ida65s bloggis

En liten pojke springer på en landsväg. Det är en varm sommardag. Pojken är inte mer än sju år. Han springer så fort han kan, han har så mycket energi att den aldrig verkar ta slut. Han springer ut på en äng och rullar sig i det höga gräset, han gör kullerbyttor, det bara spritter i hela honom. Alla som ser honom bara tittar och ler. Det är som all hans energi sprider sig med vinden. Han springer upp på landsvägen igen och fortsätter springa tills han kommer fram till en sjö. Man kan se i hans blick att hela han är lycklig. Han springer ut på bryggan och dyker rakt ner. Han leker i vattnet, gör volter och kullerbyttor, springer upp på land igen. Ut på landsvägen igen, nu med helt genomblöta kläder, men som om det skulle hindra honom från att fortsätta. Han springer tills hans kläder torkar. Han springer ut i en hage full av hästar, slänger sig upp på en och galopperar vidare. Hans ljusa hår flyger i vinden. Det är som att ingenting kan komma i hans väg. Han hoppar av hästen, springer ut ur hagen och vidare ut på vägen.
Det är som att det här är hans sista dag och han vill bara hinna så mycket som möjligt. Han springer ut på en äng igen, stannar upp och lägger sig ner. Tittar rakt upp i himlen, där svävar vita små moln förbi. Total lycka är det som beskriver bäst vad han känner. Från all den energi han nyss hade är han nu helt stilla. Lyssnar, det är helt tyst. Han tänker att all denna lycklig energi hämtar han från en enda person. Henne.

Idag är inte pojken lycklig längre. Han har växt upp och blivit man. Han sitter i en korridor på ett sjukhus. Tittar framför sig med tom blick. Det är som att hela livet har stannat upp. Han känner ingenting, inte ens sina egna hjärtslag. Det känns som halva honom inte längre finns kvar i honom, utan ligger i ett rum till höger om honom i en sjukhus säng. Död. Och han har inte längre ord att förklara vad han känner. Det vet han inte ens själv. Han känner bara tomhet. Tomhet, tomhet, tomhet! Vart försvann hans andra hälft? Dom hade tillbringat hela livet ihop, varenda dag, varenda minut, varenda sekund. Han visste inget annat än att hon alltid skulle finnas där. Och att han skulle finnas där för henne, det var lika självklart. Men nu fanns det helt plötsligt ingen att finnas för. Och ingen fanns för honom. Vad händer då?
Om man lovar varandra att vara tillsammans tills döden, varför inte fortsätta på andra sidan? Varför leva kvar här om det enda man ändå vill är att vara med den andra? Om hon var det enda han levde för. Varför ska han då leva kvar här själv? Sen kommer han på det. Han ska fortsätta leva. För henne.

Skrivet av ida65, 2006-11-12 15:39