En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

INGEN PERSON

***

För mig började livet utan person när jag började studera fenomenologi. Det är en riktning av filosofin vid början av 1900-talet där Edmund Husserl var aktiv. Han fick influenser från psykologer som Alexis Menong och Franz Brentano. Det är tänkt som teoretisk filosofi men jag levde ju på 1970-talet så jag omsatte nästan direkt den "eidetiska reduktion" som Husserl företog till en praktisk och livsomvandlande filosofi. Hade jag talat med mina professorer om saken hade nog sagt att jag missförstått en del ! Men i mitt liv blev det det viktigaste temat över 40 års filosoferande och kontemplerande.

Vad jag gjorde som eidetisk reduktion var att se mig omkring och avstå från omdöme för att kunna ta emot alla objekt "såsom de är" eller som Husserl sa: "se sakerna själva". Det betyder i början att avstå från att fult eller vacker, stort eller litet, begärligt eller osmakligt, rätt eller fel. Att ta emot fenomenen såsom de är i sin oskuld - så uttryckte jag det ofta, väl medveten om att "oskuld" också kan vara ett omdöme som vi i så fall också måste avstå från.

Resultatet av denna reduktion, som jag senare förstod var vad Pyrrhonsk filosofi också sysslade med, var ett sätt att leva där fenomen får vara sig själv. Många år senare blev detta detsamma som att inte längre ha en individ inom sig, inte längre vara en person. Det kunde vara svårt att acceptera detta eftersom det är så kontraintuitivt i vår västerländska kultur. Därför undersökte jag ganska noggrant de österländska kulturerna för att få alternativa perspektiv. Då stötte jag förstås på människor som fortsatte sitt personliga sökande inom dessa andra perspektiv, vilket för mig var helt ointressant. Jag visste ju redan att det inte fanns något ego att upplösa eller något jag som stod i vägen för upplysning. Fenomenologin hade redan klarat av de där sakerna.

Poängen med eidetisk reduktion eller "epoké" som den filosofiska termen ibland är, visar sig vara att allt som finns är objekt som presenterar sig. Världen uppenbarar sig och det finns ingen observatör eller person som tar emot uppenbarelsen. Om vi antar en sådan observatör märker vi strax att uppenbarelsen förändras, förminskas och sakerna är inte längre sig själva. Vi kan av praktiska skäl behöva göra sådana experiment och lära oss mekanismer som kommer oss till nytta. Naturvetenskap är bland annat just denna kunskap. Men det väsentliga med epoké är att finna sann verklighet och den saknar observatör liksom den saknar det fiktiva jaget.

Sålänge jag studerade filosofi och levde på landet med min blivande fru och kommande barn, gick detta sätt att leva filosofiskt utmärkt. Men när jag skulle försöka försörja min familj efter att ha tagit examen var jag tvungen att skaffa ett "offentligt jag" och vara någon på arbetsmarknaden. Det var naturligt att söka lärarjobb och så blev detta karriären som bäst passade livsstilen. Eftersom det är roligt att undervisa och detta ger många tillfällen till att praktisera fenomenologi på ett praktiskt sätt, kan jag inte ångra något inom yrkeskarriären. Men samtidigt har denna erfarenhet av växande människor övertygat mig om att det fiktiva jaget, eller personligheten, är det största hindret för mänskligheten. Nästan alla tragedier för människor hänger samman med fixeringen vid begär eller preferenser som denna person eller detta individuella jag sysselsätter oss med. Verkligheten är så mycket större, så mycket fridfullare, så mycker värdigare än vad de allra flesta någonsin får uppleva. Alla får korta glimtar men få är det förunnat att leva så.

Jag har försökt undervisa om ett öppnare liv men krafterna som betonar konsumtion och ägande för det personliga jaget är för starka i vår kultur. Religionerna övertar i regel samma mönster och erbjuder andlig konsumtion för samma individuella jag. Därmed går de miste om himmelriket och konsumerar en rad tecken och symboler istället. Det mest positiva finns inom psykologin, biologin och filosofin, men endast ett fåtal kan ta till sig det. Mycket få akademiker kan avstå från sina fiktiva personer eftersom lockande fördelar och begär efter fördelar styr dem. Detsamma sker inom kyrkorna. Gudstro handlar om detta men förvanskas av själva hanteringen som bygger på egots sökande.

När vi ser oss omkring utan att vara en person som vill ha vissa saker och vill undvika andra saker, händer något mirakulöst enkelt - vi ser verkligheten som den är. Fenomen kommer och går, objekten presenterar sig och med barnslig förundran är vi ingenting och deltar i allting. Det är en absolut och ren erfarenhet, en ren fenomenologi i realtid. Vare sig vi talar och tänker, eller i tyst förundran är vakna i denna värld, är detta faktum fullständigt klart och sant. Ingen ansträngning ingår i detta, för det finns ingen som kan anstränga sig. Det finns en kropp som har en viss begränsad energi, som behöver mat och dryck, vila och rörelse, vakenhet och sömn. Men ingen ytterligare instans behövs.

Så mycket undervisning har i alla fall kunnat ske i mitt liv att mina elever fått inse att det begränsade jaget har två sidor: en expanderande sida och en som drar ihop sig. Man kan tänka på en tennisboll som har två halvor som är sammansatta. De båda tillsammans blir en boll som man kan spela tennis med. Men den ihopdragande sidan känns negativ. Det är den som lider, som är osäker på sig själv, är avundsjuk på andra som är bättre, skickligare, rikare, vackrare, mer begåvade. Det känns inget kul att vara den där som är sämre och fulare, men ändå kommer de tankarna och många lider mycket av sitt lilla ego som mår illa av själva begränsningen.

Men den andra sidan av tennisbollen lilla ego är expanderande och har kul, växer och blir bättre på olika saker, känner förhoppningar och tror på framtiden, blir glad och kanske till och med berusad och njuter starkt av livet och dess löften. De här båda sidorna av tennisbollen slipper inte ifrån varandra. För att vara en spelbar boll måste båda sidorna vara där. Vi kan drömma om att försöka få bort den svåra och svaga sidan, försöka tro på oss själv så mycket att vi inte känner de där negativa och destruktiva känslorna. Men det går inte. Ska du ha en spelbar boll måste du ha båda sidorna.

Vad som är det stora i livet är att du kan lägga bollen på hyllan ibland och upptäcka livet utanför spelet. Det är ett stort, gränslöst och fullständigt himmelskt liv men det kräver att du lägger undan bollen. Det kan man inte göra som ung, för det bråttom med studier och framtidsplanering och skaffa sig pojkvän eller flickvän, bilda familj, få jobb och göra karriär. Men det är väldigt bra att höra från en vuxen att denna stora värld utanför spelet verkligen är där och till och med är grunden för att en boll ska finnas till och kunna vara i spel ibland. Som litet barn visste vi inte det. Som ung vågar vi inte tro att det finns nåt mer än en begränsad boll. Men tids nog kommer den insikten och vi vaknar.

Allt detta är svårt att säga till en ung människa som är mitt uppi bollspelandet. Man måste älska den unga människan och skratta åt bollen med sina båda sidor, lida med bollen, uppskatta bollen. Men det gäller att aldrig identifiera människan med den spelade bollen. Den är begränsad, till största delen påhittad, ständigt föränderlig, aldrig pålitilig, allt i rörelse och växling. Det gör ont att vara den där bollen även om det är berusande häftigt ibland.

Skrivet av ingenperson, 2010-08-27 12:36

Kommentarsfunktionen är avslagen för detta inlägg.