fcuks bloggis

Jag kan inte hjälpa det, men jag saknar det. Jag saknar oss, dig, vi två ihop. Och jag kan inte hjälpa att jag ibland kommer på mig själv med att tänka på vad som varit, och vad som kunde blivit om det hade varit annorlunda. Men nu är det inte så, du valde henne, du har gjort ditt val och jag förlorade. Sånt händer, man kan inte alltid ha lycka i kärlek, men man kan väl få lov att sakna? Och drömma? Ibland är det så skönt att drömma och bara få försvinna in i sin egna värld. Där får du sakna och älska hur mycket du vill. Just det älska hur mycket man vill, för det kan jag inte göra i verkligheten. Jag får inte älska de jag vill, jag får inte visa min kärlek för vem jag vill, och det skadar hjärtat, mitt hjärta. Det brister, splittras i bitar, och jag tappar bort dem. Så där står jag på knä, med ett brustet hjärta och försöker desperat samla upp resterna för att kunna resa mig igen och slutligen le.och även om det känns så avlägset att le där jag står på...

I'm looking for attention,
Not another question
Should you stay or should you go
Well, if you don't have the answer
Why you still standing here ?
Just walk away

Det är starka ord Kelly Clarkson sjunger om, om kvinnas självständighet. Det skrivs många låtar om det, krönikor i alla möjliga tidningar och efter tre våldtäckter i ängelholm annordnades en kvinno dag där man kunde lära sig självförsvar. Att kvinnor ska vara självständiga idag är lika självklart som att man läser tidningen. Men borde inte självständigheten vara ett tecken på förbättring på våra självförtroenden? Om vi nu ska kunna stå på egna ben, måste vi väl ha så pass mycket självförtroende så att vi inte trillar lätt? Varför är det då fler deprimerade nu än vad det någonsin varit?

Varför inte bara inse?
Jag är inte skapt för varken förhållanden eller kärlek.. Så varför ska jag ens försöka?

Okej, med korten på bordet, eller rättare sagt känslorna på bordet, ska jag då berätta min livssituation..Jag är hopplöst förälskad i en kille, tyvärr kan ingen peppa mig, eftersom de inte tror på ett förhållade mellan oss.. Jag blir onödigt glad över små saker han gör, för att senare bli förkrossad över att han gör det mot alla andra också..

Lönlöst? ^^

Everyday is the same, same story all over again..
You get up, gets dressed and walk s away to school..
Not a thought of how it would be, not being you..
You sitt in class, whises that it would be over, you want to get out frome there..
And not a thought of houw it would be, not being you..
Then you walk home with your best friend, and suddenly, smach, she's lying there, in the middle of the street.. And you would give anything, to be her, so she wouldn't be lying there, dead...

Here. A little sympathy for you to waste on me
I know you're faking it but that's okay
And I don't want to drag it out
Don't want to bring you down
I never wanted it to end this way

God damit, why did i have to be so fucked up?
Varför är jag så in i helvete konstig?
Varför ska det alltid vara jag som faller för den jag inte kan få?
Kanske är det bara på grund av marcus jag är såhär? För att han sårade mig så in i helvete ska ingen annan få kunna göra detsamma? Men varför slutar det alltid med att jag fallar för idioterna? VARFÖR?!

Even if I wanted to
I don't think that I'd get to you
There's nothing I can say to you to make you feel alive again

Så många frågor, inga svar..?

I guess that this is over now
I guess it's called the falling out
But everyday I'm learning how to make it through this life I'm in

Beundrar dem som övervinner sina rädslor.. Som ger sig ut på jakt efter den rätte, även om de vet att de kommer sluta sårade.
Så trött på allt skitsnack nu, så tröött på all "äkta kärlek"! Så trött på killar över huvudtaget..
Hatar tjejer som e kärlekskranka.. eller nej, jag avundas dem.. Att få ha den "rätte" vid sig, det måste kännas, underbart..

Do you even care?
That when im everywhere,
I think of you.
When im gonna sleep at nights,
i wont turn of the lights,
i just wanna think about you..
And even when you stopp caring about me,
i'll allways dream that it's gonna be you and me....

Vi dömmer olk för deras misstag, och efter et tag slutar vi ge dem en andra chans, varför? Är det rättvist? Vi är inte perfekta men vissa har mer otur än andra, är det då rättvist att inte ge dem en andra chans? För alla klantar till det ibland, så är människan skapt, och ska man verkligen vara utan vänner för att man klantar till det just där? Vi klantar ju alla till oss, kanske inte just med våra vänner, men med oss själva, våra föräldrar och syskon, dömmer dem ut dig? Har dina andra chanser hos din familj någonsin tagit slut?

Vi dömmer folk för deras utseende, vem har gett oss rättigheten till det? Vem har rätt att dömma en annan för att de vågar vara sig själv? Det är en grym värld vi lever i, även om vi inte alltid är medvetna om det.
Så, vad kan vi, som enskild individ, göra för att förbättra vårt samhälle? Det är inte en så svår fråga och svaret är inte speciellt krävande. Jag menar inte att alla ska skänka tusentalskronor till rädda barnen eller...