En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

INGEN PERSON

***

När jag först kom in till ingen persons land mycket tillfälligt, kunde jag förskräckas av möjliga framtidsutsikter. Om jag skulle låta min föreställning om personligt liv falla - skulle jag då bli ensam och skulle jag då ta bort något väsentligt för mina nära och kära? Naturligtvis ställs dessa frågor av den neurologiska loop som vår fiktiva person till slut är. Men andra människor kan ställa samma frågor och på sätt och vis kan man svara på dem.

Ja man blir ensam - men det är den Hela ensamheten där allt involveras och får liv. Det är inte den där separerande ensamheten som egot alltid erfar. Och det är ju den som kan förskräcka, det är den som jaget ängsligt frågar kring. Det är ju ingen som blir ensam, men helheten av liv är ju fritt från personfiktioner och relativt sett är det ensamt. Det finns ingen där. Det är sant, men det är varken gott eller ont.

Den andra frågan - förlorar mina nära och kära en viktigt person? Där är det paradoxalt tvärtom - de får en mer levande karaktär än tidigare, en som inte störs av den neurologiska loopen. Naturligtvis kommer det fram i samtal att något hänt, men för de som håller fast i sin person kan det te sig trevligt och intressant att tala om. Somliga skrattar och vill inte höra mer, medan andra blir fascinerade. Den fiktiva personen är känslig för trender och om det är inne att höra om jaglöshet eller icke-dualism eller andlig frihet kan det mycket väl hända att man får nya vänner. Andra bryr sig inte alls om och det och världen tillsammans går vidare.

Om jag ska tro människor som står mig nära är det lättare att prata med mig sedan personen försvann. Det betyder troligen att karaktären förblir densamma men blir lite ledigare, lite mer tillgänglig. Det mest påfallande är kanske att man har tid för andra. Det finns ju ingen där så allt blir mer disponibelt om bara de yttre omständigheterna tillåter det. En buss kanske ska passas, kroppen kanske måste vila eller sova.

Att lyssna på personers repetitioner av sina "historier" blir naturligtvis lite annorlunda när man själv saknar någon. Det verkliga är just berättandet. Ber man en människa berätta om sig själv kommer en historia som ju skapas i denna berättarstund. Så berättandet är verkligt medan historien är fiktiv. På något sätt känner den berättande att jag inte alls tror på det som sägs utan tror på att det sägs. Det kan kännas starkt och ibland kan jaget lossna en smula och en insikt om det fåfänga i sådant berättande kan dyka fram en kort stund.

En person som avlyssnas på detta sätt kan ju plöstligt tänka: "Han tror inte ett ord på vad jag säger, men han är klart intresserad av mig och lyssnar bra". Detta är ofta mer än vad som vanligen sker. Två människor som är fullt upptagna av sina historier lyssnar oftast inte särskilt bra på andra; de är för inlindade i sina egna fiktioner. En ärlig replik, fast oartig, är: "Du ljuger så du tror dig själv". En människa som låtit personfiktionen falla vet att historier om personen är lögn och blir därför mindre intresserade av att producera sådana. Det blir tomt på ljugarbänken kanske man kan säga.

Att ha en person är att sitta på en ljugarbänk. Men man kan förstås vara en bra berättare. Många människor vet med sig att de hittar på sig själva hela tiden och kan tycka det är ett kreativt liv. Men förr eller senare blir det allvar genom någon sorglig händelse eller någon kraftig besvikelse. Ibland kan detta följas en insikt om hur ljugandet fungerar, men lika ofta ser vi människor istället förstärka illusionen om sin person. Det är verkligen svårt att ge kriterier för uppvaknande ur persondrömmen. När den upphör är det plötsligt bara ett faktum.

När personen är ur vägen finns en möjlighet till fritt flöde. De människor som upptäcker frånvaron av jaget, eller rättare ser hur det aldrig fanns något där, brukar rapportera en känsla av fritt lopp för den karaktär som finns närvarande, för de handlingsmönster som finns där, för de tankar som kan tänkas där. Nära och kära kan uppfatta det som att man fungerar enklare och mer tillgängligt - "servicen" blir bättre. Och det är inte det sämsta i en värld där många är självupptagna och lever i sin egen värld. Som person är det svårt att inte göra det.

Tänkandet som sådant fortsätter på ett mer kyskt sätt när ingen person finns där. Till vad behövs tänkandet? Detta blir den praktiska frågan. Det behövs inte till upprätthållande av personliga historier, om det inte sker för ro skull. Det behövs till lösande av vissa vetenskapliga eller praktiskt problem, till logistik, till hantering av data. Men allt det tänkande som vanligtvis läggs på hantering av ett fiktivt jag upphör naturligt, vilket ger frihet för de andra tankefunktionerna. Tänkaren är borta, tänkandet fungerar mer fritt. Som poeten Rimbaud skrev en gång: jag tänker inte, det tänks i mig. Kanske hade han ännu en person där. Utan person blir tänkandet enklare.

Skrivet av ingenperson, 2010-09-08 16:20

Kommentarsfunktionen är avslagen för detta inlägg.