INGEN PERSON
***
Et dimitte nobis debita nostra - heter det i den vanligaste av alla kristna böner (Fader vår). Att vara en enskild person utgör just den "debita" som behöver förloras eller förlåtas. Och när lättnaden blir uppenbar ger erfarenheten vid handen att denna privata fiktion åtminstone en stund uppgivits.
När fantasin om ett jagiskt centrum förlåtits följer naturligt att det inte finns någon annan person i de människor vi ser och hör runt omkring oss och som vi ibland umgås med. Det är liv i överflod istället för en värld med enskilda inre figurer. Det är innebörden av den följande bönen - sicut et nos dimittimus debitoribus nostris. På svenska översätts det missvisande "dem oss skyldiga äro", vilket snarare stärker egot än förlåter andras fiktion om ett enskilt jag.
Så snart det är uppenbart att ingen finns där, uppstår paradoxalt nog en genuin respekt för alla levande varelser som ger liv och rörelse. Det är en gemensam uppmärksamhet som kan kallas kärlek. Den kan inte beröras av någon tanke eller av någons vilja eller önskan. Den är livet som liv, friden som frid, ljuset som ljus.
Men även andra traditioner skildrar samma dilemma. När Odyesseus kaxigt hävdar sitt jag inför det gudomliga (Poseidon), följer en smärtsam odysse. Det är den stora sanningen i detta verk, denna myt som också skulle kunna heta Den Lurade Människan. En alternativ myt med samma logik är den hebreiska om Lustgården Eden och utdrivningen därur. Och filosofen Nietzsche har så rätt i sin intuition att det enskilda individuella livet är att uppfatta som ett straff.
Som alla straff har även detta några till synes goda effekter. Men mitt i dessa syns dödskallen. Det finns en hemlängtan som aldrig tillfredsställs, ett irrande i egeiska havet (livet) som drar ut på tiden.
Skrivet av ingenperson, 2010-10-04 17:59
Kommentarsfunktionen är avslagen för detta inlägg.