En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

INGEN PERSON

***

I avnjutandet av ett liv utan pronomina blir dessa ord istället markörer för kamerapositioner, eller visuella perspektiv, för positioner ingår helt enkelt i de visuella sinneserfarenheterna. Det saknas all substans, all inbillad substans, all antagen substans, men istället finns visionen där, sensationerna, rörelserna, enkelt och naturligt tystlåtet, oförargligt.

Det finns därför ingen nödvandighet i att undvika första person pronomina; ändå är det skönt att göra det. Det ligger så mycket habituerad kontroll av tillvaron i dessa små försåtliga ord och Jakobsbrevets många varningar för vad tungan kan ställa till med är helt begripliga.

Yttranden sker i ett levande utan person med kroppens fenomenologi. Vare sig det är konversation eller anteckningar vid Egeiska havets strand (som denna just nu), kommer det inte från något annat centrum än livets egen fenomenologi.

Spelet med att placera ett jag eller utföra en agenda åt detta konstgjorda centrum är ibland tröttsamt, ibland lättsamt. Vissa människor blir lite latare och långsammare när personen försvinner, andra mer passionerade för kroppens perceptioner och sensationer, mer barnslig förundrade i det vardagliga. Det väsentliga är upptäckten att smärtan och tröttheten låg i själva rollen som jaget spelar i världen. I det praktiska ekonomiska livet måste dessa roller spelas och det tar på orken. Det fiktiva speljaget har en extremt stark potens när tempot är uppe.

Lite mer tekniskt uttryckt: assumering av den "främmande" eller ett "Annat Du" gör det dessutom omöjligt att älska sin nästa. Antagandet av en person är ett främmandegörande och inte förrän jaget med sina roller faller undan kan liv och kärlek framträda på ett enkelt och naturligt sätt. Då saknas både ego och alter, som ju är två sidor av samma fiktion.

Det märks i kroppen så fort en assumering eller fiktivt upptagande pågår. En kramp avslöjar att ett spel inletts med skapade pjäser. En upplösning efterlängtas nu djupt inne i de neurala nätverken och den måste komma förr eller senare.

Därför är det lite inadekvat att tala om "uppvaknande" från illusionen om jaget, för det är lika mycket ett återkommande till friheten från självets agenda. Biologin sköter detta nattetid om det inte faller bort under de vakna timmarna. Friheten är så att säga biologiskt nödvändig.

När både "andra" och "en själv" fallit undan fylls livet av isosteni - en konkret jämlikhet mellan alla intryck och erfarenheter av barn och berg, båtar och blommor, ja hela vida världen som den är. Som filosofen Berkeley sa, blir sinneserfarenheten helt och hållet pålitlig och verklig.

Ibland tror människor att egot gradvis kan fås att försvinna. Och att världen därmed gradvis blir en annan eller upplöses. Jaget drömmer gärna om sin egen upplysning/upplösning.

Men den första gången jag tappade jaget - på den lilla ön Simi efter ett samtal med den ortodoxa prasten i klostret där - var det fullt uppenbart att det aldrig funnits. Även om min förlust var temporär (några dagar) handlade det absolut inte om något gradvist skeende. Det finns inget jag att förlora, det är den enkla sanningen. För alla metoder, lärare och kurser är detta daliga nyheter förstås!

I över trettio år ömsom förlorades ömsom återkom jagfantasin innan det försvann på ett mer permanent sätt. Och tills vidare saknas personen i stort sett kontinuerligt. Ibland kan omgivningen kräva en "insats" i form av en spelad person, inte minst vid muntlig kommunikation av detta budskap, ironiskt nog. Men det finns ingen tilltro till denna tillfälliga fantomvarelse.

Men det är samtidigt helt uppenbart att det inte fanns någon där vid någon av dessa tidpunkter. Så det intressanta är inte den historia som tycks gå att berätta utan det levande faktum att livet egentligen aldrig kan begränsas av en fiktion om en enskilt jag.

Skrivet av ingenperson, 2010-10-05 19:55

Kommentarsfunktionen är avslagen för detta inlägg.