En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

INGEN PERSON

***

I en värld där det aldrig har funnits personer finns ett stort lugn mitt i kaos. Du sitter i en konferens med röster och karaktärer runt omkring dig. Det finns ingen person där och allting flyter på sätt och vis bättre just därigenom. Problemet för andra på konferensen kan vara att de har en personlighet att kämpa med och därför är de halvt levande. En skugga finns i form av en personlig kommentar inom dem. Men detta sker verkligen i deras kroppar och därmed är det varken ont eller gott, det är verklighet att det sker.

När du på detta sätt är utan person och saknar person hos de röster och karaktärer som engagerar sig i det ni talar om på konferensen, är det också ett stilla medvetande om den Ende som är där, evig och icke-delad. Denna enhet kan ibland bidra med en lugnande energi på omgivningen, vilket de som tror sig vara personer kan uppfatta som positivt, eller ibland paradoxalt nog som hotande.

En tid efter jag befann mig i denna rymd där En lever kunde en viss behaglig ödslighet göra sig gällande. Jag var ju så van vid bevakande av min egen person och därmed andras personer - vilka som är för och vilka som är mot på något vis - och när detta bevakande faller bort och ingen är där, förefaller en stor ödmjuk frånvaro (som i traditionen kallas deus absconditus) breda ut sig. Allt blir stilla och vackert, oskyldigt och rent utan någon som helst förklaring.

Jag minns förr om åren, hur konferenser kunde vara "själsdödande" så att det nästan inte gick att vistas i rummet. Om inte en enda person är där blir allt annorlunda. Därmed inte sagt att man måste gå på alla konferenser man kallas till, eller sitta sysslolös bland människor för övnings skull. Det är ett faktum att de flesta människor på en konferens är fullständigt övertygade om att de är personer som måste bevaka sin uppgift, sin funktion, sin roll eller något liknande. Detta gör det hela intressant.

En annan konsekvens av att verkligheten saknar personer eller individer är att En är helt ensam. Denna ensamhet är till sin karaktär hel, inte delad. Det är alltså inte fråga om den ensamhet som ett avskilt ego upplever i världen. När jag var ung tänkte jag alltid att verkligheten var tredelad - Gud, världen och mitt jag. När den blir odelad infinner sig sanningen såsom den aldrig kan göra i en delad värld. Den Ene är helt ensam och fullständig i denna sorts ensamhet.

Det rationella förnuftet vill gärna invända att detta är solipsism - och jag skojar ofta med mina elever genom att hävda det suveräna i solipsismen. Det väcker alltid munterhet, fungerar bra pedagogiskt. Sanningen är dock att den Hela ensamheten innesluter allt och blir mest verklig. Alla de andra föreställningarna om personer eller individer blir rena påhitten.

En rad andra bekymmer faller också bort när vi ger upp påhittet om en separat person. Många praktiska bekymmer som att passa tider, göra saker i rätt ordning, hinna med arbetsuppgifter, stå för det man lovar, hjälpa i nödlägen, vara till hands när det behövs, vänta ut ett bra tillfälle - märkligt nog är alla dessa saker enklare och mindre ansträngande i ren verklighet utan fiktionen om ett jag. Det är svårt att säga varför, men det kan vara att kroppens energi räcker mycket längre när egots distraktion upphört.

När jag först fann verkligheten i tjugotreårsåldern skrev jag ner en liten devis: "När dagen börjar är den redan över". Den betyder ingenting särskilt, den verkar till och med lite enfaldig. Men för mig betydde det att lägga ner påhittet om personen redan tidigt på morgonen så att dagen blev ren. Det tog många år innan detta blev praktisk verklighet, en rad lockande "personliga" äventyr frestade mig länge. Idag ser jag sanningen i denna lilla devis. Det är verkligen så att dagen blir verklig först när vi helt lever i det som sker, vilket inte alls är fallet när vi sysslar med vår uppfinning om en person. Då dyker ju en vag agenda upp som aldrig tycks vara klar på sig själv.

En annan devis man ibland körde med, var uppmaningen "get real". Ofta kan det betyda att endast förstärka sin person med en rad projekt eller motivationer för projekt. Men sakbetydelsen är riktig. Vi blir verkliga först genom det som sker, de verkliga händelserna. Den som ägnar sig åt att minnas något är verklig endast genom att det är klart att minnesaktiviteten är det enda verkliga, inte innehållet i minnet eller den antagna person som minns eller utgör innehåll i minnet.

Att se en människa i sin närhet och kanske höra rösten och se beteendet samtidigt som all personlighet saknas på alla håll, blir faktiskt att erbjuda ett öppet fält av uppmärksamhet, trots att en fast hypnotisk övertygelse om sin person finns i denna människa. Detta fält av uppmärksamhet är kärlek, verklig kärlek till skillnad från personens föreställning om den. I praktiken märks detta i kroppen, hos alla involverade. En förvirring uppstår ibland för den som inte vill ge upp sin person, men det blir åtminstone möjligt att kontemplera saken i framtiden. En dag märker den människan kanske att personen inte behövs. "Personan", alltså masken, läggs av enkelt och självklart.

I historien finns en rad riter för att symbolisera detta att vakna ur personens dröm. Det kristna dopet är ett exempel. Där ska personen "dö" genom drunkningsdöden. Men det är en grov missuppfattning att utförandet av dopet skulle vara en metod. Det finns inga metoder eller gynnsamma omständigheter. När personen upptäcks för den fiktion den är, föreligger inte några specifika omständigheter och ingen enskild handling eller rit eller ceremoni orsakar personens bortfall. Den faller när den faller. Det kan ske i vilken situation som helst. Och det är inte ens bortfall. Något som aldrig fanns kan inte heller falla bort.

När det första gången hände för mig kunde jag bara säga: Jösses Herre, är det så enkelt....Tala om att bli häpen, för att inte säga riktigt ordentlig snopen. Och det var som om Herren kommenterade: Ingenting har hänt.

Skrivet av ingenperson, 2010-09-07 18:33

Kommentarsfunktionen är avslagen för detta inlägg.