En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

INGEN PERSON

***

En rad saker som människor säger till vardags är ju ganska meningslösa redan från början, men när personen försvunnit är det ännu mer tomt på mening, vilket ger utrymme för hjärtas godhet och stillhet. Samtidigt spelar dock yttranden ofta en atmosfärisk roll, de skapar en stämning som hjälper upp livet. Utsläppt ur jagets fängelse blir detta än mer betonat. Då nästan alla självreferenser blir tomma kan de istället användas för hjälpande funktioner. "Jag tror vi gor sa här..." eller "det här är en underbär dag tycker jag..." betyder minst av allt något om någon separat individ utan är intuitiva sociala yttranden, sådana som filosofen Wittgenstein gav social mening snaräre an informativ.

Också alla tidsuttryck förändrar karaktär - ingen "annan" tidpunkt har någonsin existerat och kommer inte att göra det. Det blir endast sätt att handla och tala. Förberedelser sker som om en annan tidpunkt finns i en framtid. Finns inget enskilt centrum finns ingen tid som skulle höra till detta centrum. Livet är lyckligt befriat aven från denna krampaktiga och klart stressande begränsning.

Uppmärksamhet och förnimmelse är levande när personen inte stryper dessa flöden. Tankarna blir friare för de binds inte hypotetiskt till något särskilt protokoll. Det vanliga är annars att personbundna tankar är dunklare, tommare och mer distraherande än förnimmelserna, ja rentav förvirrande. Det är som om antagandet av jagrollen medför en oro i hela systemet.

Detta har intressanta konsekvenser för människor på resa. Turisten reser iväg med sitt "resejag" för att komma från sitt "vardagsjag". Utan fiktionen om jaget ingen resa på det sättet. Jaget blir roat och får underhållning av de nya miljöerna. Men utan resejaget blir resan snarare att komma hem än att komma bort. Visserligen upplevs lite andra vyer och dofter och ibland andra kulturella protokoll, men likväl en påtaglig erfarenhet av hem. Ingen "förflyttning" har egentligen ägt rum. En människa som räddats undan fantasin om självet lever i det stora öppna ljuset, i hemmet som alltid var på plats.

När ett fiktivt jag reser omkring berättar det samtidigt sin resa för sig själv. Utan den berättelsen tycks inte resan äga rum. Det behövs också resesällskap med vilket allting kan samberättas. Minnen från tidigare resor kan då ytterligare förstärka det fiktiva självets historia. Men det ligger alltid något sorgligt i allt skapande av jaghistoria - eftersom det levande pågående livet kontinuerligt är öppet och fritt från sådant. Himlen sjunger, havet jublar med allt som lever däri och det gudomliga är fritt från begränsningens sorg.

Bortfallandet av det uppfunna självet ger rum åt den barnsliga förundran, åt det fridfulla skådandet in i ingenstans med sina mirakulösa detaljer. Där sker den verkliga resan.

Skrivet av ingenperson, 2010-10-05 20:19

Kommentarsfunktionen är avslagen för detta inlägg.