En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

INGEN PERSON

***

“Ut, ut, du korta ljus ! En skugga blott, som går och går, är livet. En stackars skådespelare som larmar och gör sig till, en timmas tid, på scenen och sedan ej hörs av...” (Ur Macbeth)

Vi har aldrig haft - på riktigt - den där skådespelaren inom oss, det är på låtsas. I barndomen lär vi oss att göra oss ett "jag" och den kultur vi växer upp i har sedan renässansens dagar hysteriskt byggt på att varje människa ska förse sig med ett sådant jag. En dag faller det bort och vi blir lättade.

Shakespeares rader kan handlar om det fysiska människolivet, förstås. Men ofta har Shakespeare även djupare lager av innebörd. Vårt liv - vad handlar det om? Jo, en timmes skådespel där en påhittad person får skugga erfarenheten. När vi upphör vara person försvinner också skuggan.

Hur ser det ut i verkligheten när skuggan är borta? Det är betydligt enklare att leva. Man blir barnslig i sin förundran över det allra simplaste, hundarna, matlagningen, till och med städandet. Hav och berg, vind och vatten är oändligt intressanta. Attbli stående i betraktan är inte ovanligt. Något gränslöst ersätter den där skuggan eller fokuseringen som det tidigare innebar att åka till jobbet, komma hem, svara i telefonen, göra upp med människor om saker och ting. Det fanns alltid en anpassning och formering - nu är det utan all sådan betydelse. Det går lättare.

Det är inte så som många hoppas att ett nytt unikt uttryck för personen har hittats och nu börjar ett nytt självförverkligande. Många som inbjuder mig att prata till grupper av sökare är fullständigt övertygade om att så är fallet. Ett självförverkligande bortom självet ! Så tjusigt.

Nej det är inget där. Det är ingen person där. Och samtidigt är det inte ett grandios offer som har utförts. Vi har inte "dött med Kristus" som så många kristna sökare vill tänka sig det hela. Uttömmandet, utblottandet i stor dramastil, fast dold för världen. Det finns så många fantasier kring det här som lockar sökande människor. Det är klart att det finns någon sorts sanning i alla de där metaforerna. I myter och uppenbarade skrifter möter vi dem ständigt.

Men det är mycket enklare än så. Det finns ingen särskilt person som tar emot den här "utvecklingen" för det är ingen utveckling och inte heller en avveckling. När jag var ung skrev jag ihop ett manus som handlade om avveckling av självet. Jag sände det till Bonniers. De ringde. Kom och prata om det. Sen förklarade redaktören att det här är intressant men folk vill höra något mer positivt. Kunde jag inte skriva om att bygga upp självet istället?

Det finns en romantik kring avveckling likaväl som kring utveckling. Men det är radikalt annorlunda. Det är fråga om en radikal diskontinuitet - det finns ingen där. Och absolut säkert är att ingen någonsin fanns där, det var ett tekniskt misstag. Det var en kikare framför ögonen som inte vill låtsas om att den när som helst kunde tas därifrån.

Att vara en person är att aktivera ett skådespel. Kanske inte alltid löjligt, men alltid ett skådespel. Förr eller senare måste skådespelaren på ett alldeles onödigt sätt komma i konflikt eller hamna i någon form av oro eller änglsna, eller bekymmer av något slag. Person betyder bekymmer och det kanske vara en period utan oro men den blir inte lång. Det typiska för pesonens liv är konflikt, åsiktsbrytningar, avståndstaganden och en avsaknad av frid och balans. Detta vet ju alla människor, men de finner inte vägen ut.

När vi är en enskild individ så tror vi alltid att vi ska göra något för att det ska bli bättre generellt sett. En fiktiv person har det aldrig bra. Det finns en tydlig logik där. En overklig person saknar verklighet. Denna verklighet måste alltså sökas. Men personen kan förstås aldrig finna den eftersom den utgör problemet. När personen upphör har problemet, skuggan, försvunnit. Och förvåning infinner sig: det var faktiskt aldrig något problem. Sökandet var onödigt, tillkrånglat, spelat.

När vi går över från person till bara liv, stannar en del vanor kvar, t ex att vi brukar säga vissa saker till vissa personer, vi brukar svara vissa saker till vissa personer. Vanor som det tar en viss tid att släppa eftersom kroppen och hjärnan habitueras, beteenden autmatiseras. När inte individer existerar längre finns inget skäl att vidmakthålla dessa reaktioner någon längre tid. Spelet är över och gott och starkt liv kan träda in och fylla upp hålen efter det tidigare sättet att vara på.

Vi går ju egentligen inte "över" från ett tillstånd till ett annat. Vår personliga individ är inte ett faktiskt tillstånd. Det är inte ett faktum. Vi kan se hur renässansen i Europa börjar förhärliga "jag-mig-mitt" utan att någonsin belägga att det finns i oss. Under samma tid har vi flera skeptiker, t ex La Mothe le Vayer, som ifrågasätter hela denna fiktiva tendens. Men den slår igenom och vi har haft den sedan dess som en sorts dogmatisk självklarhet som generationer lider av.

Det fiktiva personprojektet i Europeisk antropologi kanske har den kreativa egenskapen att göra människor beredda att stiga ur och ta emot en större och mer mirakulös tillvaro. När personen faller är det som att vakna upp till en fridfull verklighet. I denna verklighet är ingenting förändrat, krig och konflikter och dumheter pågår från morgon till kväll. Men allt ingår i en absolut helhet som är totaliteten av alla händelser i rumtiden. Denna totala singularitet är nu inte längre en teoretisk storhet utan den äkta verklighet som vi redan alltid lever som omedelbar sanning. Där behövs ingen person och det vore bisarrt att åter införa en.

Den som förlorar sin individualitet har ingen speciell lust att minnas vad som händer. Ofta tror människor med personer att just minnet av vad man gjort eller sagt är väsentligt. När några vänner sitter och konverserar kommer ofta just episoder upp där man berättar ur minnet. Man spinner fiktiva minnen kring den fiktiva personen. Allt det där klingar bort när man vaknar. Naturligtvis kan man av vänlighet ge någon svar på tal men det behövs inte och "personliga minnen" blir allt mer och mer onödiga att framställa.

Skrivet av ingenperson, 2010-08-25 21:28

Kommentarsfunktionen är avslagen för detta inlägg.