fcuks bloggis

Fan för dej..
Jag försöker intala mig att du inte betydde ngt. Att du bara var ett steg på vägen till att bli vuxen, när du egentligen var så mycket mer. När du egentligen kom att bli den person som jag jämför alla andra med, och snabbt konstaterar att de inte är fullt så bra som du, även om de inte lämnat mig, som du. Varför, varför träffade jag dig? Varför lät jag mig själv falla för dig?

Du lurade mig, du svek mig, du lämnade mig.
Jag gillade dig, jag föll för dig, jag älskade dig.

Ibland kan man få en känsla, som så många upplever varje dag, en känsla av ensamhet. Det sker ibland när man är mitt bland folk och ibland när man verkligen är helt ensam. Ibland frågar jag mig själv, får verkligen alla denna känsla? Även de som verkar så lyckliga på utsidan?

De flesta har säkert hört "utsidan räknas inte", stämmer det alltid?
Stämmer det att man kan vara olycklig eller ensam när man har massa vänner och en framgångsrik karriär? Varför kan man känna sig så ensam? Det är inte rättvist! Varför kan alla känna sig ensamma hela tiden? Varför kan man aldrig vara helt glad eller helt lycklig