INGEN PERSON
***
En värld utan identiteter är en varm och innehållsrik värld. Genom att ingen äger eller kontrollerar perceptioner, processer, tankar eller känslor, blir livet ett friskt flöde. Ständig nyhet, ständig friskhet oavsett yttre omständigheter. En soldat berättade hur han mitt under häftig eldgivning fortfarande med en del av sin uppmärksamhet upplevde en stark levande klarhet som inte tycktes kunna störas ens av brinnande krig med omedelbar risk för att bli träffad.
Den vanliga reaktionen är annars ofta att avsaknad av identitet innebär något tomt och negativt för alla som drabbas av det. Det måste vara ett tillstånd av kris eller nöd. Detta är förstås en sorts propaganda, en dramatisering som det begränsade självet driver fram i en skräck för sitt öde. Det blir därför en viss förvåning när fenomenen ter sig rena och fräscha och utan habituell belastning. Psykologiskt betyder detta en smärre revolution i strömmen av intryck och psykiska akter. Det som uppfattades som nödvändigt för ett koherent själv, visade sig vara en överläggning, ett lager som är rent fiktivt, som en dröm.
Dramatiseringen av självet har en teoretisk, akademisk bakgrund. Det lärdes ofta ut (och lärs fortfarande ut) att vi måste ha en självstyrning, en kontroll av ens beteende. Därför skulle vi behöva ett inre jag som tittar på sig själv, jämför det vi ser med en norm eller standard eller någon annan självrespons. Och om jaget gör bra ifrån dig i jämförelse med standarder, kommer de att ge sig själv beröm, annars straffar det sig själv.
Den här jargongen får människor att förstärka sina fängelser och tar bort den barnlika öppna uppmärksamheten. Psykologer och lärare får ta del av detta sätt att beskriva den naturliga nyfikenheten i barndomen och tränar in ett självtänkande som begränsar livet avsevärt. Beröm och straff skapar fiktiva känslor av stolthet eller skam. Självuppfattningen antas leda till självförtroende, men alienerar oss. Istället uppstår ofta överlägsenhetskomplex, t ex grandios självuppfattning, inaktivitet, apati, trötthet, depression, eskapism till droger, tv, alkohol, fantasier, och till och med självmord.
Men det handlar egentligen inte om teori eller psykologi. Livet blir annorlunda genom att de fiktiva demarkationerna i landskapet försvinner. Spänningar och förhållningar som bildats genom uppehållandet av den påhittade identiteten släpper och det som sker få komma just i sin egen ordning och med sina egna kvaliteter. En ny barnlikhet - eller om man vill barnslighet - kommer som en generell atmosfär för erfarenheten.
För en åhörare som för sitt fiktiva jag vill ha en ny status eller en ny attityd i livet blir den här kommunikationen tämligen värdelös. Att klä sitt drömjag i nya termer är helt utan betydelse för livet som sådant. Människor kan tolka detta budskap som just en ny attityd eller nytt projekt. Därför är det noga med att betona att ingen förmedlar någonting till någon annan här. Det som sker är alltid endast det som sker och det är fullständigt i sin presentation, vare sig vi försöker ha en viss attityd eller inte.
Det kan emellertid verka skrämmande för ett fiktivt jag att höra om en värld utan identiteter. En motvilja och en undvikande reaktion kan bli följden av lyssnandet eftersom det verkar hotande. I kärnan av de flesta religioner finns denna "död" för jagföreställningen - det kristna dopet är en drunkningsdöd för denna föreställning. Detta dramatiseras och ritualiseras sedan genom hela passionsarbetet och korsfästelsen. Egot älskar dramatisering och operaliknande spektakel. Det är mycket enklare i praktiken - "mitt ok är lätt" som Jesus från Nasaret sa.
En värld utan identiteter blir också ett tidlöst flöde. Detta betyder att vardagen ter sig annorlunda när självet har fallit som attityd och föreställning. Vem uppfattar nu tidsförlopp? Det behövs en specifik central observationsplats för ett sådant. När denna centrala position är uppgiven spelar tid ingen roll, den saknar substans för det flöde som livet i vilket falls om helst fortsätter vara. Oändlig rör sig fenomenen helt obekymrade om tidsförlopp.
Genom att det som sker saknar tidsanspänningen uppstår öppna landskap i det psykiska livet. De tusen olika former av förväntan, som alltid får en muskelanspänning som följd, försvinner nu i ett slag och kvar är ett förvånat barnlikt fokus på allt möjligt som sker - utan prioritering. Med ett roat leende kan en sådan människa utan tid röra sig i livet och ta del av det mirakel allt liv bjuder på.
Skrivet av ingenperson, 2010-10-22 13:32
Kommentarsfunktionen är avslagen för detta inlägg.