En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

"Alla människor som älskar mycket, får mycket sorg."

-Olfert Ricard

En gång för längesedan sa Marcel Proust: "De band som förenar en annan människa med en själv existerar endast i vårt sinne." Kanske kan man tycka att det är onödigt bittert att säga så, men det är framförallt onödigt sant. För vad ska vi göra med oss själva om alla våra relationer är illusioner? Det kan också vara så att Proust menade att alla relationer har minst två sidor och helt olika tolkningar. Eller så menade han något helt annat. Frågan är hur man själv väljer att tolka det. Och jag tolkar det som man är absolut ensam. Man kommer ha människor omkring sig, eventuellt till och med en eller flera livslång(a) kärleksrelation(er), men man är alltid ensam. Det värsta handikappet man kan ha måste ju ändå vara att man inte klarar av att vara ensam, för man är ju egentligen ensam hela tiden. MEN det är en helt annan sak att KÄNNA sig ensam. Det gör jag nu.

Skrivet av in_tatters, 2013-04-22

Visa hela (0 kommentarer)

Hur kan det bli så att det man trodde var omöjlighet händer? En man dyker upp som har en flickvän som han älskar så mycket, men blickarna talar så tydligt. Konversationen talar så tydligt. Jag älskar fortfarande mannen i mitt liv. Men att vara så nära en man som man uppenbarligen binds till. Man har sitt ansvar, men det är så svårt att låta bli. MANNEN MAN ÄLSKAR VS MANNEN SOM ÄR AKTIV I ENS LIV. Och inte ens han är singel. Livet relationsmässigt är lika rörigt som verkligheten. Är priset man får betala för att leva att aldrig vara lycklig? Snälla hjälp mig.

Skrivet av in_tatters, 2013-02-16

Visa hela (0 kommentarer)

Att inse att den man trodde var sitt livs kärlek inte vill vara med en känns som att luften tar slut. Illamåendet och yrseln gör att man känner sig svag. Tårarna pressar på bakom ögonlocken. Det känns som att någon boxar en i magen gång på gång. Och det vill aldrig ta slut. Mörker och livet känns tomt. Alla människor säger att det kommer gå över. Den iskalla skräcken när man tänker att det kanske aldrig går över. Insikten som är att även om det går över så är smärtan här nu. Månader av konstant smärta. Upprepande slag när han går vidare och inte jag. Människan som alltid funnits vid min sida genom misslyckande förhållande, död, lycka, gräl har nu blivit en olycklig kärlek, en förlorad vän, en förlorad tro på att jag någonsin kommer få uppleva ett uns av trygghet i kärleken. Vetskapen att han gillar mig, medans jag älskar honom.

Skrivet av in_tatters, 2013-01-15

Visa hela (0 kommentarer)