Fakespears blogg

De som lyssnat på Daugava har väl insett att det handlar om då kärleken till den före detta älskande når sitt slut. En sorglig skiva som berör och kan nog vara bra under sina stunder att lyssna på. Något jag kommit till en slutsats till angående skivan är just beskrivningen av varför det tagit slut. Det framgår inte klart och tydligen, men han beskriver sig själv som att han är ångerfull för det han gjort. Sen säger han också att han ljugit för sin älskande, men hon fått reda på sanningen av andra. Sedan har hon försökt förlåta genom att ignorera, absolut sämsta sättet för att komma genom otrohet. Skall man någonsin förlåta det så måste man prata om det.

Jag har verkligen svårt att se och förstå otrohet. Jag har dock aldrig riktigt varit i den situationen och känt på det så jag kanske inte skall känna någonting. Dock har jag ändå riktigt svårt att förstå vilken del av kroppen man tänker då man beger sig in på sånt. Jag har haft kompisar som gjort det en gång och verkligen ångrat sig, men även de som gör...

Det var tydligt i fredags, det diskuterades i lördags och idag var vi och såg en sån där mysig parfilm på bio, Stardust. Ibland undrar man varför man hänger upp sig på parlivet, vad det är som gör att man vill ha en kärleksvän? Ja, det finns väl en massa enkla förklaringar som nog är sanna. Frågan är varför det blivit så? Vad är det som gör att man för det mesta är singel och då man träffar någon så fungerar det aldrig av en eller annan anledning. Desperat singel har jag kallats av nån, apatisk singel kanske är ett bättre ord.

Lars Winnerbäck beskriver singellivet ganska bra i just låten Singel "Ett slags kollektivt utanförskap som vi har vant oss vid" där han just innan även sagt "Det här är inget liv, det är ett sorgligt substitut, ett slags tidsfördriv". Klart som fan det är ett tidsfördriv, man går väl och väntar på att träffa någon, det är ju det livet går ut på. Växa upp så man kan nuppa, avla barn, uppfostra dem, dö eller vara barnvakt åt nån annans...

Nu har jag lämnat storstaden Sydney och återvänt till landet. Här på Södermalm i Stockholm är det definitivt som på landet jämfört med Sydney. Man hör då bildörrarna slås i på gatan nedanför och det passerar en bil i halvtimmen ungefär,, annars är det tyst. Tyst och ensamt där det enda som hörs är grannens knarrande i golvet. Jag älskar verkligen den här staden! Så liten och mysig, men ändå så pass stor för svenska mått. Tyvärr har den väl också sina nackdelar, men det har väl alla städer.

Att komma hem och träffa sina vänner är någonting som jag saknat senaste månaden som inte varit så munter. Jag älskar verkligen mina "vänner" (citationstecknet är ett internt skämt). Var på middag igår som var riktigt trevlig, kände mig inte direkt utanför som jag hade befarat. Precis vad jag behövde.

Idag kommer dock höjdpunkten hittills sedan hemkomsten till landet. Ska ha grabbkväll/gnällkväll/jobbkväll med två av mina bästa kompisar. Jag kunde dock inte riktigt sova nu på morgonen då jag fortfarande är...

Nu har jag inte spelat rollspel på väldigt lång tid, jag inser att jag går omkring hela tiden och saknade det. Idag började vi gå nerför Great Stairway (eller heter den Giant Stairway) i Katoomba. Den var riktigt brant, och jag var inte direkt förtjust i den lite höjdrädd som jag är. Tankarna gick dock till Gollum och han och hobernas marsch uppför trappan mot "Spindelklyftan" (Cirith Ungol), tänk om man skulle möta dem halvvägs, eller vilka roliga äventyr man kan göra i en värld kring Blue Mountains. Man måste dock utforska mera.

Jag har dock funderat en del på en karaktär som jag ska spela nu i en kommande kampanj. Det blir förmodligen en Channeling/Essence Magus. Han är riktigt cool och jag har aldrig spelat en sådan tidigare, det gäller dock att man sköter honom korrekt. Ska bli kul att spela Rolemaster igen.

Kulmen på mitt rollspelsfunderande kom dock idag då jag såg denna bild:

Artifakter...dessa underbara, svårhittade, högt magiska saker. Som är alla...

26 dagars arbetande i sträck har kommit till sin ända. Idag fick jag vara ledigt och så skönt det var. Redan igår började det med att vi hade en gemensam middag för alla som jobbar på Ardendo. Vi blev 11 stycken som samlades på ett Nepaleiskt ställe på Crown Street. Det var Bring you own så vi hade med oss 24 Tooheys och 3 vinare, de gick åt.

Sedan avslutade vi kvällen på 54:e våningen med att surra skit och dricka lite mer öl. Kvällen avslutades med att jag ringde hem till 2 kompisar och messade en tredje.

Idag har jag varit i på Paddys och köpt en billig väska samt en hatt. Sedan promenerade vi till Circular Quay och tittade på Harbour Bridge och Operahuset. Vi missade dock finalen i AFL som pågår i detta nu, Geelong vs Port Adelaide där Geelong verkar dominera.

Idag var det mycket nära att bägaren rann över riktigt. Tycker det var väldig ogenomtänkt av en chef att skriva något sådant. Det är sådant man borde få disciplinära åtgärder för som chef, och det är såna saker som kan göra att man säger upp sig om man får höra det som anställd.

Det är ganska intressant att se hur människor reagerar under stress och press. De flesta regarerar nog ganska likadant, de blir lite sura och tvära, korta och lite smått otrevliga. Sedan finns det några få som reagerar på ett helt annat sätt. Som verkligen blir lugna och försöker lugna ner situationen, som lyfter huvudet över vattenytan och löser problemet. Det finns några få som jag arbetat med som verkligen gör så, dessa personer imponerar mig. Dock kan det bli lite fel ibland, det man försöker lösa blir ibland lite löften som är näst intill omöjliga att infria.

Idag fick jag iaf gråta lite, det var verkligen droppen som fick bägaren att rinna över. Var faktiskt riktigt skönt då det som legat och grott i drygt en veckas...

Inatt då jag låg och vred mig och inte kunde somna för jag hade 1000 jobbsaker att tänka på så började fundera lite på utbrändhet. Vad är egentligen tecknen, hur märker man det?

Det finns en massa regler, men kommer man någonsin att se det själv? Jag vet inte själv och ibland börjar jag att fundera om mig själv. Och hur framför man nåt sånt? Jag kanske bara var less och hade en dålig dag på jobbet eller bara var lute småkrasslig så hjärtrytmen kändes konstig och man var allmänt risig.

Det har hänt lite för många gåner nu för att jag ska känna mig helt trygg.

Fan vad jag längtar hem till Sverige!

Det sägs ju att man vänjer sig och anpassar sig ganska fort. Det är något jag tänkt på under mina resor då det gäller smaken för tjejer. Normalt så tycker jag svenska kvinnor är de vackraste i världen. Sedan då man är ute och reser så ändras det ganska fort.

Då jag varit i Sydafrika någon vecka så tycker jag tjejerna där blir vackrare och vackrare, deras stora läppar och breda höfter är normalt helt okej, men blir bara bättre då man är där.

Här nere i Sydney finns det väldigt många asiater och jag satt och tittade på en asiatisk kvinna idag och tänkte, oj vad hon är vacker, men sedan funderade jag. Tycker jag egentligen det och kom fram till att egentligen, jämfört med de svenska tjejerna, så var hon inte speciellt vacker.

Slutsatsen jag kom fram till var att det kvittar i vem man tar med sig till en öde ö, man kommer fortplanta sig ändå, och hon kommer vara den vackraste man någonsin sett, för man förtränger allt vackrare man sett innan.

Så det är kanske det som jag måste göra, få med mig en...