INGEN PERSON
***
Det paradoxala i livet är alltid att allt som skedde för fem minuter sen inte längre finns och det var ingen där när det begav sig. Vår föreställning om oss själva som fasta personer kan inte acceptera detta utan uppfattar det som omöjligt. Likväl är det absolut sant. Det förgångna är inte bara borta utan dessutom fanns det ingen person närvarande precis som det inte existerar någon här nu. Istället är det fulll levande skönhet och frid i form av ett sinnligt/andligt flöde som inte störs eller begränsas av något påhitt.
Samtidigt saknar alla människor något som världen med personen aldrig kan ge. Individen får aldrig nog och måste alltid göra mer, erfara mer ,förstå mer och bli mer. Detta att ständigt bli något annat är nödvändigt i fiktionen om ett jag och kännetecknar för skolpsykologin ett normalt utvecklingsbeteende. Många hyllkilometrara psykologi har etablerat detta jags framväxande i den kultur man lever i och skulle uppfatta det som ren anarki att se jaget som språklig och neurologisk autosuggestion. Ändå är detta sanningen som blir uppenbar när suggestionen upphör och ingen saknad efter självet finns kvar.
Frågan om någon skulle välja att vara fången är enbart retorisk. Det som sker är istället enkel befrielse utan att ens denna fråga uppstår. Rent teoretiska frågor blir helt enkelt inte relevanta. Men inom poesin kan en sorts fasthängande vid jagets fångenskap odlas. Skönhet och helhet blir då frånvarande men efterlängtade motiv, som i denna norska dikt:
Noe vi har glemt
ett sprang av tiden,
ett sprog som før var kjent,
alt er tyst.
(Rolf Jacobsen, Brev till lyset)
En sådan poetisk distans till helheten, eller till det verkliga som sker nu, skulle förstås försvinna som rök i samma stund personen inte längre konstrueras. Därmed försvinner en hel livsstil - den att skriva poesi som skönhet som antyder något glömt eller något svåruppnåeligt. Personen älskar saker som är svåra att uppnå, för genom dem förstärks sökandet och smärtan. Poeter gör det, religiösa gör det, hedonister gör det också. Och akademiker kommenterar det.
Ändå finns det en ursrpunglig poetisk dimension i livet självt när jaget är ointressant som en fiktion är ointressant. Barnslig förundran, stillhet, en sorts säkerhet, ligger i själva erfarenheten av ögonblick efter ögonblick av liv och skeende. Den poetiska distansen, liksom den ironiska akademiska distansen, får ingen möjlighet att göra sig gällande, eftersom den representerar det sökande självet. Men själva förundran och stillheten är uppenbar när ingen vet om vad som sker mitt i det som sker.
Skrivet av ingenperson, 2010-09-17 18:52
Kommentarsfunktionen är avslagen för detta inlägg.