Fuck it. It doesn't matter anymore. Whatever you do or say. My heart can't break no more.

Det gör ont i mitt hjärta. Hur fan kunde du göra så mot mig? Och mot mamma? Och mot syrran? Och inte minst mot dig själv. Jag blir så arg när jag tänker på att jag visste allt. Fan vad jag hatade dig. Jag hatade dig mest av allt, samtidigt som jag älskade dig mer än hela världen. Jag visste inte vem du var. Jag kanske ännu inte vet. Jag kanske aldrig får veta. Men en sak är säker. Kärlek är starkare än allt. Jag älskar dig.

FYFAN vad bra jag mår idag. allt är bättre med mamma och pappa i olika hus. Detta blir nog ok.

http://open.spotify.com/track/6Lp4kzmiTZfHpNGVh4bmae

Idag flyttade pappa.

Minns att du är dödlig. Innan du lyfter rakbladet, så kom ihåg att du kan dö. Innan du tänker "vad skönt", så tänk "vad synd". Jag vet att det är tragiskt men sådan är vår värld. Den är grå. Den är hemsk. Den är vacker. Innan du lyfter bladet så tänk på vad du gör. Livet är värt att leva, trots allt mörker. Liv är på något sätt så jävla hemligt. Man vet att det föds och efter ett tag dör. Det är allt. Jag har många gånger tänk "vad är meningen för fan?". Men det är just det, som är så fint, att alla gör sin egen värld.

Jag sitter här och skakar. Skrev precis ett mail till BRIS. Jag trodde att mina tårar skulle ta slut någon gång. Jag hatar mig själv. Jag hatar allt. Jag hatar denna hemska värld - min värld. Jag slutar fan inte gråta. Jag ahr gråtit nästan varje dag sen pappa berättade att han är homosexuell. Jag vill få ett slut.

Hur ska jag kunna tro på kärlek efter det jag gått igenom? Mitt hjärta är nog såpass sårat och trasigt att det kanske inte funkar som det brukade göra. Jag är trött på lekar och jag är trött på svek. Mitt hjärta behöver nog vila en stund, ett år kanske, för att jag ska bli redo för kärlek igen. Min bästa killkompis berättade ganska nyligen att han har mer än vänskapskänslor för mig. Han vill mer än vara vänner. Det verkar som att allting drabbar mig på samma gång.

Jag menar, pappa håller på att flytta. Nyligen fick jag veta att de skulle skiljas.

Dagen började bra. Kollade ut genom fönstret och trodde att jag såg snö. Dock var det endast lite frost. Men mitt humör blev på toppp och jag kände att det var kallt på golvet. Jag gillar vintern. Men inomhus skall den vara varm, så jag tog på mig ett par raggsockar med älgar på.

Går ner och sätter mig vid köksbordet som redanär fulldukat med ost, grönsaker, bröd och mjölk. Mamma och syrran lyssnar på melodikrysset, som är deras förbannade tradition eller något. Själv ogillar jag det, jag anser att det är jobbigt med massa ljud omkring mig direkt när jag vaknat.

Hur som helst, så sitter vi där. Och Sanna Nielsens låt "Empty room" spelas ut ur radons högtalare. Texten stämmer nog väldigt bra in på hur min mamma känner. Och den tanken hinner slå mig. Så jag kastar ett öga på mamma som stirrar rakt ner i bordet. Jag ser hur hennes ögon börjar tåras. Och mitt hjärta spricker igen.

Jag har blod i min hand. Smärtan sprider sig vidare upp i armen. Jag ryser. Allt känns bra för ett ögonblick. Adrenalinet pumpar av att döden varit runt hörnet. Jag fokuserar på smärtan ett tag och njuter. Njuter av att tankarna är någon annanstans. För en kort stund oroar jag mig inte för något. Ingenting alls. Livet känns okej.