* * * * * F I L M I S * * * * *

ZOMBIELAND

(Woody Harrelsson,Jesse Eisenberg)

Lovande första kvart med massor av godis för zombieälskarfansen.
Till och med i en hel halvtimme blir man biten (bildligt) av hela upplägget och sugen på mer häftig zombie-action.

Sedan bara tokdör allt och blir tråkigt, fånigt och standardiserat.

Se första 30 minuterna och låt dessa minuter bli din upplevelse av filmen, istället för att låta resten förstöra helhetsintrycket.

BRÜNO
(Sasha Baron Cohen, Gustaf Hammarsten)

Precis efter att vi hämtat oss från Borat och hans galenskaper, gör Brüno entré och gör i stort sett samma sak som Borat gjorde, fast omkring ett annat område, skulle man enkelt kunna uttrycka det.

Borat visade med sina upptåg på hur främlingsfientliga fördomar finns överallt i samhället och hur intoleranta folk i allmänhet är, samtidigt som han lekte pajas, för att både roa och oroa.

Brüno gör samma sak, men med gaykulturen som måltavla. Likt Michael Moore låter han sig utsättas för sammanhang där han enbart genom sitt sätt att vara på framkallar reaktioner som tyder på att vi ligger långt ifrån de nivåer av medmänsklighet, tolerans, civiliserat leverna och sunda värderingar som vi gärna vill tro att vi ligger på.

Att han samtidigt apar sig och clownar sig är både kul och inte kul, beroende på sammanhanget och ändamålet. Kritik som är så allvarlig kan inte levereras i annat än färglada paket,...

CARRIERS
(Lou Taylor Pucci, Chris Pine)

Tänk att det ska behövas bankas in i skallen på oss människor hur brutala och omänskliga våra beteenden kommer att förändras, när vi måste försöka överleva i en dödssmittat värld.

Tänk att man kan göra en film om en pandemi, utan att knappt visa någonting i någon scen, utom tomma ytor och övergivna hus.

Tänk att man går på titeln och filmens genretillhörighet nog mycket för att ägna tid åt att se ännu en film där ingenting händer, utom att människor är rädda för att bli smittade och blir arga på varandra.

Inte en enda specialeffekt. Inte enda zombie. Inte en enda minnesvärd scen.

Vem skrev manuset? ICA-Jerry?

Betyg: 0 av 10

SAW 6
(Tobin Bell, Costas Madylor)

Det är lite pretentiöst av regissörerna till de här filmerna att vilja konstruera serien så att alla filmerna ska tåla en granskning av logiska mått. Det är precis som om att det inte var fint nog med att mörda människor på fantasifulla och kladdiga sätt, man måste också ha en klurig, genomgående tanke, som är lätt att följa.

Och ingen kan väl heller klaga på att man inte anstränger sig för att få det att verka som om att alla filmerna hänger ihop, genom att ständigt ge oss bakåtblickar och små klipp från förr, så att det hela ska hänga ihop och liksom hålla för den som vill se en linjär röd tråd i hela serien.

Men vem bryr sig om det? Vad man ser filmerna för är ju de bloddrypande mordscenerna och då skiter man i om den kände den innan den och om det gjordes innan det gjordes och så vidare. Snarar stjäl det av underhållningsvärdet och intressefaktorn, att ständigt matas med en massa flashbacks som det ändå inte går att...

INGLOURIOUS BASTERDS
(Brad Pitt, Christoph Walz)

När Quentin Tarantino gör filmer, handlar det väldigt ofta om hämnd i olika former. Även så denna gång, när ett gäng amerikaner i ett med tiden beryktat gäng, bestämmer sig för att under organiserade, gerillaliknnade former hämnas alla döda judar och och ta död på så många nazister som de kan, mitt under det pågående andra världskriget, i Frankrike.

Dialogen, som Tarantinos filmer alltid hyllas för, är även här laddad och välskriven, om än bitvis långtråkig och för stillstående.

En hel del våld och en hel del fantasifulla händelser, som bara hände i filmvärlden och inte står i historieböckerna, men det kan man väl ta. Det är ju ingen dokumentär vi bjuds att ta del av under dryga två och en halv timmen.

Komiska inslag förekommer, som till exempel när Brad Pitts rollfigur ska prata italienska och gör det förfärligt dåligt, men vi får ändå till slut klassa filmen som drama, med tanken på miljön och med tanke...

PARANORMAL ACTIVITY
(Katie Featherston, Mica Sloat)

Ännu en spökfilm med sådär menat äkta verklighet (som alla vet inte är på riktigt, varför anstränga sig så?) , i samma anda som Blair Witch Project och en skrälldus andra "på-riktigt-med-skakig-handkamera-och-därför-äkta-filmer.

Skrämsigt eller? Tja, kanske några av de s.k sängkammarscenerna kan skrämma någon lättskrämd tonårstjej inne på biograferna. I övrigt måste man nog verkligen vilja bli skrämd för att lyckas bli det och hjälpa till en hel del själv med att sätta sig själv i sinnesstämningen.
För så värst mycket läskigt händer ärligt talat inte här. Det är till och med rätt tråkigt mellan skrämselscenrna. Dessutom är det för repetetivt, när det väl händer något.

Man sitter och väntar och väntar, men något sådär förfärligt häftigt spöke får man aldrig se. Bara höra. Bluff! Buu!

Plus för skådespeleriet, åtmintone från Katie Featherstons sida. Annars finns här bara, som oftast, en stor hype, med lite...

MOON
(Sam Rockwell, Kevin Spacey)

Genom nya innovativa metoder har man i framtiden lärt sig att utvinna energi ur månens massa, där lagrat och absorberat solljus finns inbäddat. Med hjälp av framtida teknik kan man ta tillvara på denna värdefulla vara, skicka ner till jorden och förse dess inevånare med miljövänligare energi än de alternativ som innan funnits.

Den som arbetar med detta "skördande" på månen är en enda person, vid namn Sam. Han är snart klar med sin tjänstgöringsperiod och ser fram emot att få komma hem till jorden igen.
Dessvärre för Sam, inser han efter en upptäckt att allt inte verkar vara som det ska med saker och ting och att han kanske måste ställa in sig på att en hemfärd kan bli uppskjuten på väldigt lång tid.

Utan att avslöja exakt hela handlingen så är det här en välment, men väldigt lätt och rak historia som gör felet att alldeles för tidigt i filmen avslöja hela kaninen i hatten för tittaren. Vad som återstår sen är ju egentligen...

SPREAD
(Ashton Kutcher, Anne Heche)

Ja, livet kan va tufft för den som är lyxhora i L.A, får vi här lära oss i en inte alltför medryckande eller direkt rörande skildring av en rotlös man i sina bästa år som har som hobby/jobb/livsföring att agera gigolo åt rika damer i Los Angeles.

Ashton Kutcher gör komedier bäst och lyckas faktiskt inte förmedla någon smärta eller djup i någon imponerande grad. Scenen där han sitter och snyftar med sin mamma i luren är till exempel väldigt dåligt genomförd och skriven. Vi tror inte på det, helt enkelt.

Och det hela blir liksom ingenting heller. Man sitter och väntar på något, vad som helst, som ska skänka en nyans eller en ny dimension till den rätt platta handlingen och de mycket platta karaktärerna. Tips till hugade spekulanter: det gör aldrig det.

Så hoppa över den här och kolla på något som ger något tillbaka istället.

Betyg: 1 av 10