INGEN PERSON
***
När ingen personkult äger rum försvinner behovet av individuell motivation. Det hör till den konstruerade berättelsen om jaget att det måste vara motiverat till vissa handlingar eller vissa processer. Det visar sig när man ger upp personkulten att det allra mesta sker av sig själv - och mycket enklare än tidigare då en rad olika motiv alltid måste formuleras. Tyvärr gör skola och uppfostran mycket tokigt i den här riktningen - de försöker inpränta att livet bygger på individens motivation, istället för att låta studier och utveckling ske naturligt och fritt. Tyvärr innebära "jag känner mig så motiverad" ofta en inbyggd kult av den egna personen.
Individen är alltid målorienterad. När individen försvinner behövs inga mål längre. Eller rättare sagt: det fanns egentligen aldrig någon sådan individ som hade mål. Det hela var en inbillning som dock krånglade till livet ordentligt. Sanningen är alltid sådan att den inte kan göras till mål. Individen hittar aldrig sanningen eftersom målen är i vägen för den. Sanningen träder fram av sig själv när ingen söker den längre.
Det är bra när illusionerna faller. Verkligheten har bara att tjäna på det. Det är egentligen en oförskämdhet mot verkligheten när vi går in med våra fiktiva egon och försöker befästa dem med motivation för att nå mål som vi själva hittat på. Hur liten blir inte tillvaron? Hur fåfäng är inte denna kult av personen som ska nå sina mål !
Ödmjukhet är att stillsamt lägga hela tanken på en egen person åt sidan och ta emot den enorma och märkliga verklighet som redan är för handen, som redan rinner som friskt källvatten och gnistrar i solskenet som ett fyrverkeri. Ibland är denna verklighet fylld av smärta, ibland lägger vi till berättelser om oss själv för att lite perverst göra smärtan ännu värre. Eller andra människor bidrar med sådana
tankehistorier kring oss och vår smärta.
När personkulten är bortfallen finns egentligen inga intressen kvar. Istället är allt intressant, nästan alla detaljer i omgivningen är intressanta, varje förändring som äger rum i livsflödet är väldigt intressant i sig. Men det är en lugn och barnsligt deltagande stämning, ungefär som allting är värt uppmärksamhet och kärlek, även riktigt obetydliga saker.
När någon frågar Vad vill du göra? Var vill du bo? Vad vill du sysselsätta dig med? Vart vill du resa? - så kan jag bara skratta och säga: Det finns ingen där, kära du, som kan adresseras av de här frågorna. De är inte möjliga att svara på, även om jag kan ge några artiga förslag. Livet är liksom mer intressant än så. När det saknas ett jag som ska vara intresserat av något, blir det kvar ett enkelt flöde av liv och händelser, som dock kan bli rätt intensiva eller chockartade ibland, särskilt när kroppen är lite till åren.
Istället för intressen och att vara motiverad kommer istället det som sker hela tiden utan att ens bry sig om att bilda föreställningar eller upplevelser eller tankehistorier. Det som sker hela tiden är sig själv och fullständigt obekymrat om historia eller kunskap eller njutning - det är istället fascinerat av allt som sker. Det bryr sig inte alls om "vem" som erfar något, ingenting kunde betyda mindre för livet.
Om vi tror att någon finns där som man kan ställa sådana frågor till så kompliceras hela saken och vi gör något med tanken som den inte alls klarar av. Den blir förvirrad efter en stund eftersom det aldrig har funnits någon där, det har alltid varit en fiktion, en fantasi. När vi erkänner detta faller hela projektet och vi kan börja vila i vår uppmärksamhet och använda tankarna bara där det behövs. De behövs när vi kör bil, undervisar i något ämne, räknar ut skatten vid deklarationen, löser korsord, handlar mat, skriver texter och förbereder vintern på torpet. Då fungerar tanken bra för då gör den det oskyldiga jobb den älskar. Det finns ingen som tänker och då sköter sig tänkandet utmärkt.
Skrivet av ingenperson, 2010-09-03 21:52
Kommentarsfunktionen är avslagen för detta inlägg.