En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

INGEN PERSON

***

Som liten kände jag ofta att så fort man var med andra människor gällde det att spela ett spel. Det var som ett schackbräde som sattes upp blixtsnabbt så fort jag fick ögonkontakt med andra som skulle prata. Alla spelade bättre än jag med pjäserna, men jag lärde mig med tiden. I gymnasieåldern var jag riktigt duktig på spelet. Men samtidigt växte aningen att det går att ställa undan brädet och lägga alla pjäserna i en låda med skjutlock, stänga lådan och ställa bort alltihop.

Något år innan jag bildade familj visste jag att medvetandet blir större när hela spelet läggs undan. Mitt liv började handlar om att praktiskt arrangera en situation där jag kunde göra detta. Min fru och jag köpte hus i glesbygden vid havet, jag såg till att överleva på tillfälliga lärarjobb, vi levde makrobiotiskt och billigt. Under en resa till Indien mötte jag indiska lärare för att se om deras tradition var mer klar på medvetande utan spel med jagets pjäser. De visste inte mer än de europeiska tänkarna, men deras kastsystem och karmabegrepp tilltalade mig eftersom det byggde på graden av klarhet hos olika grupperingar av människor, något som är helt uppenbart i samhällena på jorden.

När jag märkte att mitt "jag" var de där schackpjäserna - ibland den ena ibland den andra - och att det gick att ställa undan alla och vara ingen, blev detta mer och mer intressant. Det blev också ett sorts förnuft som gick att använda när jag fick ett tillfälligt jobb och behövde "spela" någon roll ett tag för att få lön och respekt. Det blev förnuftigt att "axla" några roller då och då. Men att vara pappa till tre barn och man till min fru behövde aldrig formuleras som roll - det var snarare att dela glädje i alla möjliga varianter, framför allt praktisk kärleksfull hjälp att klara sig.

I medelåldern kom perioder då jag åter föll in i spelet och verkligen ville vara någon av pjäserna på brädet igen. Smärtsamma och alltid misslyckade perioder. Men det går att se det som en lärotid. Varje försök ändade alltid upp i friheten från brädet och spelpjäserna. Och alltid samma exstatiska glädje när friheten visade sig vara kvar, orörd, kontinuerlig. Den finns där alltid för den är just det som alltid sker. Den kan distraheras av livet i "världen" men den väntar in oss och är nåderik vid varje återkomst.

Skrivet av ingenperson, 2010-11-14 15:08

Kommentarsfunktionen är avslagen för detta inlägg.