En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

Människoskräck

En berättelse om att vara rädd för alla andra.

Stora högtider är min värsta fiende. Det är nästan garanterat att något riktigt illa. Förlorade min första stora kärlek på skolavslutningen i gymnasiet. Hon jag hade ett förhållande med nu hånglade med min kompis på midsommarhelgen. Det går åt helvete varenda gång. Vi får hoppas att riksdagen börjar skära bland helgdagarna i större utsträckning, annandag pingst i all ära men den har aldrig varit ett problem för mig.

Skrivet av handlarn, 2007-06-24

Visa hela (1 kommentar)

Oftast så stannar jag hemma och stirrrar in i skärmen, det är skönt att sitta i mörkret och sväva runt på internet. Att inte behöva vara utomhus och möta människor. Det är liksm ett skydd.

Du vet hur det känns när man upplever att alla stirrar efter en, det är väl en semi-normal paranoia. Som om alla runt omkring en vet något som man själv missat. Det är en otrevlig känsla och senaste tiden har det varit så, hela tiden. Det är bättre att stanna hemma och gömma sig.

Om man slipper gå ut slipper man allt stirrande. Man slipper också mycket annat som att ta hand om sig t ex. Man slipper duscha allt för ofta eller byta kläder, någonsin. Man kan ha en särskild tröja man tar på sig om man måste handla och bara glida omkring i tofflor hemma.

Skrivet av handlarn, 2007-04-01

Visa hela (0 kommentarer)

Till slut förstod jag att jag helt enkelt skulle hålla mig borta från fester till dess att jag kunde sköta mig. Tyvärr verkar det som om de månatliga tillställningarna fungerat som någon besynnerlig sorts ventil för nu började något byggas upp inom mig. Jag satt timme efter timme och stirrade på min skärm, en magnifik skärm på saftiga 21 tum med en bakgrundsbild med texten, ”in sovjet russia monitor watches you”. Jag har alltid haft en förmåga att stänga av hjärnan när jag slår på datorn och genom att aldrig stänga av maskinen behövde jag aldrig aktivera själen. Livet blev grått på samma sätt som bakgrundsbilden på skärmen och de få gånger jag faktiskt pratade med någon avslutade jag varje samtal tyst för mig själv med orden, ”Nu kan du stänga av datorn”. Det enda som är riktigt bra med datorn är att i cyberrymden finns ingen tid, man kan stirra på skärmen en timme eller 24, det är ingen skillnad och jag hade redan tidigare fått sömnproblem. Jag kunde helt...

Skrivet av handlarn, 2007-03-25

Visa hela (1 kommentar)

Många gånger kunde jag stå i kön på Icabutiken och hoppas att kassörskan skulle säga något mer än vad priset till slut blev. Det är inte så svårt att gissa att ingen valde att prata med killen som stirrade ut i intet som en sorts zombie på thc. Förmodligen handlade jag bara skit också, kan inte påminna mig om att jag lagade mat en enda gång under månaderna som följde, trots min kärlek till matlagning. Jag vattnade mina fyra stackars blommor oftare än jag rakade mig, jag kom att känna för blommorna. Slitna och oftast utan några löv stod de i fönstret och såg bedrövliga ut, dom mådde klart sämre än jag men jag gjorde mitt bästa för att göra livet lite drägligare för dom. Jag kände mig mer lik blommorna än de slumpmässiga människor jag stötte på ibland på någon fest eller någon annan sorts besynnerlig tillställning som de vänner som fortfarande kämpade lurade med mig på. Blommorna pratar inte med mig, lika lite som jag sa något till dom eller till någon annan...

Skrivet av handlarn, 2007-03-25

Visa hela (0 kommentarer)

Under åren tillsammans trodde jag ofta att skräcken för att hon skulle lämna mig var värre än själva lämnandet, för jag var från början säker på att det skulle hända, jag hade aldrig gjort något för att förtjäna ett liv med henne. Kan faktiskt inte påminna mig om jag gjort något för att förtjäna ens det minsta liv. Skräcken var inte värre när det kom till kritan och det var väl kanske tur, för någon annan åtminstone. Ensamheten var mycket värre, ända från tonåren har jag vaknat upp med någon varje morgon utom några få månader av lidande, inte så att jag inte kan vara ensam det är bara uppvaknandet som är ett lidande. Just nu ville jag bara umgås med någon, så som man umgås, prata, kanske ta en fika, bara hänga, men Ensamheten krävde inte bara att jag träffade människor den fungerade också som en spärr. Tack vare min ensamhet kunde jag inte prata med dom, människorna. Så många gånger har jag hört om av dom som mår dåligt att andra människor bara är...

Skrivet av handlarn, 2007-03-25

Visa hela (0 kommentarer)

Efter ett tag infann sig den stora Ensamheten, jag kom till mina sinnen tillräckligt för att förstå att jag inte öppnat munnen för att säga något på flera dagar. Inte ens ett tack till någon i en affär, jag hade helt enkelt inte varit i någon affär eller någon annan stans heller för den delen. Då forsade den över mig, ensamheten, som tsunamin dom pratade om på teven. En störtflod som rensade bort människorna ur mitt liv. Som en extra krydda så visste jag redan då att om det inte hade varit för henne hade jag inte mått så dåligt av det, innan vi träffades brydde jag mig inte om människorna över huvudtaget. Jag hade haft dom som underhållning när jag var uttråkad, jag slängde till dom något och såg hur dom reagerade, jag var lika kall inuti som utanpå. Men, åren av intensiv närhet hade mjukat upp mig, mjukat upp mig på ett sätt som jag mådde bra av. Jag tror inte att jag mått så bra av något som av uppmjukningen, men nu var det just det som fick paniken att dyka upp....

Skrivet av handlarn, 2007-03-25

Visa hela (0 kommentarer)

I det här ögonblicket kollapsade det, inte jag bara allt som fanns runt omkring. Nu tappade jag allt, varje sak som jag gjorde, varje rutin allt som funnits kvar trots depressionernas nötande. Jag tror att jag inte gick ut ur lägenheten på åtminstone tre veckor, förmodligen gjorde jag inget alls. Situationen var lite suddig som om jag inte kunde uppfatta saker, kompisarna försökte väl prata med mig men jag kunde inte uppbåda koncentration nog för att orka lyssna till slutet på en enda mening. Det handlade inte om längtan eller saknad, det handlade bara om smärta, som om lidandet var en sol som jag var på väg att krascha in i. Det fanns inget att göra annat än att glida närmare, bli varmare och mer bränd för varje ögonblick.

Skrivet av handlarn, 2007-03-25

Visa hela (0 kommentarer)

Som om inte mina perioder av depression skulle tära på förhållandet tillräckligt så började min arbetslöshet komma mellan oss. Det var inte lätt för henne att sätta sig in i min situation men jag vet att hon försökte, hon kunde bara inte förstå hur det är att inte arbeta eller plugga. Hon skulle aldrig hamna i situationen att hon sitter hela dagarna och väntar på att något ska hända, att någon ska komma hem. Det var inte konstigt att hon en dag bara stack, i mitt apatiska tillstånd kunde jag inte ens göra motstånd, jag bara satt där andades, det var det enda jag kunde tänka på medan hon sa vad hon behövde säga, andas, se till att andas. Först när hon försvunnit ut ur lägenheten greppade jag situationen, eller åtminstone förstod att något hänt, något som jag inte stod ut med. En lång stund fick jag koncentrera mig på att andas igen.

Skrivet av handlarn, 2007-03-25

Visa hela (0 kommentarer)