INGEN PERSON
***
Vi kallar det vårt autonoma nervsystem - men det är förstås inte "vårt" och eftersom det sköter sig själv är "vi" inte ens med i leken!
Seendet är autonomt - det sker av sig själv. Hörandet är inte skapat av någon person någonstans - det sker av sig självt. Livet är autonomt och det behöver inte fingerat "jag" som ska vara den som ser, den som hör eller den som lever.
Genom fingerade centrala jag-fiktioner som vi föreställer oss, kan vi påverka och till och med förvrida en rad funktioner. Genom självsuggestion kan vi känslomässigt uppleva en rad overkliga ting som kanske till och med skadar oss. Men detta förändrar inte det första faktum att livet sköter sig själv alldeles utmärkt utan fiktiva personer innanför huden på vissa organismer.
I språket kan vi utföra en rad kreativa lekar med de personliga pronomina. Vi säger "jag ser dig" och det enda verkliga i detta är ett seende. Vi säger "du hör vad jag säger" och det enda påtagliga och sanna är ett hörande. Seende och hörande sker alldeles av sig själva. Alla människor kan när som helst verifiera detta genom att enkelt vara medveten om vad hörandet är för något när det sker, vad seendet är för något när det sker, vad livet är för något när det sker helt av sig själv.
Det autonoma livet är här för att avnjutas. Tänk så många komplikationer människan ställer till med genom att inte avnjuta livet utan skapa fiktiva problem som i sin tur genererar nya problem. Problemen är både kunskapsproblem - för det är inte sant att ett "jag" utför seendet. Dels är det moraliskt - för hur ont gör det inte när vi försöker äga processer som inte är våra, begära tillstånd som inte är skapade av oss, besitta händelser som aldrig sker annat än av sig själva. Separationen av livet i ägande centrala enheter skapar enorm sorg och stänger in människor i underliga fängelser.
Ångest och sorg blir effekter av ägandet - eller rättare sagt av stölden. Vi stjäl fiktivt tillstånd och processer som sker av sig själva, helt utan vår medverkan. Att leva, se och höra, känna och röra sig - är allt en symfoni av autonoma händelser. Dessa uppstår och försvinner, uppstår och försvinner. Men fiktiva egon försöker stanna dem, äga dem, veta dem, kontrollera dem, förutsäga dem, beskriva dem, köpa dem och sälja dem.
Friden och sorglösheten finns i själva den autonoma karaktären på levande processer. Kärlek är kärnan i denna helhet av autonomi. Ett flöde av visdom i form av sinnliga händelser och interaktioner är vad som återstår när vi ger upp den fantastiska tanken på kontroll eller ägande. Detta är tvärtemot propagandan om att ett uppgivande av jag-funktionen tar oss tillbaka i en regress till ett primitivt tillstånd. Vi kan inte ge upp något som inte fanns där till att börja med. Det är istället det mest kreativa som kan ske med människan att hon inte fantiserar kring ett "jag" eller en separat personlighet som är sammansatt av en rad funktioner och processer, såsom i konventionell psykologi.
Vare sig vi erkänner det eller inte, avnjuter vi ett liv på 80 år eller kortare, i några fall längre. Vi avnjuter både smärta och glädje - men de allra flesta smärtorna beror av uppfinnandet av fiktiva "jag". Det verkliga flödet av händelser avnjuts såsom det verkligen sker och inte någon annanstans eller på något annat sätt. När vi talar om flödet bryts det naturligtvis upp i koncept och beskrivningar, varav ingen enda kan göra anspråk på att korrekt beskriva livet. Men detta behöver inte vara problematiskt för den enda som kräver korrekt beskrivning är en rent fiktiv person som i vilket fall som helst inte finns i livets eget flöde av händelser.
Det är därför lite förvirring uppstår när man talar om detta ämne. Någon som kvickt förstår själva den verbala logiken i det som sägs, kan ställa en rad finurliga frågor som har med den verbala "självreferensen " att göra. De bygger alla på frågan om hur ingen kan tala om någon, eller hur en egenskap kan omtalas om något utan att ett subjekt för erfarenheten av egenskapen finns där i början. Språkets grammatik snurrar runt oss i cirklar där ett subjekt behövs för att ett predikat ska kunna uttalas, vare sig det är dolt, underförstått eller utsagt. Men vi talar om det konkreta livet, inte om den verbala grammatiken.
En människa med ett intelligent "jag" kan också kopiera det som sägs och återupprepa det för sig själv eller för andra, utan att det har minsta innebörd för honom eller henne. Självet är hela tiden den centrala inbillningen för denna människa och den konkreta situationen uppstår aldrig. När livet blir för smärtfyllt eller på annat sätt tvingar fram en nyorientering i perspektivet, kan denna kommunikation få en chans att betyda något konkret. Detta kan förstås ske genom att en inbillning om "upplysning" eller "insikt" eller "visdom" hägrar som en möjlighet för denna person. Längre fram kommer överraskningen att ingen sådan förändring behövs, för livet är redan här och har alltid varit här.
Skrivet av ingenperson, 2010-10-10 20:46
Kommentarsfunktionen är avslagen för detta inlägg.