En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

ingemanslands bloggis

Trött på att inte kunna vända mig till någon och ta av masken, visa hur sårbar jag är, hur skadad.
Jag kan inte släppa någon nog nära, är totalt oförmögen till det.
Men nu är jag trött på att vara ensam, benen håller på att vika sig under min börda.
Fast nu är det för sent, det jag bär på har smält ihop och går inte att separera från varandra.
Skulle jag kasta hela klumpen på någon skulle de ramla under vikten, och jag tror inte jag skulle vara värd ansträngningen för dem att kämpa sig upp på benen.

Jag vill så gärna ha någon jag kan få av mig ryggsäcken med allt det tunga tillsammans med, men jag vet ingen som skulle klara av det.
Jag vet inte vem som skulle kunna få mig att klara av att ta av mig det jag bär på.

Skrivet av ingemansland, 2012-11-25

Visa hela (0 kommentarer)

?

Jag har så länge jag kan minnas haft svårt att få grepp om vad som är verkligt.
Är illamåendet, huvudvärken eller ångesten på riktigt? Eller är det bara jag som valt att de ska vara där?
Är det ni säger sant? Är det jag upplever verkligen det som händer?

Ifall det jag tror finns inte finns, vad är då verkligt?

Skrivet av ingemansland, 2012-11-03

Visa hela (0 kommentarer)

Jag går naturvetenskapliga programmet, jag är ett MVG-barn. Jag är en elitidrottare som enligt vissa är en av de bästa i landet i min idrott. Jag har vänner, jag är mogen, ansvarstagande, jag flyttade hemifrån när jag var 16, jag tar hand om mig själv. Jag behöver ingen, jag behöver ingen hjälp, jag klarar mig.

Jag har haft problem, men jag har alltid lyckats ta mig därifrån
Har sprungit på i flera år, verkligen sprungit och vägrat stanna
Jag är framgångsrik, men glömmer bort det, kan inte lägga värde i det
Ibland tror jag att allt håller på att rasa ihop, men då springer jag bara lite snabbare så jag inte fastnar i ruinerna.
Nu vill jag sluta springa, jag vill kunna stå still.
Jag vill ha hjälp att ta itu med mina problem, men jag har sprungit för långt för att hitta tillbaka till början.

Jag har varit sjuk och skadad till och från senaste två åren, jag tror det har varit kroppens sätt att säga ifrån.
Nu har psyket börjat göra detsamma.

Nu är jag...

Skrivet av ingemansland, 2012-10-23

Visa hela (0 kommentarer)

En annan plats, en annan tid.
Ändå faller jag igen. Fortfarande finns det ingen som fångar upp mig.

Samma tårar, samma tryck över bröstet. Har det varit verkligt att det har varit borta?
Upprepar samma mönster, men det känns värre nu. Som ett misslyckande.
Allt skulle bli bra, har jag inte kämpat nog för att lämna allt det här bakom mig?

Har jag gått i en cirkel utan att märka?
Finns ingen väg ut? Är det meningen att jag för alltid ska vara fast här.

En annan plats, en annan tid.
Ändå är det så mycket som är likadant. Fortfarande ingen som ser bakom mina leenden.

Ingen som anar vad som pågår bakom min fasad.
Ingen jag vågat öppna mig för, fortsätter stänga in och låsa.
Vill inte gå igenom allt igen, hur många år ska jag behöva kämpa?
Kommer jag aldrig bli fri?

Skrivet av ingemansland, 2012-10-12

Visa hela (0 kommentarer)

Vem håller upp mig när jag håller på att falla?

Skrivet av ingemansland, 2012-10-12

Visa hela (0 kommentarer)

Förstår inte varför han så gärna vill trycka ner. Förstår inte varför det fortfarande tar så hårt. Försöker hålla samman gruppen och vill att vi ska lyfta varandra istället för att trycka ner. Men när jag inte känner att det finns kraft kvar? Vem pushar mig? Vem ser mig och får mig att le? Hur ska jag orka bära andra när jag knappt kan bära mig själv? För att jag behöver känna mig duktig för att vara någon. Har inte lärt mig tycka om mig själv utan mitt värde lutar så mycket på vad jag presterar och vad andra tycker om mig.

Jag är kaos, men jag strävar efter att vara perfekt, felfri.
Jag vill ha boosten jag inte klarar av att ge mig själv.
Men framförallt vill jag lära mig att värdera mig själv för den jag är. Inte vad jag presterar.
Jag vet inte vem jag är för jag är så lättpåverkad att jag ändras mycket beronde på hur jag blir bemött.
Är man den man vill vara, den man har ambitionen att bli? Eller är man sina handlingar, det man gör?
Jag vill...

Skrivet av ingemansland, 2012-10-12

Visa hela (0 kommentarer)

Varför ser ni mig inte?
Varför ser ni inte allt som jag gömmer?
Är jag så bra på att dölja allt jag har innanför?
Syns inte mina drömmar, syns inte mitt förflutna?

Ser ni ens vem jag är idag?
Tittar ni på rätt saker?

För om någon skulle anstränga sig, då skulle jag mer än gärna dela med mig om allt jag håller innanför.
Jag tror ni skulle bli förvånade, för jag är så mycket mer än det ni tror.
Men det verkar inte vara någon som är beredd att göra den ansträngningen.

Skrivet av ingemansland, 2012-10-02

Visa hela (0 kommentarer)

Det skulle vara så lätt att gömma sig, att göra något för att glömma.
Men den här gången vill jag inte bara glömma, jag vill ta mig igenom det.
Det är så svårt att veta när man bara hoppas på att det är över och när det verkligen är det.
Att veta vad man behöver och vad man tror att man behöver.
Det är så svårt att veta vad det verkliga problemet är.

Jag vill inte behöva gömma mig bakom alkohol eller under killar.
Jag vill inte behöva bekräftelse som kostar alldeles för mycket att få.
Jag vet att jag jagar lycka för långt bort när jag borde leta den inifrån.

Skrivet av ingemansland, 2012-10-02

Visa hela (0 kommentarer)