En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

henriettalysens bloggis

Novell..

- De djupaste känslorna kan dölja sig…
kroppen talar ett språk samtidigt som hjärtat har sitt eget..

..Längtan av att bli älskad.. var en väntan som aldrig tog slut…


Bara för att du sa att du älskade mig. Bara för att du sa det gjorde du den dagen till den finaste och dyrbaraste dagen i mitt liv. Du och jag hade något som ingen annan hade. Vi hade varandra. Ingen skulle någonsin få ta dig ifrån mig. Du var den som jag älskade mest på denna jord. Den vackraste dagen i mitt liv var när du kom. Du förändrade hela min värd, mitt liv blev mer värt att leva. Vi hade varandra, du hade mig jag hade dig. Ingenting var bättre än att få ha dig vid min sida. Du fick mig alltid att le, skratta, gråta, skrika du fick mig att kunna vara den jag var. Hos dig hade jag trygghet, hos dig behövde jag inte skämmas över vem jag var. Kärleken vi hade tillsammans var helt enkelt äkta, ingen kunde sära på oss två. Vi var som födda för att leva tillsammans. Dagarna gick och vi upplevde en massa underbara saker tillsammans. Tänker jag tillbaka på dig, mig och då, så ser jag en bild utav hur vi gick där på stranden. Det var en varm sommarkväll. Vi gick vid havet och vattnet slog mot våra fötter, solen började sakta gå ner. Det enda jag hade i tankarna var dig. Hur underbar du var. Hur mycket jag älskade dig. Hur dina bruna fina ögon brukade möta min blick. Hur du då fick mig att känna mig mållös, hur det brändes till i mitt hjärta. Jag fick den känslan av hur mitt hjärta slog hårdare och snabbare. Hur jag blev fylld med kärlek utav din blick. Den dagen var den dagen då du lovade mig att det alltid skulle vara vi. Du hade sagt det förut, men den här gången sa du att du verkligen menade det du sa.

Åren gick och vi hade det så himmelskt bra, allt var så perfekt. Jag visste att du älskade mig, och du visste att jag älskade dig. Vi visste att ingen kunde på oss sära. Kärleken kommer alltid att finnas där emellan oss. Vi vet att man måste låta den ta sin tid, kärleken går dit den vill, inte dit den borde.

Om du bara visste hur mycket du betydde för mig. Hur ofta jag tänkte på dig, pratade om dig. Ja, du fanns alltid inom mig vad jag än gjorde. Du var mitt allt, du var min sol. Du lyste upp mina dar. Utan dig kunde jag inte leva, du var mitt hjärta, mitt guld. Det kommer du alltid att vara. Du var det då, du är det även idag. Men tiden hade sina spår, det hade även kärleken emellan dig och mig. Kärleken som hade den vackraste och starkaste lågan började sakta slockna.

Orden hade vi sagt, orden och upplevelserna fanns där inom oss.
Men tiden gick och vi började sakta försvinna ur varandras liv. Jag älskade dig enormt mycket. Det sa jag till dig. Du hade lovat mig att du alltid skulle älska mig tillbaka för den jag var. Men dagarna gick och den hemskaste dagen i mitt liv hade passerat. Du hade bett om att få träffa mig för att vi skulle prata. Jag trodde naturligtvis att det var något viktigt och bra du hade att säga mig. Att påminna mig om att världen var våran, kärleken var den vi levde för.

Men du tog min hand och viskade tyst i mitt öra
– ” Jag är ledsen, men jag älskar dig inte längre, jag måste gå vidare.”
Jag kramade om din hand, jag tryckte din kropp emot min. Ja la mitt huvud vilandes på din axel som jag alltid brukade göra. Mina ögon fylldes med tårar. En tår rullade ner för min kind, din axel blev blöt. Du torkade bort tårarna från mina kinder. Du släppte sedan min hand för att sedan säga hejdå för sista gången. Du vände ryggen emot mig och gick sedan sakta bort ifrån mig. Den dagen för mig kändes som en evighets dag utav ett rent helvete. Hur jag såg den jag älskade mest på hela denna jord sakta gick ifrån mig.

Det fick mig att se svart. Jag kunde inte längre le av glädje. Inom mig fanns det bara ett brustet hjärta som bara ville allt väl. Ett hjärta som nu bara fanns där för sig själv och väntade på att bli älskat.

När du sa till mig att du älskade mig, menade du det då? När du sa att jag var den enda du levde för, jag var den du aldrig skulle lämna. Det sista du ville var att lämna mig ensam i mörkret. Var det bara tomma ord?

Jag trodde på det du sa för jag visste att du älskade mig.
För jag trodde på människan som jag älskade mest på denna jord. Jo, dig trodde jag på.
Varför insåg jag inte att du ljög, att dina ord sades rakt ut i luften?
Du sa till mig att vi skulle skiljas åt som vänner, men du visste mycket väl att vänner inte skiljs åt.

Dagar, veckor, månader hade nu gått. Det var längesen helvetes dagen hade passerat. Det var längesedan sen du och jag hade setts längre än korta ögonblick. Jag hade nu börjat gå vidare. Jag hade i alla fall försökt.

Varje gång jag såg dig på stan möttes våra blickar. Du såg på mig med en ytterlig konstig blick. En blick som var så tillfredställande i mina ögon. Hur du fick mig att känna mig varm inombords. Du fick mig fortfarande att känna mig speciell och älskad. Även fast jag visste att du inte älskar mig längre. Men hur skulle jag ha kunnat landa i mig själv efter en sådan lång passerad tid, när jag fortfarande får rejäla vibbar?
Varje gång vi sågs efter helvetes dag, så kände jag att du fortfarande hade en liten låga.
En liten låga som fortfarande var attraherad av mig?
Hur dina läppar brukade le sådär vackert, som dom alltid gjorde förr.
Hur dina bruna ögon alltid brukade drunkna i mina ögon. Hur du förut såg på mig med en ödmjuk blick. Den blicken gav du mig fortfarande varje gång du såg mig. Precis som om du väntade på att ett under skulle ske.
- ”Kan jag då tro på att det du sa en gång kanske fortfarande är sant?”

Du var mitt allt, du var min älskade ängel.
Vi kunde vara tillsammans eller bara vänner.
För mig älskling så har du alltid varit den rätta.
Men den dagen då du svek mig, då tappades mitt förtroende jämt emot dig rejält...
Det du gjorde var bara så kallt och grått.
Du var samtidigt min ängel, min hjälte från ovan.
Du fick mig att inse hur lätt man kan bli sårad..

Jag var här, medan du var där. Jag hade mitt liv, du hade ditt liv. Jag älskade dig, du slutade att älska mig. Längtan av att bli älskad, var en väntan som aldrig tog slut…

Skrivet av henriettalysen, 2006-11-13 21:38

Du skriver jättefint.

Skrivet av Mats, 2006-11-14 12:42

Kommentera:

Signatur:
Skriv här:
Vad heter Pippis författare i förnamn (stor första bokstav)?