En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

INGEN PERSON

***

När man lever det liv som ingen lever, spelar tiden inte någon roll. Visst måste man passa tider om ett jobb ska skötas eller en buss ska åkas med. Men vare sig tid eller rum bestäms utifrån någon individ. Allt är ett enkelt flöde utan något extra faktum i form av en fiktion om "jag" eller "mig". Det saknas alltså en relation till något annat, det existerar bara EN som inte placerar ut sig i perifera stationer.

Egentligen är det ju en tokig fantasi att det enda som finns skulle fördela sig. Varför skulle detta ske? Om vi tänker oss allt liv som en pjäs av Shakespeare - inte kan någon roll separera sig från skådespelet? Det är en befängd och egentligen väldigt patologisk idé.

Därför finns det ingen här som är något annat än det som sker. Allt blir då enkelt och mirakulöst på samma gång. Det är ingenting svårt med detta ! Det är det enklaste möjliga. Det sker hela tiden och för allt som lever. Den som läser det här är redan utan någon person, för det endast sker. Likaså den som skriver det här är utan person, för det sker endast. Allting är rena händelser, även om vi inbillar oss alla möjliga saker om "oss själva".

Ofta kan man märka att folk blir lyckliga av att glömma saker. "Åh, det där tråkiga har jag glömt för länge sen!" Det är så sant som det är sagt. Det glömda stör inte. Och det som glömdes fanns egentligen inte ens då det hände, för så fort det hände hade det försvunnit. Detta är det nåderika med tiden och rummet. Så fort något hänt är det borta. Vi kan sätta igång processer som kallas att "minnas" men då händer något nytt som strax försvinner. Att allt försvinner hela tiden beror förstås på att det inte finns någon där. Men med en massa hjälpmedel - språk, bild, inspelningar, minnen - skapar vi en illusion av att någon fanns där.

Att sakna person är som att lycklig glömska inträtt, men samtidigt är Verkligheten istället för handen i en ständigt försvinnande form. Bilden av ett vattenflöde är användbar, bara det att ingen betraktar det utan det förblir obetraktat. Därför finns det heller ingen kunskap där. En sådan kunskap måste endera stanna upp flödet eller hoppa ur det och sitta på stranden - vilken dårskap !

När vi inte har någon person blir också alla ting nya. Det är nytt hela tiden ! Vad än vi gör blir det nytt. En bekant som är präst hade en bok med titeln "God is new each moment" av någon holländsk teolog. Utan person är allting nytt så fort det sker, inte bara Gud. Alla akter som psyket utför blir helt nya och försvinnande för att lämna plats åt nya händelser. Så var det troligen för Jesus?

Det naturliga tillståndet i denna situation är förstås ett nästan enfaldigt bligande, nästan med hakan hängande, över alla händelser som mirakulöst träder fram. Även de smärtsamma eller ledsamma händelserna, som ju oundvikligen dyker upp framför näsan, blir märkligt nya och obekanta och strax obefintliga. Ingenting stannar kvar, ingenting förblir. Endast förundran väcks gång på gång. Och en stark medkänsla med alla människor som lever på halvfart tack vare sina konstruktioner om en person därinne i kroppen. Halva liv där förundran inte fyller stunden.

Skrivet av ingenperson, 2010-09-03 20:18

Kommentarsfunktionen är avslagen för detta inlägg.