En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

INGEN PERSON

***

De problem som personen har - de kan vara känslomässiga, de kan vara moraliska - kan inte personen själv lösa. All ansträngning som personen ägnar åt problemet kan barta lite grann modifiera beteende, inte lösa problemet. Ett ego är som en grop, du kommer inte ur den med den. Du måste så att säga lämna själva den person som är i gropen för att lämna gropen.

Det här är troligen vad Jesus menar med att träda in i Guds rike. Det är inte med din person eller ditt ego som det kan ske utan det ena måste försvinna. Och det gäller moraliska problem också. När Jesus säger att inte ens en blick av begär finns i Guds rike så är det ganska uppenbart. Sålänge en man är en person så kommer blickar av begär förr eller senare. Det går liksom inte att skära av blickens begär eller begäret inom oss efter ett eller annat. Synden sitter så att säga ihop med själva personen. Det går alltså inte att lösa detta problem med bibehållandet av egot eller personen.

Det är inte alls nödvändigt att vara moralistisk när vi säger detta. Har man ingen person så blir man inte direkt upprörd över något moraliskt eller omoraliskt beteende eftersom de alla här något som sker i helheten av händelser och det är helheten som är verklig. Just så här är verkligheten. Men samtidigt behöver den som är utan person inte utöva personliga begär och det är väldigt skönt, både en själv och andra. En värld med människor där endast mycket identifierar sig personligt behövs inga krig eller konflikter, det skulle helt enkelt bli helt ointressant. Vi är långt ifrån en sådan värld och de flesta kulturer hyllar jag-mig-mitt och egots utveckling.

Därför känns det ibland konstigt när man tror på en god människa i den meningen att de ska kunna bevara sina individer och samtidigt inte hamna i konflikter. Det är en omöjlig ekvation. Naturligtvis kan vi lagstifta förnuftiga lagar, som vi gjort. Det fungerar en bit på vägen och är bättre än ingenting förstås. Samtidigt är det frågan om världen blivit bättre i sin helhet. Det är knappast mindre oroligt än vid någon annan period i historien.

Det händer att människor upptäcker att de har allt svårare att tala om innehållet i den "receptor" som den individuella personen ska vara. De får hitta på innehåll när folk frågar: "Hur var din dag?" eller liknande. Det är inte så mycket att det saknas innehåll, det kan man alltid finns. Men det är en tydlig brist på den person som ska ha innehållet. Till slut ger de upp och släpper hela fiktionen kring personen med sitt dagsinnehåll. Och livet blir mer intressant nästan omedelbart. Det blir en barsnlig förundran istället för koncentration på ett fiktivt innehåll.

När vi en tid levt fria från individualitet ter det sig tämligen underligt att sitta och dra "historier" för varandra och låtsas att de verkligen ägt rum. Skulle man utgå från att man diktar ihop det hela, ungefär som i Decamerone av Boccacio eller Canterbury Tales, så är det hela trevligt. Men att låtsas som det är verkligt blir som en medelmåttig teater. Vissa personer är väldigt duktiga på att dramatisera sinna innehåll och det kan vara roligt att lyssna. Men för den som släppt den där sammandragningen av uppmärksamheten som egot betår av, är det helt enkelt osant och en smula patetiskt. Hur mycket av det verkliga livet går inte förlorat eller skyms ordentligt av det här självupptagna spelet !

Skrivet av ingenperson, 2010-08-26 19:16

Kommentarsfunktionen är avslagen för detta inlägg.