En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

INGEN PERSON

***

Om du inte är en person så har du heller ingen framtid. Livet kommer ändå och alla saker sker, allt är handling och växling. Men du har varken gårdag eller morgondag.

Hur känns det? frågade en vän. Det känns som om nuet är fullt i sig. Med lite hänsyn tagen till nedvarvning och uppvarvning inför händelseserier, är det en sorts stillhet inne i stormens öga. Det är som mitt i det biologiska växlingslivet är det Ingen och därför inte någon observation av något.

Många traditioner vill stanna vid en inre observatör, en stilla vittne till allt som sker. Men det kräver en individ. När jag inte är en sådan, finns det heller inget vittne. Att låta livet vara liv utan att ens vara vittne till något - det är väldigt enkelt. Men då finns det heller ingen som belönas av friheten, ingen som njuter av den, ingen som nått något mål.

Och så är det. Livet är barnsligt öppet och det finns inget minne - annat än som speciell operation som kan behövas när någon frågar efter det. Det finns ingen morgondag - annat än om någon behöver veta vad vi planerat i jobbet eller något liknande. Av praktiska skäl går det att konstruera för stunden. Men så fort det inte är aktuellt är livet utan person.

Små ting i vardagen blir på ett ganska naturligt sätt närvarande - regnet på fönstret, teets färg i glaset, sådana ting. Det är så mycket som blir så mycket enklare när personen försvinner. Det fiktiva jaget och personen har tagit så mycket plats i våra liv och nu är det borta - såå skönt, inte sant? Många drömmer om detta men vågar inte släppa fram sanningen - att ingen av oss är någon person. Det är helt enkelt ett misstag. Många gör detta misstag men det blir inte mindre misstag för det.

Den stora helheten av liv som anländer när inte personens förminskning är där, är förstås det vi menar med Gud och Himlen och Paradiset och andra liknande positiva termer för det som lever och är oändligt mycket större än oss. När personen upphört finns allt detta där. Det är ingenting märkvärdigt eller svårfångat, det bara är här som levande liv. Varje religion söker detta och beskriver detta, men även sagorna och litteraturen försöker skildra vad det Andra livet kan vara. Musiken handlar om det ofta - Den Nya Världen t ex av Anton Dvorçak.

Å andra sidan är denna verklighet utan en person inne i vår kropp något som alla erfar hela tiden. Liv är just liv utan någon särskild person, vare sig i växter djur eller människor. Tack vare vårt språk och vårt psyke har vi fastnat i en loop där vi säger oss själva att vi är ett "jag" fast vi någonstans vet att det bara är påhittat. Den rädsla som uppstår när vi har det där jaget, försvinner förstås när jaget försvinner. Livet blir då större och starkare.

Kristendomen har tre stora linjer, en platonsk via Augustinus, en aristotelisk via Thomas och en pyrronsk via Montaigne, Pascal, Kirkegaard och Chestov. Den pyrrhonska ligger närmast sanningen menar jag. Den ifrågasätter hela idén med en separat person som behöver frälsas. Synden är snarare att hitta på den separata personen med sina behov. Den förhåller sig skeptisk till all kontinuitet vad gäller denna förmodade subjektiva entitet. Den tar fram det diskontinuerliga istället - brytningen med att vara en person. Istället får vi en vision av frihet från den rundgång som uppstår när vi ska vara någon. Vi har aldrig haft någon personlighet, vi har aldrig varit någon sådan person. Gud ske lov!

Skrivet av ingenperson, 2010-08-24 20:09

Kommentarsfunktionen är avslagen för detta inlägg.