Petruzka

Följande morgon vaknade översten och Rellonen av att Prorektor Puusaari satt och läste breven högt för sig själv i stugan. Hon märkte nu att hon inte längre var ensam och såg mycket allvarligt på översten och Rellonen och sa med en bestämd ton.
-Dessa brev är ju hämska, personerna som har skrivit dessa har ju helt tappat livsglädjen.
De nickade förstående och intog samma besvikna min. De förstog båda två att det var en omöjlighet att förvalta och svara på alla 600 brev men samtidigt var de införstådda med vilken underbar hjälp de nu fått i Prorektor Puusaari som ihärdligt hade läst igenom ett trettio tal brev endast på morgonen.
De gick nu vidare ut på verandan vid sommarvillan och satte sig kring utemöblerna. Solen sken starkt och värmde herrskapet. De tog nu fram en bunt med brev som de läste upp ett och ett högt för varandra. Översten började med ett kort som var poststämplad i Haapajärvi. Kortet hade tunna röda linjer över texten och ju mer översten granskade kortet från topp till tå insåg han att det måste vara blod. De blev förskräckta och de insåg att de kunde i detta nu innehava en människas sista ord i jordelivet. Brevet löd:
”Jag har inget att leva för!!! Varför känner jag såhär, varför kan inte jag vara som alla andra, varför blir jag inte accepterad av andra? Nu vänder jag mig till er, jag vill ha eran hjälp. Folk lyssnar inte på mig och jag har ingen som bryr sig om mig. Jag jobbar som vice vd på ett stort företag utan att någon lägger märke till mig. Vad göra?”
Prorektor Puusaari blev bestört när översten till sist läste upp vem som skrivit kortet, och hon utbrister.
-Han är Finlands rikaste man, hur kan han som är så rik ha ett så misserabelt liv?
Rellonen tar till orda och börjar resonera kring frågan.
-Alla har vi våra hemligheter och vi kan inte på något vis förutsäga hur personen som skrivit ett av dessa brev har det ställt. Men som jag och översten kom fram till igår är det förmodligen som så att de flesta med självmordstankar inte har problem med det ekonomiska i livet utan det är kontakter med andra människoliv som saknas.
En tystnad sprider och de börjar fundera på vad de i själva verket har gett sig in i. De har innom loppet av två dagar startat en psykolog mottagning uttan att någon av dem har någon som helst erfarenhet av att hjälpa människor som befinner sig i svåra situationer. De kan kanske rädda massor av liv fast de har ändå de liven som de inte kan rädda på sitt samvete. Det är som att de i detta nu har 600 människors liv i sina händer och hur ska de nu rädda dem?
Samtidigt som tankar om denna hemska börda och uppgift sprider sig i herrskapets huvuden ser de hur lätt de kan manipulera folk och tjäna mycket pengar på detta. Personerna med dessa självmordstankar har som sagt ofta mycket pengar och nu gäller det att på smartaste sätt pumpa ut så mycket pengar som möjligt ur dem. Rellonen får en lysande idé som han genast redovisar för sina kumpaner.
-Vad säger ni om att starta en fond där medlemmarna består av de självmords benägna som har skickat alla dessa brev. Vi kan ta en liten symbolisk medlemsavgift och sedan be våra medlemmar om att skriva över hela arvet till denna fond. Pengarna går då hit efter att de tagit sina liv. Pengarna kan vi sedan använda till att roa de stackars satarna som fortfarande är i liv, men pengar, det kommer vi tjäna massor av.
Detta ansågs vara en ypperligt förträfflig idé och ett glädjerus spred sig över dessa tre.
Fast det återstår en fråga som kan sammanfattas med hur ska de gå till väga? Det är svårt att nå ut till alla dessa människor på en gång. Så de kommer då framtill att ett rundbrev skulle vara passande. Där nedtecknades dessa rader i sexhundra exemplar:
”Vi vill ytterst gärna hjälpa just dig och alla de andra, därför har vi då kommit fram till en dag då vi kan träffas allihopa och bara mysa ihop. Den19 juli är ni då välkommna till Levistani stugby där skyltar visar er vidare till en liten sommarvilla. Så du är ytterst välkommen och du kommer inte ångra dig om du tar dig hit, vad har ni att förlora;).”
Det sista kände Prorektor Puusaari var i grövsta laget att skojja om något sådant men blev till slut övertalad. Nu var allt klart och postbilen kom och hämtade alla 600 kort. Nu återstod endast väntan på att 19 juli skulle infinna sig och de skulle få bekanta sig mer med de personer de läst så mycket om.

Jag tror alltså att i fortsättningen kommer de fortsätta med att öppna breven och sedan hitta en person som de lägger ner lite mer arbete på och vill hjälpa.

Skrivet av fogelqvist, 2007-03-28 22:55