Människoskräck

Många gånger kunde jag stå i kön på Icabutiken och hoppas att kassörskan skulle säga något mer än vad priset till slut blev. Det är inte så svårt att gissa att ingen valde att prata med killen som stirrade ut i intet som en sorts zombie på thc. Förmodligen handlade jag bara skit också, kan inte påminna mig om att jag lagade mat en enda gång under månaderna som följde, trots min kärlek till matlagning. Jag vattnade mina fyra stackars blommor oftare än jag rakade mig, jag kom att känna för blommorna. Slitna och oftast utan några löv stod de i fönstret och såg bedrövliga ut, dom mådde klart sämre än jag men jag gjorde mitt bästa för att göra livet lite drägligare för dom. Jag kände mig mer lik blommorna än de slumpmässiga människor jag stötte på ibland på någon fest eller någon annan sorts besynnerlig tillställning som de vänner som fortfarande kämpade lurade med mig på. Blommorna pratar inte med mig, lika lite som jag sa något till dom eller till någon annan för den delen. Folk på fester däremot kan envisas med att prata tills man tror att man kommer att spy. Lite lätt äcklad satt jag på middagar eller minglade, herregud vad jag hatar det ordet, med skumpa i handen bland framgångsrika singelbrudar i 30-års åldern. Dom pratade och jag höll tillbaka uppstötningar. Det blev lite av en ritual jag stod där och höll käften noggrant medan dom blajade om sina ex eller jobb. Förr eller senare brukade dom alltid försöka få något ur mig, annat än spya kan man anta, och då brukade jag helt enkelt berätta om mina blommor eller bara vända på klacken och gå som så många gånger förr.

Skrivet av handlarn, 2007-03-25 19:05