INGEN PERSON

När vi plågas av minnen beror alltid plågan på den person vi trodde vi var eller tror vi är när vi minns. Så snart vi lägger ifrån oss denna konstruktion om "min person" visar minnena egentligen bara upp ett skeende. Plågan är borta, obehaget är borta -- det finns ingen som det hela angår. Saker händer, de flesta utan att vi alls vet varför. Sålänge vi bibehåller personen kommer vi att vara eländiga och skadade. Därför är det på sin plats att se det egna eländet först och sedan ge upp projektet alldeles. Om inte vetekornet dör kommer ingenting att växa i jorden, säger Jesus.

Kiyozawa Manshi skriver något liknande: "In a sense, the person who has entered the gate of religion greatly despises himself and greatly slights himself. To use a stronger expression, the person who has entered the gate of religion sees “zero” value in himself. Far from slighting or respecting the self, he does not recognize any value in the self....

Om vi drar bak bågsträngen och spänner bågen, finns där en kontraktion som leder till avspänning och pilen far iväg med något syfte. Detsamma gäller oss. Om vi skapar en kontraktion som vi kallar "jag" eller "min person" så leder detta till någon handling där "jag gör något" vilket vi tror är nödvändigt i livet. Och så blir det omöjligt att förstå sådana fina saker som frid, frihet, enhet med Gud, vila och ro.

I samma stund vi inser denna spänningsfunktion kan vi vila från den. Vi behöver inte kontraktionen. Det går bra att göra allt vi behöver ändå. Spänningen är helt onödig, den skapar endast en hel värld av inbillade dramatiska förlopp. Den skapar en rad drömmar om befrielse och vila och frihet. Utan kontraktionen behöver vi inte drömma om allt detta för det är redan vårt tillstånd.

När många traditioner talar om den heliga tystnaden är det egentligen detta tillstånd de är ute efter. Det första, det utan störning, det utan kontraktion. Det är bågen...

När problembäraren, dvs personen, försvinner, tenderar också problemen att försvinna, eller åtminstone bli betydligt tunnare, nästan genomskinliga. I kristet språk försvinner synderna om syndaren försvinner, dvs blir frälst. Hon eller han blir förstås frälst från syndaren snarare än synderna, för utan ett fiktivt jag som syndar kan inte synderna uppstå. När syndaren är förlåten i just den meningen kan förstås synder vilja gestalta sig igen men poängen har lite försvunnit och det hela upphör sannolikt.

Naturligtvis kan en religiös fortsättning av det fiktiva egot pågå en tid där det blir nödvändigt att lösa problemen, utan att problemhavaren försvinner. Då blir det en lång resa med ett cirkelliknande arbete -- för inga problem löses om problemskaparen är kvar. Frihalsning, det gamla ordet för frälsning, sker när den som bär tyngderna tas bort i överraskande nåd eller efter tungt inre arbete. Som Franz Jalics säger, man kan vara eremit eller direktör för ett...

Hos Bonaventura, kanske den störste kristne teologen under högmedeltiden, finner vi att all begränsad person försvinner i Kristus. För vad är en person? Jo, enligt Bonaventura är det en förening mellan andlig materia och en rationell form. Endast i människan förenar sig materien med en rationell form. Jesus är en perfekt form som saknar den begränsning som den rationella formen har och därför finns inte längre en person i den begränsade form som gör oss till distinkta personer.

Så paradoxalt nog blir vi i Kristus perfekta och kompletta men befrias också från den person vi trodde att vi var innan befrielsen kom. Detta är förstås ingenting vi hör i kyrkorna men är en genuin grund att stå på.

Person och kropp skiljs ofta åt, men i verkligheten är det nästan samma sak. Kroppen uttrycker genom fiktionen om en person, just den personens önskningar och orostillstånd. Personen säger sig vara "besviken" över att kroppen åldras och blir sjuk. I själva verket är det endast denna person-fiktion som lider. Kroppen följer endast kroppars förändringar. Det är endast en person som "är sjuk" eller "är döende". Det vi verkligen är blir aldrig sjukt eller dör.

Detta sägs tydligt av en kristen författare som skriver i engelsk översättning: "Now my wretched body, thy beauty is faded, thy fairness is gone, thy lust, thy strength, thy loveliness all is gone, all is failed; now art thou returned to thine own earthly colour; now art thou black, cold and heavy, like a lump of earth; thy sight is darkened, thy hearing is dulled, thy tongue faltereth in thy mouth, and corruption issueth out of every part of thee; corruption was thy beginning in the womb of thy mother, and corruption is thy...

Det händer inte ofta att man möter någon som frågar: Vem är du? För mig var det tjugofem år sedan i skrivande stund.

Men jag minns att jag svarade något som nästan fick den andra personen att gå sin väg. Jag sa: Jag är det här, jag är varandet här nu.

Jag skulle säga detsamma om någon frågade idag.

I regel frågar folk efter ett innehåll med en persons tidigare handlingar, yrken, relationer, intressen, platser osv. Det blir falskt så fort man börjar med sådan identifikation. Man tvivlar genast för ingen av oss är dessa uppgifter. Och om vi tror det fångas vi in i en bur.

Förvånande för många är att evangelierna handlar om att ge upp fiktionen om självet och förlora det i Hans kärlek som i den meningen är objektiv, universell - katolsk. En som försökt visa detta är Henry James Sr. Han skriver i sin bok om Swedenborg: "In short, I have shown that while morality endows man with a subjective or phenomenal consciousness, with a quasi or provisional selfhood, adapted to the needs of an immature society among men, there is not the least spiritual or living truth, the least objective reality in this selfhood..." (s 232)

Men vid ungefär samma tid skriver Thomas Gibson Bowles, journalist och tidskriftsredaktör, följande rader i början av sin bok Flotsam and Jetsam (1874), som visar hur fast denna "selfhood" kan vara:

"A REAL man is always alone in the world. Were he not he
would not be a real man, as I understand it — that is to say a
distinct entity, not a copy of all other men, but with the prin-
cipal and important part of him thoroughly belonging to...

Dana Cosenza kallar vår fiktiva person "The Phantom Man" och när något hotar denna fantom kommer en rad försvar igång som starka instinkter. Argument, teologi, filosofi, vardagsvisdom från samtidskulturen, alla möjliga resurser kallas in för att hålla kvar myten om personen oberoende av omgivningen.

Och detta försvarsarbete är förstås tungt och krävande. Sållet läcker, det fiktiva innehållet om vilka vi är och vad vi vill rinner alltid ut så småningom. När livet självt får strömma som det vill händer följande: det visar sig på ett avslappnat sätt att fiktionen inte behövs och inte innehåller något av större värde för glädjen och friden. Snarare är den ett hinder. Livets ljus flödar bättre när hindret är borta.

Dana Cosenza påpekar att fantomsmärtor finns och känns verkliga. Fantombilder är ibland starka. Men de är inte verkliga, de är fiktioner. När Jesus ber oss följa honom, ger vi upp fantompersonen. Inte göra något särskilt, endast ge upp fiktionen....