Fakespears blogg

Idag blev jag riktigt less, men hittade inget i reglerna som stödde mina åsikter ej heller några vettiga spells som skulle gjort saken bättre.

Jag spelar en präst som tjänar en gudinna som är väldigt nära döden. Under hans prästutbildning har han studerat mycket om odöda och kan listan Repulsions till level 20 samt är väldigt duktig på att fördriva och skrämma odöda iom hans mäktiga ring som han fått av gudinnan som ger +20 på BAR.

Dock hände det sig idag att prästen, Zindar som han heter, klev ned i ett gammalt tempel med sarkofager. Där var det 8 stycken odöda zombier som vaknade till liv. Dessa var ganska skräckingjagande och man var tvungen att slå RR mot Fear. Såklart slog man kasst och failade det och fick ägna större delar av striden åt att bli bortskrämd av odöda då den viktigaste uppgiften borde vara att fördriva odöda.

Jag hittade inget i reglerna om att man kan få plus på RR mot odöda för att man kan nåt om odöda. Ej heller tycker jag det finns...

Hörde någonting bra på radion igår av Beata Harrysson, som jag är tvungen att skriva ned. Fritt citerat var det någonting så här:

Jag är övertygad att människan inte är gjord för ensamheten. Att ensamheten smular sönder det som en gång var jaget. Att äta ensam, somna ensam, gå till och från saker ensam. Det är inte nyttigt, människan blir lessen och känner sig övergiven.

De flesta säger att det är nyttigt att vara ensam. Hur kommer det sig då att nästan alla jagar efter gemenskap och inte allt för sällan efter tvåsamhet? För vem är ensamhet nyttigt? Nån som aldrig varit singel? En änka som levt med sin make i över 50 år? Ett barn? Vem? Eller att,du är inte ensam, du är bara själv. Vilket skitsnack. Jag är ensam om jag känner mig ensam och jag känner mig ensam när jag aldrig hinner äta upp min falukorv innan bäst före datumet har passerat. Eller när jag inte kan köpa hem vilken limpa jag vill för jag vet att den kommer hinna mögla i mitt patetiska...

Sitter här i fåtöljen vid den öppna spisen med laptopen i knät. Befinner mig i sommarstugan på Luspholmen och har verkligen haft några dagar av livskvalitet. Det knäpper sådär som det brukar göra från elden och förutom klockans tickande så är det de enda ljud jag hör. Ensam i stugan så här ger verkligen tid till att tänka och fundera. Att ta vara på sin ensamhet utan Internet är någonting jag sällan gör, även om det trådlösa nätet finns precis runt knuten (en lång historia som jag inte kommer att berätta nu).

Förutom släkten har kag inte träffat många människor senaste dagarna, det är vännen som råkar befinna sig här i Storuman som jag ägnat delar av dagen idag åt att köra lite bil och äta mat. En resa till Kaskeloukt har vi hunnit med.

Då man har sitt liv nere i Stockholm så saknar man sällan sin familj och släkt, det kan hända ibland, men nu då jag kommer hit till ensamheten i Roberts så...

Resan är avklarad och destinationen nådd. Som resande från Stockholm och lagom norrut så har man ju lärt sig en del saker. Det bästa färdsättet är väl egentligen tåg. Med Internet ombord så går det fort och smidigt att komma fram. Man kan dessutom jobba litegrann eller bara blogga.

Den här gången gick resandet med bil och det går snabbare och snabbare för varje gång. Inte för att det är jag som kör fortare utan snarare för att vägen blir bättre. Först delar av E4:an runt Uppsala och nu är det motorväg hela vägen. Man tänker litegrann på de som livnär sig efter hamla E4:an, hur kommer de att få det nu? Förmodligen inte alls lika bra som tidigare, då det fanns många bensinmacker och små koisker. De lär stänga ner en efter en och snart blir det som i filmen Bilar (Cars).

Det skiter jag dock fullständigt i, då jag resar vill jag inte sitta i bilkö halva dagen. Bilköerna ur Stockholm tog ju ändå 10% av min restid. Enda större problemet nuförtiden är Sundsvall....

Precis hemkommen från ett förträffligt Indepence Day firande. Det var knytkalas med amerikansk tema. Helt underbar mat hade alla lagat och det var allt från Cheesecake till friterad kyckling samt grillade marshmallows. Väldigt intressant middag och man blir lite imponerad hur mycket kärlek folk kan lägga i tillagningen av sin mat. Jag förstår hur arg den galna kocken Gordon Ramsay blir då han klagar på folk som inte lagar mat mer kärlek. Själv hade jag lagt mycket kärlek till bakandet av min amerikanska pizza. Hade tom begett mig till Pizza Hut för att få mig en äkta kartong!

Jag gjorde en del intressanta iaktagelser under kvällen. För mig som var ny i gänget så fanns det en hel del att uppmärksamma. Vi var totalt 11 stycken, 4 par, ett skilt par och jag. Normalt en tillställning jag skulle ha dissat pga allt parande. Apropå parande så märktes en ganska intressant grej under kvällen, som jag aldrig ser på festtillställningar jag brukar vara på. Männen sökte sig till männen...

Utdrag från dagens chatt:

(14.30.33) Jag: Du är alltså inte här?
(14.31.10) Hon: nej
(14.32.11) Jag: Du är alltså här?
(14.33.20) Hon: nej

Att bli petad från laget är något som ingen gillar. Självförtroendet sjunker och träningsmoralen minskar. Att sedan inte få en bra förklaring eller möjlighet att prata med tränaren gör att intresset falnar.

Just nu känner jag mig som en reservlagsspelare utan utvecklingspotential i nuvaranda klubb. Självklart kommer jag fortsätta att träna och spela b-lagsmatcher, men ifall erbjudandet från en klubb med mer potential kommer så kommer jag såklart att ta det. Att spela i en vinnande klubb är ganska viktigt, men har man ingen viktig roll i truppen så känns det som att det kvittar. Då är det viktigare att få känslan av att spela en viktig roll i en mindre klubb som inte vinner titlarna.


Martin 'Fakespear' Fellbrink [Lägg till dina bokmärken]
TSI = 9 490, 31 år och 182 dagar, ypperlig form
Har ypperlig rutin och bra ledarförmåga

Kondition: usel Målvakt: dålig
Spelupplägg: bra Framspel: ...

Nu är midsommar över och vi går mot mörkare tider. Då ljuset är åtråvärt så har som traditionen sig bör midsommar firats under midnattssolen. Där har jag varit i en by med det outtalbara (och ostavbara) namnet Puoltikasvaara. Där har jag besökt en av mina vänner från studietiden och hans familj. Det var 8:e sommaren jag var där och 7:e midsommar som jag firade där.

Vädret var dåligt som sig bör, 14 grader och mestadels regn. Fast det gör inte så mycket då man får så underbar mat som man fått och har varit i goda vänners lag. Jag har ju lärt känna alla där uppe och de är trevliga och avslappnade. Dock så är det ju ett helt annat liv än det jag lever vilket gör att jag ibland känner mig lite utanför. Jag kör ju inte skoter så mycket numera och fiskandet är det alldeles för dåligt med. En älgjägare har jag aldrig varit och att vara 50 och bli asplakat har jag inte heller varit. :)

Midsommaraftonen som sig bör så var det Stubbvarpamästerskap. Stubbvarpa,...