Fakespears blogg

Efter att genomlidigt en riktigt jobbig vecka med hot och svek så kändes det riktigt jobbigt då man återvände till samma sak idag. Som man bara ville dra täcket över sig och inte vara med längre. Med gråten i halsen och Lundell i öronen begav jag mig hem från jobbet relativt tidigt för att gömma mig under täcket, men så blev inte fallet.

Efter att NHL'08 hängt sig utan att jag sparade så var jag tvungen att bege mig ut i vintermörkret. Kände verkligen att jag behövde prata av mig och då hon kom gående mot mig där på perrongen så tyckte jag kunde lika gärna fråga. "Jag måste få spy galla över livet och allting, kan vi inte göra det över en middag?". Så blev fallet, efter lite velande och promenerande så hamnade vi till slut på ÖstgötaKällaren, där årets kock rekommenderat fläsksvålen. Då jag redan hade ätit en halv middag under NHL-spelandet var jag inte så hungrig så det fick bli en enkel Gulaschsoppa. Det var gott och en trevlig middag med många diskussioner. Tyvärr lite för många aktionspunkter för...

Hörde under dagen att värsta mardrömmen är att bli lämnad. Det finns säkert mycket mer i livet som är hemskt, men kanske inte det som man kommer så nära att man drömmer om dem.

Det är sällan det fälls så många tårar som då man blir lämnad och jag tror att i de flesta förhållanden med riktig kärlek så finns det någon form av oro för att bli lämnad. Så vad är egentligen det värsta man kan lämna någon på? Det grymma sättet och det enklaste sättet är väl kanske något man gör ifall man inte varit tillsammans så länge, ett SMS eller ett telefonsamtal. Ett klassiskt sätt är förklaringen som avslutas med "vara vänner". Har det någonsin lyckats?

Inte vad jag vet, okej, visst vet jag älskanden som funnit vänskapen i varandra senare, men knappast att de övergår från ett längre kärleksförhållande till kompisar. Sedan kan man ju undra om det verkligen går att släcka den sista gnistan, eller om det för alltid kommer finnas någonting kvar som med rätt tändvätska kan tändas.

Det som sårat mig mest har iaf varit...

Den här resan hem från Dragon's Lair är något jag kommer att komma ihåg. Det började med att jag gick mot bussen, då jag kom fram tid så stod det 6 minuter. Länge länge tänkte jag och började bege mig mot Tunnelbanan. Då jag till slut kom ner dit så stod det 7 minuter för att åka till Kungsträdgård.

Fan heller tänker jag, det kan inte ha gått 6 minuter än, så jag hastar tillbaka till busshålsplatsen. Men det var tydligen inte min dag, för jag missar bussen precis. Så vad gör man då, då tycker jag att jag inte orkar springa mera så jag väntar då jag ändå ser en buss i backen. Det är tydligen fel buss inser jag efter en liten stund, den som funkar mycket bra, men går på en annan gata, så jag missar den oxå.

Då har det hunnit visa att det är 7 minuter tills nästa buss. Jag börjar vara lite smått irriterad och börjar gå mot stan. Då jag passerar den östra nedgång till tuben så bestämmer jag mig för att jag ska göra ett försök där. Jag går nedför den långa rullgången och rulltrappan och hinner precis se...

Fick höra av en kompis att jag inte alltid är så positiv i mina bloggar. Det är nog helt sant, men det är mycket lättare att skriva då man känner sig lite nere och är ensam. Av någon anledning så känner jag mig ytterst sällan nere då jag får umgås med mina kompisar. Och då jag umgås med mina vänner, finns det oxå en ytterst liten anledning till att sätta sig och blogga.

Idag har jag varit ensam mest hela dagen, och det har varit helt okej, har levt i min fantasi om det ena och det andra som jag inte vill berätta om här, har sorterat lådor och funderat över rutorna. Dock så har jag dragits med nackspärr igår och idag, det är något jag aldrig brukar ha, så något är trasigt med mig.

Just nu är det dags för söndagsångesten som vanligt och jag fundera på lyckliga jobb samtidigt som jag ser på Wedding planner (som går på TV3). Att ha ett sådant jobb måste verkligen vara kul, säker väldigt stressande då alla vill att ens bröllop ska bli perfekt. Fast att se glada människor på arbetet är någonting som man...

Läste i Metro för någon vecka sedan att 2008 skulle vara året då det är ute att maila, nu använder man annat. Hur är det då med telefonen? Jag insåg idag att jag mer eller mindre har slutat använda telefon. De enda jag ringer är mor och far, men det blir mer och mer sällan det oxå. Telefonerandet numera är nästan jämt jobb eller typ snabba frågor som att få reda på vart man skall träffas. Nej, all kommunikation sker på olika sätt på nätet. Jag kan dock ibland sakna de långa samtalen med vänner som man inte hör av så ofta, nu blir det korta meddelanden via Facebook istället.

Tråkigt tycker jag, så ring nästa gång!

"Ingen kommer hit för
att återvända
Man tänker på sig själv först
Ingen annan
En enkel regel
Cirkeln sluts igen
Vid ringen på centralen
I den stora stygga stan åh
Ingen annanstans
kan man vara ensam som just här

Isen på riddarfjärden
smäller som gevär
Blåljus vid tegelbacken
Våren är här
Du står i spegelsalen med
Ett brännbollsträ
Där ute väntar natten på
På att stan ska...

Jag har promenerat ensam hem i januarinatten, stillsamt lyssnande på min musik och mina tankar. Har lämnat tunnelbanan med de spyfärdiga fyllona och de nykära paren på väg hem till en jobbig natt framför toalettstolen eller en underbar natt i sängen. Endast musiken hörs i mina öron trots att mannen framför mig ser ut att skrika till någon på andra sidan Medis, musikens text övergår i fundersamma tankar om oslagbarhet, känslor och rasande väggar.

Jag kan inte skingra dem, kan inte låta dem vara. Jag har mina ord, som vi sa. Har jag hittat rätt, kan jag leva vid denna brant, med ena foten på kanten?

Jag följer skuggan efter muren från gatlyktan som blinkar epileptikt. Jag vet att verkligheten inte alltid är så verkligen, jag går dom tomma stegen utmed orons kanaler, hemåt i natten mot min 34:a hörandes musiken...

"Det är väl tanken som räknas ändå
Jag lever, men väntar på smällen
Hjärter Dam, du kan duka för två
Jag tar tåget ner framåt kvällen

Det är somliga dar
som man vänder sig om
och...

Snart börjar den första riktiga veckan på det nya året. Den vecka som innebär jobb. Fuskveckan har spenderats med mycket sömn, mycket vänner och en hel del funderingar. Dygnet har vänt på sig helt av sig självt och det har inte varit lätt att ta sig upp på morgonen. Imorgon blir det förmodligen riktigt svårt att kliva upp då jag skall bege mig till jobbet, men det går nog bra det oxå.

Funderingarna och prioriteringarna i livet är inte det lättaste. Skrev ju tidigare om skillnaden mellan jobb och fritid. Nu har jag försökt ha fritid under min ledighet, det har gått riktigt bra, frånsett att en del kunder och partner har ringt. Dessa kan man med lätthet ignorera, men då vår "Geschäftführer" ringer så borde man kanske svara. Likadant då vår CEO ringer. Undra om det är där man ska lägga ribban, att förvänta sig att bli uppringd under sin semester av dessa? Frågan är ju om man någonsin kan få den skillnaden mellan jobb och fritid. Vill man ha den skillnaden? Vad föväntar man sig av ett jobb egentligen? Tyvärr...

Många förhoppningar har man alltid på det nya året. Jag har redan blivit lovad nästa fest som ska vara bättre, snyggare och festligare.

2007 avslutades kanske inte på det bästa av sätten, med pendeltåg, trängsel och fyrverkerier i regnet. Inga pussar, och alldeles för få kramar.

Dock har jag massa tankar för 2008 som jag tänkte infria, en del ytterst små och betydelselösa för de flesta och sedan helt andra saker som kommer att förändra mitt liv.

Drygt tre timmar har gått av det nya året, och jag har redan hunnit ha djupa diskussioner om support, dejter, sex och Sverok. Känns som om det fortsätter så här så vet man aldrig vart det slutar.

Nu kom en kollega hem från sitt festställe, istf Gott Nytt år skrev han "Nu vill jag ha sex" (med sin fru syftade han nog på). Jag säger, dags att sova!