont så ont... Min kille gjorde slut för 4 veckor sen....Varit ihop i 1,5 år, våra barn , vi trivdes ihop, mycket skratt, roligt har vi haft....de kändes som att vi var en familj...Vi bor 5 mil ifrån varandra, men umgicks fred-sön. Så en kväll inger han och säger att "han vill bo själv, det har varit tjafsit, han kan inte flytta hit och han vill inte pendla tio år till o sen flytta ihop".....
Efter 10dagar mailade jag ett brev där jag förklarad hur jag kände och att vi beöver inte tänka på flytten, ta en dag i taget, jag vet att han älsar mig...kan inte förstå hur kan man ändra sig från morgonen till kvällen....vi planerade flera helger framöver, han tittade på lediga hus här i stan...
Jag skrev i brevet att vi måste träffas och prata ut, oavsett hur det blir, bara vi är ärliga med varandra.Så antigen går vi tillsammans vidare elelr åt var sitt håll, men att göra slut per telefon ..vi är ju inte 15år inte... Han kom nästa helg , sov över.....men jag fick inte mycket ur han... Det han säger att det är karusell i han huvud, nu är han förvirad igen... Jag fick gissa mig fram vad han tänker...."Är det så att när du är hemma så tänker du på allt med flytten , du vill inte rycka barnen från kompisar o nu när du kommer hit o är med mig så känns det bra och känslorna finns...jaaaa..så är det... hans svar... Så vi bestämde att vi ska fortsätta som vanligt....Han åkte hem, hela lördag o söndag skickade vi sms o pratade i telefon, för att söndag kväll då vi pratade kom fram att han är intresserad av en annan tjej från hans ort....de har träffats o fikat flera ggn tom legat med varandra. Och han hade mage att komma till mig i helgen och sova över... Är så besviken, vet inte vad jag ska tro... Det han sa..han ångrar att han inte vågade säga då när han kom...så fegt så fegt...
Hur kan man bara gå från en tjej till en annan. Om vi hade kyligt mellan oss, bråkat eller nåt, utan mys och skratt hela tiden...oså gör han så mot mig... Jag skrev ett snäll brev till slut, vill inte hamna i bitterheten, där jag berättade att det har varit bästa 1,5 år i mitt liv och jag älskar honom så mycket så om det är det han vill så släpper jag honon fri. Jag gråter o gråter o gråter. ...Funderar... var jag blind o såg inte att han inte trivdes.....Min teori är att han vågade inte riskera o flytta hitt, tänk om det inte funkar o då har han ryckt barnen från skolan , kompisar och då dök det upp tjejen från hans ort och då passade han på. Men ändå..om han hade känslor för mig kan man bara strunta i de och låta förnyftet styra...
Han svarade på mitt brev där han är så ledsen att han har behandlatt mig så....han skulle aldrig tro att han kunde vara otrogen., han har aldrig älskat nån förut som han älskat mig....."Jag kan tänka mig träffas senare då allt lugnat ner sig..det finns trots allt känslor kvar för dig... Nån dag kanske jag kan förklara......"( srev han) så nu sitter jag o grubblar vad, vad som har hänt. alt kom som en chock!! Det gör ont inte bara att jag förlårat älskling, utan en kära vän, jag har förlorat drömmen om min familj.... Oh hur hur hur, kan man pussas o kramas med mig nu och nästa dag med en annan.. Jag vet inte ..jag kanske är bara naiv.... men det är skit jobbigt.... går o tänker på alla fina minnen....hur ska jag kunna lita på nån igen...
Man har varit två i 1,5 år, delat dagen, sms at , planerat framtiden.....o nu är det så himla ensamt.....hoppas hoppas att det blir lättare med iden :(
Skrivet av sviken, 2009-10-17 15:39
Oj Sara... hoppas du mår bra. Mina problem känns så futtiga när jag läste ditt inlägg. Jag är, precis som din mamma, också väldigt egotrippad just nu. Blev dumpad efter fyra år av den som sa att vi skulle skapa ett liv tillsammans, med mina barn. Efter två dagar läser jag på Facebook hur han ska värma en annan tjej. Och nu så "myser" de på Facebook tillsammans. Till och med skriver han hur de två åker och hälsar på hans föräldrar, som för en månad sedan var "plastfarmor och plastfarfar" till mina barn. Hjälp, det gör så ont, och allt bara kretsar runt mig. Men jag har ju faktiskt två barn, som jag bör fokusera på. Jag hoppas att de känner att jag finns för dem, trots att mitt liv har kraschat helt.
Massor av kramar från en annan mamma.
Skrivet av anna, 2009-11-23 23:38
Jag älskar min tjej mer än allt i världen! jag klarar nte leva utan hon:(! jag har svårt att träffa hon eftersom min pappa gillar nte när jag har tjej, men jag kmr på massa grejar o lurar min pappa att jag ska på fotboll träning men så går jag ist o träffar henne. men jag älskar henne och hon älskar mig, men vi har ett problem (bråk) vi bråkar med varandra jätte mkt bara för små saker som nte betyder nåt:( jag vill inte bråka med hon , eftersom jag har ont om tid att träffa henne, o när jag vell träffar henne så bråkar vi alltid :( idag så bråkade vi för en skit liten grej som nte betyde nåt som avslutades med att hon sa att hon vill göra slut! Men hon älskar mej fortfarande! jag grät o grät o grät o grät ... visste nte vrf hon känner för göra slut när hon älskar mej ändå:( jag blev så sårad så det går nte förklara med ord! jag blev så jävla hård straffat för sån liteN grej! jag kände mig så jävla värdelös, jag grät o tänkte vrf? När jag älskar hon så mkt o ger henne så jävla mkt kärlek så vrf ska den här dagen kma upp?? Vi både älskar varandra men vi bråkar ändå! Vrf det har ingen av oss svar på:( Hon är mitt liv o hon kan ba nte ta mitt liv ifrån mej för sån här grej? jag grät o bad henne om mitt liv, o hon grät oxå, asså hon visste nte vad hon hållde på med" nu e vi tsm igen, men jag vet hur det känns att bli lämnad" hon sa först att hon ska göra slut sen så ändrade hon sig" o klart jag blir glad, men vrf sa hon till mej att hon vill göra slut isf? jag blev så sårad ba när jag hörde det så jag kmr aldrig kunna glömma det i hela mitt liv:( vi e tsm nu men ändå kmr jag aldrig kunna glömma det som hände mej! att bli lämnad visste jag inte att det skulle vara så jobbigt:( men jag älskar dej mest AGNES<3
Skrivet av mario, 2010-01-02 01:39
Blev nyligen lämnad efter en längre relation som jag trodde skulle vara för evigt. Var så enkelt för henne...men det spelar ingen roll varför det hände längre - för jag kommer aldrig förstå...är inte arg längre - för det gör mig bara olycklig. Måste bara börja om och gå framåt. Gör bara så ont ibland.. känner jag mig tom, sviken, sönder...Men jag har lärt mig ngt om mig själv och relationer. Nästa gång man tror att det kommer att funka hela vägen - så borde chanserna vara större. Den riktiga kärleken väntar på mig. Jag tänker inte ge upp
Skrivet av Framåt, 2010-04-09 17:44
Har blivit lämnad efter en 20 årig relation, 13 års äktenskap och två barn. Han har träffat en annan som delar hans intressen, som han möter i kommunikationen som han säger är hans tvillingsjäl. Hur smärtsamt är inte det!? Jag känner mig så sviken, fick ingen chans. Varför har vi hållit ihop så länge om det var så lätt att lämna? Han var i kris, kände sig ständigt kritiserad, osedd och oälskad, men det gjorde jag också. Ingen av oss tog tag i relationen, visste inte hur, visste inte vad jag kände. Var ständigt besviken på honom, för att han inte ville ha någon gemenskap, men jag var ju så fokuserad på annat och på att vara med barnen och ge dem uppmärksamhet och kärlek. Han var fokuserad på arbete, ekonomi, prestera, uträtta saker. Vi glömde bort varandra. Sedan hade han inga känslor kvar, han tycker jag är en agressiv, negativ, kritisk människa, ja sedan han träffat en annan som bekräftar och ser honom i förälskelsen.
Jag lider, jag känner mig så sviken. Jag känner så stor sorg och bitterhet. Måste acceptera att det är vad han känner vad han har valt. Jag kan inget göra, men det gör så ont. Måste tänka på mig själv, barnen och min framtid. Bryta negativa tankemönster, men det är svårt. Hur länge ska det kännas så här jobbigt, det har nu gått 4,5 månader. Vad kände jag egentligen för honom, det fanns mycket som jag behövde som han inte var för mig, jag var inte för honom det han behövde, vi jobbade inte på vår relation. Vi hade glömt bort oss för barn, vuxenliv och arbete, vi hade stängt in våra känslor. Nu känner jag och det gör så ont, jag hade velat få en chans, en chans att visa vem jag är, vad jag känner, visa omtanke, värme. Ge och få närhet, skapa gemenskap, visa intresse, göra saker bara vi två, ta oss tid för varandra. MEN, det är för sent och kommer aldrig mer tillbaka. Jag kan inte ändra historian, även om jag vill. Jag saknar honom, han var min man, jag kände ändå att det var vi två, vår familj. Vi har så mycket historia som förenar oss. Han ser inte mig längre. Han har en annan, som betyder allt för honom. Hur ska man orka med framtiden?
Skrivet av sorgsen, 2010-06-03 00:25
Min underbara sambo gjorde slut med mig i förrgår. Han är min enda och största kärlek. Han har alltid funnits där för mig, visat mig stöd och gemenskap som jag aldrig har upplevt. Han är den första som jag vågade öppna mitt hjärta för.Vi har varit tillsammans i snart åtta år, och han är min stora kärlek. Han är så underbar, så varm, så omtänksam. Han har alltid visat mig respekt på alla sätt och vis. Han är min enda kärlek. Jag är helt förkrossad just nu.Han är också så oerhört ledsen, han gråter också. Men han känner inte den smärta som jag upplever just nu. Han älskar mig inte längre, det finns inga känslor kvar. Jag önskar att han hade varit en kille som som jag kunde vara arg över, men det är bara en oerhörd smärta. Vad har jag gjort för att förtjäna denna smärta. Mitt hjärta är krossat och jag klarar inte av att träffa någon, vill inte, kan inte. Gråter bara. Jag sörjer de barn som vi aldrig fick, som vi pratat om att skaffa. Hur kan jag gå vidare? Han är min själsfrände och bästa vän!
Skrivet av Tea, 2010-06-03 13:53
Hur går det för er alla?
Jag blev också lämnad för ett par veckor sedan. Det var väl ett gemensamt beslut just då men såhär i efterhand känns det som att ha blivit lämnad. Vi hade inte varit tillsammans lika länge som de flesta andra, ett halvår, men det var så otroligt explosivt och kärleken var total. Jag överdriver inte när jag säger att hon var perfekt för mig. Vi matchade på alla viktiga punkter. I början var kärleken lika stark från båda håll och tills för ett par veckor sedan trodde jag det också. Visst vi hade pratat om att hon mådde lite dåligt och att hon var förvirrad, behövde tänka. Men jag tänkte att om jag gav henne tid och mitt stöd så skulle det lösa sig. Inte att hon skulle lämna mig, efter allt som jag gjort för henne och allt jag stöttat henne i. Jag trodde att jag var viktigare än så. Trodde att vår kärlek var mer speciell för henne än så. Det sårar förstås.
Nu flyttar hon till Berlin och realiserar sin dröm, hon har fått jobb som skådespelare där. Jag är så lycklig för hennes skull. Önskar bara att jag hade fått uppleva hennes lycka med henne. På något konstigt sätt känns det som att jag förtjänar det. Men det är väl bara fåfängt.
Bävar för den dagen hon hittar någon ny. Det verkade så lätt för henne att gå, och hon är en sån otrolig person så det tar säkert inte lång tid alls. Hoppas bara att hon kommer att känna en saknad efter det vi hade. Elakt kanske. Men hon har inte visat något tecken på ånger alls. Kanske är hon så pass stark. Själv har jag ingen stolthet och det vet hon. Fick ett mejl av henne igår där hon säger att det nog inte kan bli hon och jag igen någonsin.
Det är så mycket jag inte kan förstå. Men det kommer jag nog aldrig att göra. Lika bra att sluta försöka. Jag ska försöka sluta höra av mig till henne nu. Får se hur det går.
Som det känns nu så vill jag på något vis inte komma över henne. Jag vet att det är hon jag vill vara med. Hon är perfekt för mig. Hon sa ju att vi hade det bästa förhållandet hon någonsin haft. Att vi var tvillingsjälar. Jag förstår inte varför vi inte kan vara tillsammans. Förstår inte...
Hur ska jag klara detta...
Skrivet av Rob, 2010-07-05 17:18
Jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare efter tre dumpningar på raken. Jag träffade en kille för två år sedan som jag var tillsammans med i ungefär ett år. Vi var ganska olika, jag ville träffas ofta och han mer sällan och jag kände att jag inte fick den uppskattning jag önskade och han bortprioriterade ofta mig. Han trivdes heller inte så bra hemma hos mig påstod han så vi var oftast hemma hos honom. Trots att han var knepig var jag kär i honom för han hade vissa sidor jag inte hittade hos någon annan. Vi hade några konflikter men han var dålig på att kommunicera och det var väl en av anledningarna till att det tog slut. Han hade också velat fram och tillbaka om intresset för mig men sa förra våren när jag trodde att han ville avsluta att han var kär.
Jag visste aldrig riktigt var jag hade honom så egentligen var det kanske bra att det tog slut. Men han gjorde slut på ett mycket oschysst sätt. Helt plötsligt utan förvarning när jag trodde att jag skulle komma dit en fredagskväll sa han att han mådde dåligt när jag ringde och att vi kunde prata dagen efter. Då fick jag veta att han ville göra slut och dagen blev katastrofal. Han stack bort en vecka med kompisar utan att bry sig om hur jag mådde men vi sågs lite när han kom hem igen. Någon månad senare slutade han bara svara på mina samtal och mess och ju mindre han svarade desto mer på blev jag och då bad han mig dra åt helvete. Sedan hördes vi inte på flera månader förrän jag ringde för att jag ville veta vad det var som egentligen hade hänt. Jag fick veta att han hade träffat en tjej och det var tydligen en anledning att helt plötsligt börja bete sig svinigt mot mig. Han påstod att han hade ballat ur av mina mess. Tjejen hade det inte blivit något med och jag förlät honom eftersom jag tyckte så mycket om honom.
Eftersom vi har en stark attraktion för varandra hade vi någon slags kk-relation i ett halvår och det var en dum idé eftersom jag som fortfarande hade känslor kvar visste att det säkert skulle gå åt helvete förr eller senare. Han sa att han egentligen inte ville ha någon sån relation men när vi sågs var det svårt ändå. Vi försökte att vara vänner utan något vidare resultat men vi har lyckats umgåtts utan några större konflikter i ett halvår och jag trodde att vi kanske var på god väg att bygga upp något igen. Det var alltid han som föreslog att vi skulle ses och som skickade sms om ditt och datt i veckorna men så helt plötsligt (nu i juni) slutade han att messa vilket jag tyckte var märkligt. Vi hade haft ett bra samtal om relationen och han hade sagt att han inte vet hur han känner egentligen men att han hoppades att vi skulle kunna vara vänner eftersom han tycker om mig. Trots att jag vet att det är vad många brukar ta till trodde jag på honom.
En vecka efter att vi hade setts sista gången skickade jag ett mess till honom för att fråga om det passade att jag kom och hämtade min cykel som jag hade där. Han skrev att jag kunde komma men då klockan blev lite för mycket tänkte jag att jag bara kunde åka dit och hänga ett tag så jag ringde honom. Han var fly förbannad (av andra orsaker) men var riktigt otrevlig mot mig i luren och sa att allt gick åt helvete och att han nog inte skulle vara något trevligt sällskap om jag kom. Sen slängde han bara på luren i örat på mig och messade att vi kunde prata en annan dag. Jag kände mig ledsen och sårad och messade att han inte bryr sig. En vecka senare ville jag prata med honom men då svarade han inte på mina samtal eller mess igen. Jag fick panik, messade hans kompis som skulle prata med honom. Han sa att jag måste låta honom vara. Jag fick ett mess där han skrev att han inte kunde vara i någon relation alls med mig och att jag inte förstår hur mycket han har brytt sig om mig. Vi har itne haft några såna dispyter under ett halvår så jag förstår inte vad han talar om och han kan inte ge mig det enda samtalet jag behöver för att kunna gå vidare. Han vägrar helt enkelt att prata med mig. Nu inser jag att han säkert har träffat en tjej men vad jag inte förstår är hur han kan bete sig likadant igen när han vet hur sårad jag blev förra gången? Förra gången hade vi haft ett gräl men den här gången var det inget sånt, jag frågade bara varför han hade börjat höra sig mindre och om något var fel.
Kort därefter träffade jag en kille av en slump som jag började umgås med. Han var på från och ganska intensiv och jag upplevde det som att han var äkta intresserad. Jag trivdes med honom och tänkte att vi får väl se hur det går. Han hade redan från början gjort tydligt att han skulle flytta utomlands efter två månader men han verkade öppen med att ha ett långdistansförhållande. Problemet är att efter några veckor började han bete sig lite konstigt och ballade ur, var sur en hel dag och sa sen att han inte är någon bra kille, att han inte är stabil och att han vill vara ifred. Jag hade tänkt släppa honom där men valde ändå att fortsätta eftersom han var så lättsam att umgås med. De senaste veckorna har han börjat förändrats mer och mer och visar en snäsig attityd. Han jobbar ganska mycket och en söndag behövde han jobba men han sa inget till mig förrän på kvällen då han mer eller mindre skickade hem mig grinigt. Jag hade tänkt att vi kunde laga middag ihop och blev lite ledsen och kände mig inte uppskattad. Han har tidigare sagt hur glad han är att vi har träffats, att han tycker om mig och att han tycker att jag är söt. Efter söndagen säger han det knappt och han verkar inte heller lika kramig när vi ses. Förra veckan gick han hem från mig efter att vi hade ätit middag för att han mådde illa och dagen därpå ringde han inte som avtalat. Han svarade inte under hela dagen och messade inte. Nästa dag sågs vi och då sa han att han är osäker på om relationen kan funka när han flyttar. Tidigare pratade han ofta om att vi kunde åka och hälsa på varandra och verkade positiv men han har sagt att han är mer negativ ju närmare resan kommer. Mötet kändes ändå bra men även med den här killen får jag känslan av att jag inte riktigt vet var jag har honom. Förra veckan sågs vi och jag sov hos honom och sen blev jag sjuk och kunde inte träffas på några dagar. Nu har han stuckit på konferens utomlands och vi sågs igår bara en kort stund och fastän han ska vara borta en vecka var han inte alls kramig. Jag har fått ett mess från honom idag och han sa att det är dyrt att ringa och att vi kan messa. Vi brukar prata varje dag så jag vet inte vad jag ska förvänta mig. Hör jag inget mer från honom under hela veckan kommer min olustkänsla att öka. Jag tog upp detta med honom igår på kvällen innan han åkte via telefon men när jag undrade varför han har blivit konstig blev han mest sur och förstod mig inte alls.Nu känns det som att denna relation kommer att gå åt helvete också. Varför blir det såhär? Han kommer hem i helgen, sen kommer han att åka och hälsa på sina föräldrar en vecka på annan ort och sen är han bara hemma en vecka till innan han flyttar. Jag vet att han är stressad över flytten men undrar om det verkligen är därför han drar sig tillbaka eller om han har träffat någon annan.
Skrivet av Hon, 2010-07-26 00:53
jag är tillsammans med en kille som är totalt undebar. han är den mannen jag ser som mitt livs kärlek och vi planerar vår framtid tillsammans. jag älskar honom så sjukt mkt och han får mig alltid att må bra:) men vi har gått igenom väldigt mkt. jag har blivit lämnad av honom. för nästan ett år sedan. det var av missförstånd, vi visste inte vad vi gjorde, speciellt inte jag. men när han lämnade mig tappade jag bort mig själv. och jag gjorde saker mot mig själv jag aldrig kan förlåta. hela mitt liv kändes tomt och meningslöst!
den här killen har skrivit ett inlägg härunder, det av mario. och det handlar om ett bråk vi hade för massa månader sedan. och jag vill bara säga förlåt ännu en gång! vi bråkade och mina dåliga känslor tog över och jag sa massa saker jag inte menade. sedan dess har vi bråkat ännu ännu mer men vi har klarat oss igenom allt! exakt allt! för det är väl det som är kärlek: att hur dåligt allt ändå går så hittar man tillbaka till varandra tillslut.
just nu är vår relation underbaar och vi har en jätteljus framtid, trots din dumma pappa ;) och jag skrev detta bara för att säga förlåt och hur jävla mkt jag älskar dig! min prins, min ängel, mitt liv, mitt hjärta, min nono, min mario jag älskar dig!
Dostet daram azizim SHABEER <3
Skrivet av agnes, 2010-07-28 20:07
Inget är svårare för mig :'(
jag har alltid varit en tjej som många velat ha , spec i skolan var det många som ville ha mig men jag vägrade ta kontakt med de ,, för jag hade någon i hjärtat redan vid första ögonbliket ,, han var den som mitt hjärta längtade till.. vi var vänner men jag sa inget till honom .. den kärleken fanns inom mig .. för jag visste inte om han var kär i mig eler inte?.. efter ca 1 år så tog hans bror kontakt med mig o berättade för mig att han var kär i mig iaf vi pratade ,, sen efter 2 månader fick han reda på att jag har varit kär i hans bror .. sen bröt vi kontakten.. o han ja älskade frågade mig om ja älskade hans bror då sa jag att jag inte vet det för det är kompelicerat:(... .................. Efter typ 3 månander så började vi prata mer än vanligt . en kväll smsade vi från 00.30 till 7 på morgonen han berätta för mig var han kände för mig och vilka känslor han har för mig, då berättade jag också för honom vad jag kände och hur mycket jag älskade honom.. dagen efeter så träffades vi och pratade om allt som hade hänt, och jag berätta för honom det som hände när det gällde hans bror för vi blev aldrig tillsammans. vi blev ihop 02082010 kl 16 ... jag blev så glad ,, ja trodde inte att det äntligen blev vi två. jag älskade honom han var det finastesom hänt mig. 3 utav hans bästa kompisar va dödskära mig och hans själv visste om det men endå blev han tsm med mig ,, det gick 3 månader och 12 dagar,, vi gick genom små problem .. vi hade inga stora problem .. men 14102010 tog allt slut :'( det kändes som en dröm .. det enda var att jag blev arg på honom ,, frågade bara villka han hade berättat för om oss alltså... han blev skit arg på mig ,,,, och sa att för honom så kommer
1. familj
2 . vänner
3. tjejen
alltså jag som sist .. t.o.m hans vänner var viktigare än mig...:'( han sa alltid att jag var speciel .. att han älskade mig och ingen annan ...
( jag fick reda på att jag skulle få en sjukdom där ja inte kunde leva länge till... de var inte säkra på det.. men åkte utomlands bara för att kolla om det stämmde.. ja berätta för honom typ 2 dagar inan ja själv fick svaret ,, ja fick lida innan två månader men ja berätta inget för honom för att han inte ska tänka på mig hela tiden och tycka synd om mig ..nä ja berätta för honom så sa han... " varken cancern eller någon annan kan hindra mig från din kälek du är en spec person för mig och jag älskar dig , och tro inte att jag älskar dig mindre nu tvärtom jag älskar dig mycket mer " ... Shiiiiittt att han kunde säga så utan att mena det:'( var hände egentligen bara efter ett tag?? .. ja sa att det skulle bli problem om mer fick reda på det .. och alla frågor ja ställde till honom så ställde han motfrågor:(... när ja fråga vrf han håller på så sa han DET ÄR BÄST OM DET TAR SLUT HÄR SÅ DET INTE BLIR MER PROBLEM.... shiiiiit jag kunde inte mina ögon när ja läste smset ... ja läste om och om hela tiden.. att han inte ens sa det öga mot öga? via sms?:o att lämna mig via sms? .. var det verkligen så lätt för honom ?? .... det gick en vecka utan honom .. ja såg honom i skolan ... han var glad ,, skratta och hade kul med vänner,,, däremot jag utan smink .. trött hela tiden ,, ja mådde verkligen dåligt och det såg han oxå.... men idag hade jag fixat mig och tog på mig de snyggaste kläderna ja hade,,,, fick samma uppmärksamhet av hans egna kompisar som ja hade förr. jag skratta och skojade med kompisar ,,, men det var falskt ,, det gjorde skit ont varje gång ja såg honom :'( han kollade på mig konstigt ... jag önskar bara att det kunde bli vi två igen :'( vad ska jag göra? det gör skit ont... men om han lämna mig kan ja väl inte tvinga honom att ta tillbaka mig :'( .... hur kunde han "älska mig när han visste att hans bror älskade mig ?? är hans vänner då viktigare än hans bror oxå?......
jag klarar inte av längre allt har blivit svart :'(
Skrivet av melek .. , 2010-10-21 20:00
Jag blev lämnad i otrohet efter 27 år tillsammans. Vi har två döttrar som då var 18 och 26 och skulle precis i dagarna bli mormor och morfar. Jag har alltid känt mig älskad och uppskattad av honom. Vi var nära varandra varje dag, somnade i varandras armar varje kväll. Jag blev arbetslös. Då lämnade han mig efter att ha ljugit i en månad, träffat henne i smyg.Hon var en person som jag hade presenterat för honom på en fest. Hon var 13 år yngre, inte särskilt snygg, överviktig, problem med alkohol och en ganska deppig person. Jag kan fortfarande, snart två år senare, inte förstå hur de kunde välja varandra? Hon har intressen som han absolut inte delar, t.o.m. föraktar...? Kärleken förblindar. De är fortfarande tillsammans och jag gråter fortfarande varje dag... Jag är ledsen för att han gav upp sin familj, mig som han älskar, våra vänner... Hans enda ursäkt var "det här är så spännande, så nytt och hon är ju så snäll...". Bekräftelse. Han bekräftade mig varje dag, ständigt. Jag var inte lika duktig på det. Inte alls... Jag förstår att han vill vara tillsammans med en människa som ser honom. Han förlorade allt. Barnen vill inte träffa honom, vännerna föraktar honom och sitt barnbarn fick han träffa en gång. Han tycker fortfarande att det var värt besväret, sa han... Även när han gick sa han att han älskade mig. Gör man så mot någon man älskar? Mitt i livet utan någonting... Hur ska man kunna lita på någon igen? Vem vill ha en 45-årig tant?
Skrivet av Caty, 2010-10-30 21:29
Jag blev lämnad för två dagar sen, han är min första kärlek, det känns riktigt tung..
vi hade det så underbart då han en dag skrev ett slut sms till mig, han skrev att han har jätte mycke känslor för mig men att han inte vill ha tjej !?
Jag har sovit med tårar o vaknat med tårar, hur kan man lämna någon man tycker om? hur kan man se nån man tycker om med så mycke smärta??? jag har så mycke frågor som jag aldrig kommer o veta svaret på, jag vet bara att det gör så himmla ont, kan inte beskriva den smärtan. Jag vet inte om jag kommer o våga att tycka om någon efter detta !
Skrivet av ledsen tjej, 2010-11-15 08:46
"Men är det egentligen den värsta mardrömmen att bli lämnad, är det kanske inte värre att lämna någon? Då man måste ta de där jobbiga besluten att efter lång och trogen tjänst skicka in sin avskedsansökan. Det enklaste tricket är att ta till fegtricket ovan. Hur vanligt är det egentligen? Men vad händer med vännerna, speciellt efter ett långt förhållande, hur tar de vägen? Oftast är det lätt att ta sympati för den som blir lämnad, men varför"
Jag lämnade någon som jag hade varit tillsammans med i 7år. Det var verkligen ett tungt beslut och hade det inte varit för att en gemensam vän hade hindrat mig hade jag begått självmord för att fly från verkligheten. Verkligheten hade varit 7år av psykiskt, sexuellt och fysiskt våld. Jag hade varit tillsammans med någon som inte kunde veta vad det innebär att älska någon. Jag lyckades ta mig ifrån honom men jag förlorade min familjs förtroende, jag förlorade "vänner" och jag förlorade i stort sett allt jag ägde. Jag blev kallad sinnessjuk och förvirrad av både honom och vänner som bara kunde se förhållandet som det "perfekta förhållandet". De kunde inte förstå hur det hade varit för mig att leva med honom. Jag fick veta att jag sågs som den som förstörde någonting bra medans han var "offret". För mig fanns det ingen mening i att tala om för dem hur fel de hade. Han klagade också på att jag fick så mycket förstående av alla och att om det hade varit han som hade lämnat så hade allting varit så mycket värre för honom.
Jag är fortfarande rädd ibland att han ska komma att komma och döda mig. Jag var iaf den "ondskefulla" personen som lämnade. Om någon av de fd. vännerna ändå kunde ha tagit sig tid till att försöka förstå mitt perspektiv, min grova ångest inför uppbrytandet, ja allting hade kanske varit annorlunda. Det är bäst att allting är som det är. I alla fall känns det bäst att säga så till mig själv. Jag är så fri jag kan vara just nu. Vissa människor är inte ens riktiga vänner och även om det inte är så äkta kan sådant svek göra fruktansvärt ont.
Skrivet av Den som försökte tills det inte gick mer., 2010-11-15 20:23
För två veckor sen var allting perfekt! Kunde inte bli mer perfekt. Sen åkte han iväg till Tyskland på skolresa under en vecka, och när han kom hem berättade han för mig att han inte älskade mig lika mycket längre. Han sa till mig att han ville att vi skulle ta paus i några dagar, för att han behövde tid för sig själv. Det var alltså inte slut, bara paus.
Två dagar senare tog han bort vår relationsstatus på facebook, utan att ens prata med mig om det. Hans status gick alltså från " Har ett förhållande med .." till " Singel" .
Jag fattade ingenting, hade han gjort slut med mig bara så där? Så jag ringde honom direkt efteråt jag sett detta, men han vägrade att svara. Några minuter senare fick jag ett sms " Fortfarande kompisar? :) "
Nu har det gått några dagar och han har redan träffat en ny tjej och jag det är sjukt jobbigt att se de två tillsammans i skolan varje dag. Vet inte vad jag ska ta mig till .
Vårt förhållande höll i 3 månader och ca 2 veckor. Han hade sagt till mig nästan varje dag att jag var hans livskärlek och han svor på sitt liv att han aldrig skulle lämna mig.
Någon som vart med om detta eller nåt liknande ?
Skrivet av 3, 2010-12-09 17:42
Det värsta är att bli dumpad, ratad och övergiven...via msn dagarna innan jul...utan att få en chans att kommunicera IRL om saken, utan att begripa hur en man som är 45 år i ena stunden säger att jag är vacker och att han älskar mig...och i nästa säger att vi inte har någon relation eller framtid tillsammans, för att han har bestämt sig för det. Jag inser att jag burit vår relation och anpassat mig alltför mycket efter hans komplicerade liv...utan att någonsin kräva något...bara älskat villkorslöst. Nu får jag äta upp det, men jag ångrar inget...han är min själsfrände och vi har haft många goda stunder tillsammans. Nu sårar han mig genom att slänga mig på relationstippen...ut i kylan med några kalla kommentarer (via msn) och till synes noll empati. Jag vet inte om jag orkar bygga tillit igen till någon annan, det gör så ont att bli lämnad för att man älskar någon på allvar, utan att kväva eller kontrollera, bara acceptera en annan människa med hull o hår, med fel o brister och tillgångar....som dessutom förmodligen känner samma sak men som inte klarar en nära relation. Önskar han hade vågat satsa och utveckla sig och vår relation...tillsammans med mig. Man älskar den man älskar...sörjer nu...hoppas på att komma vidare...utan alltför många öppna sår i hjärtat.
Skrivet av Moonlight, 2010-12-28 02:28
Hej på er... Jag med förlorat min livs kärlek.. allt pga svartsjuka och kontrollbehov. jag är en tjej på 23 år han är ett år yngre. vi har nu vart förlovade i ett år.. men han va otrogen... men han var den vackraste människan jag sett och vi sågs för 2 år sen och blev kära som tusan!! han sa jag var hans livs kärlek och han har gråtit för mig och gjort mycket för att jag ska inse att jag är det. Men han tillät mig inte att leva. Och jag stängde in mig mer och mer.... tillslut var jag inget glad längre. han va så svartsjuk på allt:( de första 6 månaderna va som i himmelen på jorden, men sen förändrades han! jag tror hans svartsjuka dödade hans egen kärlek till mig. han sa jämt att jag skulle va otrogen, skulle gå på krogen o hångla med nån annan, och dumpa honom.
Han ville jag skulle sluta jobba och sluta prata med tjejkompisarna. Gjorde jag inte det blev han förbannad. Han va så orolig för ALLT! han har gjort slut om vartannatca 4gånger tidigare, för att jag gjort fel, alltså "normala fel" som vilja träffa tejejrna ibland, vilja va snygg nån kväll och vilja ha till exempel högklackat ibland:( vilket han tyckte va hemskt slampigt... det bästa jag visste va ju våra hemmakvällar men ibland måste man ju kunna träffa tejejrna med. Men det är ju normala saker som man måste få göra som tjej för att känna sig som en tjej liksom...:/ så jag tror helt enklet inte han hade självkänslan nog att ha mig då han ofta sa att jag såg bra ut så killar glodde:( Men han såg ju med bra ut liksom! det borde inte handla om det. Men jag älskade han till döds och skulle aldrig gjort han något illa och aldrig vara otrogen eller nått. men han tyckte att jag va sååå fruktansvärt farlig för honom hela tiden vilket är fruktansvärt sårande då jag bara ville saker skulle vara lugna och mysiga. Men han tyckte att jag "skulle kunna krossa honom". vilket jag aldrig skule vilja för han va den jag ville ha för livet! men inget jag sa eller gjorde kunde få honom lugn..... jag tror hans hat till mig kom långsamt. eller vad jag nu ska kalla det. han sa in i det sista att jag va hans livs kärlek. men jag såg hans svartsjuka och att han inte klarade av mig. undrar ibland om detta var mitt fel:( jag kanske skulle slutat jobbet för honom, sluta träffa tejejrna och sluta umgås och sluta se bra ut bland folk...
Men mina vänner jag pratat med både kill/tjejkompisar tycker att jag inte gjort något fel alls och att det är min kille som är för svartsjuk och kontrollerande..... gud jag skulle ju kunnat döda för honom liksom, men INGET jag gjorde dög för han:( han va orolig konstant....
Så han har nu lämnat mig för en liten sak vi bråkade om, han tyckte jag såra han för jag ville träffa tejejrna en kväll. så han hämnades med att sova hos en annan tjej!! jag fick en chock! Efter 2 år av underbar kärlek så kan han göra så mot mig:(...... jag kommer aldrig förstå att han ville hämnas så fruktansvärt hårt???.. jag sa ju att jag älskade honom dygnet runt iprincip, och grät för han många gånger. jag är så fruktansvärt knäckt nu jag kan inte äta och jag kan inte sova jag bara ligger och mår så illa att jag inte vet vad jag ska ta vägen... någon bara ta mig ur detta helvete!!!!!!
Tänk er att inte kunna få den man älskar att förstååå att man älskar den och aldrig nånsin kommer att lämna den!!!!
Jag har tagit tjänstledigt från jobbet nu i en månad... Jag försökte intala han i 2 år att jag älskade honom:( men det är nog inte min uppgift att fixa hans självförtroende....
Jag får nu leva med sorgen att försöka gå vidare.... men drömmen om han och mig kommer aldrig försvinna... men jag tror inte han älskade mig för då hade han inte kännt sig så orolig med mig. hade han bara varit lugn och så hade vi hållit ihop för alltid.
Till alla er därute som lever med en svartsjuk kille/tjej, kan jag bara säga att det finns de som gått igenom vad ni går igenom... Och en dag kommer det någon som är stark nog att älska dig oavsett vem du vill umgås med eller ha på dig. Jag hoppas och längtar tills jag träffar en sån kille.. Man kan inte leva i ett fängelse, även om det är ett fängelse av kärlek....
*Som jag älskade dig min finaste... Jag hoppas du finner lyckan och får lugn i ditt inre någon gång.*
Skrivet av sanna, 2011-02-06 23:40
Vill passa på att påpeka att de allra flesta meddelanden här är skivna på kvällen/natten. Är det för att det är då det känns som värst? Då som man verkligen märker av ensamheten och saknaden av någon att hålla om i soffan eller värma sig med under täcket?
Min pojkvän gjorde slut igår, vi har gjort slut hur många gånger som helst och dagen efter varit tillsammans igen. Det sliter som fan och det känns som jag har ryckt bort plåstret och satt det tillbaka alldeles för många gånger nu. Så onödigt! Det kan aldrig bli lyckligt om man aldrig kan känna sig säker, att minsta bråk leder till att vi kanske aldrig mer ses och osäkerheten triggar bara igång rädslan som skapar bråken. En ond cirkel helt enkelt.
Jag vet inte själv längre vad jag vill. Jag flyttade 30 mil ifrån honom för att plugga, jag vet det var mitt beslut och det har jag fått påpekat för mig så många gånger. Jag ville uppleva riktigt studentliv och plugga det jag var intresserad av vilket inte fanns på vår ort. Så less på att han alltid tjänade tre gånger mer än mig men att ändå höra allt tjat om att jag borde kunna bjuda honom och göra saker han kunde göra. Ett tag väckte han ett hopp inom mig för ett distansförhålande höll på att knäcka mig, kanske är jag som ett plåster som är beroende av att alltid ha någon att hålla om, han sa att han funderade på att flytta hit. Lycka!
Vi gick på lägenhetsvisningar, han sökte och fick förflyttning inom jobbet och allt var egentligen klart - men då ångrade han sig. Jag förstod ingenting, han sa att han hade allt i den staden han bor nu. För mig vad han allt.. Gick ett tag, bråkade ständigt, som jag ser det för att vi kände oss så osäkra då framtiden var så oviss. Planerade en helg i taget och när han ville vara hemma en helg utan mig för att gå ut med sina kompisar blev jag förkrossad. Jag var nog som någon skrev tidigare, ville ha äganderätt på honom. Viktigare för mig att han var här hos mig, bara min än att han fick ha kul med sina kompisar och umgås när båda ville. Jag ville jämt. Tillsist fick han ett ultimatum, jag höll på att knäcka mig själv. Flytta hit eller så skiter vi i det här. Bråken och att inte kunna kramas fick mig att bli helt knäckt, kunde inte koncentrera mig på studierna, inte på någonting utom på honom.
Han var elak, kallade mig för både det ena och det andra och klagade på hur jag ser ut. Han tröck ner mig så jag mådde skit. Och sen när vi blev sams så älskade jag honom så mycket. Det var som att ju elakare han var, ju mer makt han fick desto mer desperat blev jag att hålla kvar honom. Jag vet inte vad som är rätt. Jag är nog bara rädd för att vara helt själv igen..vet inte om det var han jag älskade eller om det bara var ett behov av att äga någon.
Hoppas det blir bättre nästa gång och att det inte dröjer allt för länge. Tänken på att vara ensam skrämmer mig. Jag framstår så jäkla osjälvständig och desperat så detta inlägg blir nog någonting att skratta åt i framtiden, inte nu. Fördelen är att nu är chansen större att åter känna känslan av att vara nykär. Den underbaraste känslan i hela världen, allt pirr. Längtar och hoppas, men först måste jag läka och finna mig själv.
Skrivet av Egot, 2011-03-03 13:14
Att bli lämnad, dumpad, övergiven är en känsla som svider och drar. Rycker och sliter. Och det är ju inte konstigt. Ingen vill bli övergiven. Vad som förvånar mig är dagens sätt att "dumpa" någon på. SMS? Jo då, jag har själv blivit drabbad. Tacksam för min egen reaktion vid det tillfället. Först blev jag helt förtvivlad. Sen vände det och jag ringde upp fanskapet. Inget svar! Skickade ett sms om att ett telefonsamtal nog var på sin plats.... Han ringde en måndagmorgon klockan 09.15 i tron om att jag var på jobbet. Men se det var hon inte! Och han fick sig en sådan utskällning som hette duga. Det bara rann ur mig och kärleken rann av mig. - Jag vill förklara... kom det från en ynklig stackare på andra sida.... - Du behöver inte förklara någonting för mig. Ditt sms säger allt om dig. I slutet av samtalet kopplade jag på min allra mjukaste och gladaste röst och ett - Ta hand om dig!
Det kändes så bra efter det. En man eller kvinna som dumpar en på det sättet är inte värd att lägga någon energi på... En ganska enkel ekvation.
Den senaste dumpningen jag var med om var faktiskt igår. Visserligen har vi inte träffats så länge men 450 sms till varandra på 9 dagar... (jo man känner sig som 14 igen) otaliga timmar i telefon... en underbar helg tillsammans och bara så rätt. Vi har skitkul och pratar om allt. Han for till Australien i förrgår för att vara med på sin systers bröllop och resa runt i tre veckor. Det sista han gör innan han åker är och ringer mig på morgonen för att säga hej då! Nej det sista han gör är att han skickar ett sms från planet innan de lyfter och berättar hur sköna stolar det är och ger mig en puss. Sen droppar han av mig från Facebook, blockar mig där så jag inte ens kan se hans profil... ha ha... snacka om dumpad... Jo, vi skulle träffas när han kom hem igen.... Eller nu ska vi ju inte det längre.... Vi fyller år samma dag. Jag sms:ade honom igår eftersom "vår" födelsedag inträffar en halv dag tidigare där.... Inget tack! Inget grattis till mig idag... Nej men jag fattar vinken.... Man är ju inte dum....!
Men... jag kan bara skratta åt det. Även om det svider som fan. Vad driver en människa till en sådan handling? Han har haft ganska många tillfällen att säga att han inte vill fortsätta om det nu är hans avsikt. Gav honom till och med valet via ett sms att inte ringa innan han åkte eftersom jag vet hur stressigt det kan vara på morgonen innan man ska iväg och skrev att han skulle ha en trevlig resa. Det tog 2 minuter, sen ringde han....
Bye Bye love... have a nice time in Australia och välkommen tillbaka till inget!
Skrivet av Mysvimsan, 2011-03-11 12:36
jag behöver skriva av mig..
Idag sitter jag ensam i våran lägenhet, för fem dagar sedan rasade mitt liv ihop igen, eller så känns det nu. min pojkvän/sambo sedan mer än fem år skrev sms (!) och ringde sedan till mig och berättade att han inte älskade mig lika mycket längre. jag tror inte på honom då han har en del egna problem, jag är säker på att han fortfarande älskar mig, men vad hjälper det om han inte kan/vill vara med mig. just nu vet jag inte vad han vill, han har börjat gå hos en psykolog och vi ska höras om några dagar igen. detta är dock inte första gången det händer... för lite mer än två år sedan gjorde han så här, lämnade mig. han lämnade landet utan att berätta någonting för mig bara någon dag efter att han gjort slut. två veckor senare var vi tillsammans igen och jag åkte till honom och hans släktingar i utlandet.
Vet ingenting just nu förutom att jag älskar honom.
Skrivet av k, 2011-04-19 15:20
För tre veckor sedan ringde min sambo upp mig efter att han inte kommit hem den kvällen och berättade att han satt hos en annan tjej 30mil bort och gjorde slut.. Här hemma sitter jag med våra två barn och vet inte ens vad jag ska ta vägen, har aldrig uppfattat att vi hade det så dåligt... jag gjorde allt för honom och våra barn, jag flyttade över 30 mil, ifrån min familj och vänner, hit till honom för 6 år sedan.. jag har sköt allt och ställt upp i vått o torrt.. men ändå räckte inte det... hon va snyggare fick jag höra. Nu bor vi fortfarande under samma tak för att sälja lägenheten och det tar kål på mig. Jag kan inte bara ta mina barn och flytta hur som helst.. måste få en lägenhet och det är inte alltid så lätt när man inte har ett fast jobb. Så varje kväll går han ut på balkongen och ringer till henne och inne sitter jag och ser. jag måste hela tiden bete mig okej då vi har två barn och det fungerar inte att bete sig illa för det är dom som får lida då och det skulle jag aldrig göra, så nu måste jag bo kvar i staden jag själv inte valt bara för att pappa bor här.. så nej jag tror inte det är värre att lämna någon... för den som lämnar har ingen aning vad den gör mot den andra... men jag vet att det tar en tid och sen går allt lättare.. men jag vet också att jag aldrig vill vara med om detta igen.. aldrig må såhär dåligt igen... och aldrig behöva vara såhär stark igen för andra... jag tackar alla vänner jag har för att dom finns här, annars skulle säkert inte jag vara det nu... livet är en hårt men ibland värre för andra.. och jag vet att det finns människor som har det så mycket värre än mig så jag säger bara "få har dött av att kämpa vidare, många av att ge upp"
Skrivet av Angelika en som aldrig ger upp, 2011-04-28 14:33
Vart tog du vägen? Tar ett andetag åt gången. Luften är kall. Väntar på att något ska hjälpa mig att finnas igen. Sitter ensam kvar i vår lägenhet. Jag borde ha fattat något. Borde ha gjort något. Vart tog du vägen? Saknar dig så. Inget hjälper. Du bara gick, lämnade mig här. Tårarna rinner jag orkar nästan inte känna mer. Allt har stannat av och ingenting känns meningsfullt längre. Bara tomt kallt och ödsligt. Vill vara hos dig. Tar ett andetag till och hoppas att allt bara ska vara en dröm. En hemsk mardröm. Jag vill vakna upp av din kyss. Din varma innerliga ärliga kyss du brukade ge. Vart tog du vägen?
Skrivet av jojo, 2011-09-05 20:15
Dumpat. Per telefon! Tillintetgjord sitter man här med tårar som inte vill slutta rinna. Sorgen blandas med vrede, illamående och förnedring i en enda sörja. Jag dög inte! Den lille svarte f-n sitter på axeln och bara skrattar. "Trodde du verkligen du dög?"
Murarna jag omsorgsfullt byggt runt ett redan sargat hjärta, vågade jag långsamt, långsamt skala bort, som lagren på en lök. När hjärtat till slut var blottat och låg där i min hand, då valde han att gå.....Slängde dörren rätt i skallen, hårt som f-n. Med orden: "Det var ju inte allvar"
Fösöker lyfta blicken, men faller hela tiden tillbaka ner i den svarta gropen. Med otaliga frågor, de flesta börjar med "varför", men de kommer jag aldrig få svar på.
Varför måste kärlek göra så ont?
Skrivet av ike, 2011-09-23 00:47
Han gjorde slut igår på vår 5årsdag. På morgonen. Han sitter i sovrummet och kollar på sport på datorn. Jag sitter ihopkurad i tv-soffan och gråter. Har ingenstans att ta vägen. Han har hatat mig länge nu. Han har hatat att resa med mig. Han säger att jag aldrig kommer hitta någon som står ut med mig. Han säger att jag är hopplös. Jag skakar. Jag har inte ätit på två dagar. Kan inte äta. Ingenstans att ta vägen. Ovälkommen i mitt eget hem. Ska jag sitta här i soffan och tyna bort? Finns det ett liv därute för en sån värdelös person som mig? Hur tar jag mig härifrån? Hans ord är som spjut. Giftiga spjut. Jag visste inte att en människa kunde bära så mycket hat. I förrgår skrattade vi. Nu finns jag inte.
Skrivet av Erika, 2012-02-12 21:08
Livet är så hårt. Min sambo sen fem år tillbaka lämnade mig för tre månader sedan. Några veckor innan pratade vi barn, hus o resa. Nu total tystnad. O han gick rakt in i en annan famn. Hur kan man göra så? Efter fem års kärlek. Har gråtit varje dag sen dess i mår så sjukt dåligt.
Skrivet av Mysse, 2012-07-20 17:37
Jag sitter och gråter när jag läser era kommentarer. Min pojkvän ringde igår och gjorde slut med mig efter tre år tillsammans :(. Hans anledning var att vi hade för "olika" värderingar" och att jag inte kan anpassa mig till hans kultur till 100 %. Han säger att han älskar mig som fan och att han vill ha en exakt som mig men med samma värderingar. Jag menar hur kan man välja traditioner före kärlek? Förbannade religion, kultur och traditioner.... :(
Älskar honom så mycket att jag inte ens kan äta eller sova :(:(
Skrivet av T, 2012-10-23 15:18
Hej. Kanske ingen läser det här, men det spelar i gen roll, jag måste skriva av mig. Jag har ingen att prata med och .. Ja.
I fredags blev jag lämnad av min tjej. Vi var bara tillsammans i ett år men det känns ändå som en katastrof. Det var ett distansförhållande dessutom, så vi träffades inte så mycket men vi ringde och pratade på FaceTime hela tiden.det var ett förhållande där det egentligen alltid var problem, problem med att träffas, problem med att hon inte ville visa åt andra att vi träffades, problem med ex osv.. Ändå är jag helt förtvivlad. Hon har många killkompisar och det har varit många gånger då jag varit svartsjuk. Ibland försvann hon i flera dagar utan att svara varken på sms eller telefon. När jag såklart blev orolig och arg blev det bråk. Hennes förklaring vara att hon ibland blir "så här". Jag tyckte att hon iallafall kunde svara på sms att hon ville vara ifred.En morgon smsade jag henne ett gomorron, men hon svarade inte. Det var rätt vanligt att hon inte svarade, så efter ett par timmar så ringde hon och sa att hon är i Stockholm(hon bor i Härnösand ) Hon sa att hon skulle träffa en tjejkompis som var sjuk i canser innan hon skulle med flyget till Thailand som är hennes hemland. Men hon hade bråttom och hade inte tid att svara på frågor. Givetvis blev jag förvånad och arg för att hon inte kunde förklara vad det handlade om. Hon var där hela helgen utan att höra av sig. Jag blev sårad över att hon kunde lägga upp bilder på sig själv i Stockholm på Facebook och instagram, men hon hade inte tid att höra av sig till mig. Det var jobbigt att hon bara fotade sig själv men inte den vännen hon vara där med. På liknade sätt var det hela tiden. Hon svarade nöstan
aldrig när jag ringde, jag svarade direkt när hon hörde av sig, även om jag inte kunde prata just då. Jag var rädd för att hon skulle tro att jag tröttnat på henne om jag inte svarade i telefon eller på sms hela tiden.
Jag var som en hund, avgudade henne, älskade henne medans hon bara gav korta stunder av mänsklighet till mig. Jag gav henne pengar när hon behövde, jag fyllde hennes telefonkort, jag köpte möbler till henne och hennes dotter. När hon var i sitt hemland skickade jag pengar eftersom hennes var slut.jag lånade henne pengar till en dator eftersom hon studerar och ska slippa sitta i ett bibliotek med lånedator. Jag lånade henne pengar när hennes dotter blev sjuk utomlands.Till julklapp fick hon en ny mobiltelefon eftersom hennes gamla hade dåligt batteri och det därför inte gick att få tag på henne ibland. Men det blev inte bättre,vi pratade bara när hon ville det. Eftersom vi bor rätt långt ifrån varandra och hon pluggar så var det svårt att hitta tid när vi skulle kunna träffas.När jul och nyår kom valde hon att åka till en vän i Göteborg och stanna där i drygt 2veckor. Det fanns inte en tanke på att ta någon dag av dessa och lägga det på oss.Hon sa att hon älskade mig och jag överöste henne med kärlek. Jag brukade ge henne tid för sig
själv, försökte att inte vara för på, visade inte helatiden att det sårade när hon inte svarade, ville visa att hon fick vara ifred. Men i fredags när hon inte svarade ringde jag upp henne en gångtill. Jag såg henne online på Facebook. Hon sa att hon varit ute . Vi började prata och hon frågade om jag tycker det är jobbigt med distansförhållande, jo det är klart att det är jobbigt men vi kan ju träffas ofta iallafall om vi planerar. Som vanligt fick jag gissa mig fram till vad hon ville ha sagt, jag frågade om hon älskade mig och hon svarade ja! Tillslut frågade jag om hon ville göra slut och då svarade hon ja igen. Mitt liv föll i bitar. Igår på allahjärtans dag la hon ut en bild på en tårta som hennes dotter och någon annan liten tjej hade bakat. Jag såg på bilden att det inte var hemma hos henne. Så svartsjuke detektiven jag började leta runt på var hon kunde vara. Eftersom jag hade sett redan tidigare att hon och hennes tränare ( hon började alldeles nyligen träna kampsport ) gillade varandras inlägg både på Facebook och instagram mycket även om de nyss lärt känna varandra, så kollade jag in honnom. Jag kände igen köket direkt. Hur kunde hon göra så här mot mig? Jag skrev sms till henne och frågade, hon svarade att hon behöver närhet. Hon har aldrig aldrig tidigare pratat med mig tidigare om att hon behöver närhet, jag kan besöka henne så ofta hon vill, men det har aldrig funnit tid från hennes sida.Mitt hjärta är i småbitar. Jag förstår inte hur någon mäniska kan behandla en annan så här. Jag måste gå igenom allt det här nu, jag måste släppa kvinnan jag älskar och gjort allt för och på nått sätt komma igenom det här...hur?
Skrivet av Thai tog mitt hjärta , 2015-02-15 11:03
Hej, jag blev lämnad av min kille för kanske 6 veckor sen nu. Han bara kom hem en dag och sa vi måste prata, o sen sa han att vi var för olika och att han inte älskade mig längre. Det var HEMSKT han tittade på mig med helt tomma ögon. jag satt och slet mig i benen och visste inte vart jag skulle at vägen, fattade ingenting! kändes som det viktigaste i mitt liv bara slets ifrån mig, mitt eget hjärta. konstigt nog så är man starkare än vad man tror oftast. jag var ledsen kanske ett par dagar, efter du vet den konstiga känslan av att alltid vara med någon och komma hem till någon om du förstår. och helt plötsligt var man ensam. plus att vi var så sjukt NÄRA, det är väl alla men vi visste allt om varandra och stöttade osv. det var som att vi känt varandra innan vi träffades vi bara klaffade i allt. klart vi hade våra olikheter, men någonstans möttes vi och den kärleken han visade och hade inom sig var helt otrolig! och sen efter undrar man om man någonsin kommer träffa någon som har samma kontakt med kärleken som han hade... och det kommer man ju inte, alla är olika, men jag har ändå hoppet kvar. man hittar väl någon men som du skriver, det som man hade med den gnistrar ändå kvar hela tiden..sjukt jobbigt! oj vad långt detta blev men ville bara skriva ner hur jag känner. kram på dig. /Malin Hammarlind
Skrivet av Malin , 2008-12-08 23:01