INGEN PERSON
***
Den fiktiva personen är ett förändrat tillstånd. När vi av några olika skäl "skakar om" detta tillstånd, går det tillbaka till det primära medvetandet som är utan ego och utan person. Det naturliga första villkoret för liv är alltså utan detta förändrade tillstånd.
Vi har ju under många år tränat oss i att skapa det förändrade tillståndet "mig" eller "jag" och ofta förbundit det med spegelbilden av oss eller den bild andra ser av oss. Men hur vant detta än är kan vi aldrig besegra livets egen naturliga primära form av medvetande. I vissa krissituationer, t ex bilolyckor, försätts vi i chock och är utanför personen, under vissa operationer sker det, under vissa mycket lyckliga stunder sker det. Vi betraktar det som avvikelser, vi är "utom oss själva" men det är endast det förändradet tillståndet som ruckats undan en stund.
Det borde då vara möjligt att träna sig att släppa detta habituerade förändrade tillstånd, säger sig den rationelle psykologen. Kanske kognitiv terapi? Men detta visar sig vara fruktlöst för instrumentet för terapin är denna fiktiva person. Det blir bara ett nytt innehåll i det förändrade tillståndet. Inget nytt innehåll vänder sig om och ifrågasätter "erfararen" själv och därmed upphör inte fascinationen eller hypnosen i egots förändrade tillstånd.
När en människa av en händelse ramlar bort från fiktionen om ett jag, blir tiden ytterst långsam, för att inte säga helt upplöst och rummet blir stort, för att inte säga gränslöst. I början känns detta inte särskilt bra eller dåligt. Det är ingenting "jag" kan använda mig av, det saknar relevans för egot. Att tala om att ha nått ett "stort jag" eller "min eviga gudsnatur" är i all välvillighet poänglöst och oftast något som tjänar det fiktiva jagets storhetsvansinne. Hur många "andliga lärare" har vi inte som effektivt och företagsmässigt gör just detta?
Däremot kan vi ju allmänt säga att vi har ansvar för att inte tro på förändrade sinnestillstånd. Vem har sagt att vi måste tro på dem? Vem har sagt att vi måste tro, som barn, att det vi ser i spegeln skulle i någon mening vara mitt "jag"? Det en ganska avancerad operation att göra det och egentligen inte något normalt, trots att vi bygger så mycket på en civiliserad normalitet med denna hypnos som grund. Gång på gång i livet råkar vi ju i starka ögonblicket hamna helt utanför denna begränsning, livet är för stort för den helt enkelt. Ofta tvingar vi då tillbaka oss in i det förändrade lilla tillståndet, trots att vi just känt hur klaustrofobiskt det är. Många människor dör i denna klaustrofobi.
Det går också att se hur känslolivet i det förändrade tillståndet blir osunt, det blir självcentrerat och bjuder ibland på njutningsfulla framgångskänslor men oftast negativa avundsjuka, svartsjuka eller plågsamma skamgrundade känslor. Detta beror på den förträngning i livet som det förändrade tillståndet skapar och upphör därför så fort ingen tilltro till den separata personen finns där. Då uppstår med lätthet starka och äkta känslor, både glädje och sorg, men utan den sårande och destruktiva karaktär som är typisk för jagtillståndet.
Trots detta ohälsosamma i att leva fångad i ett förändrat tillstånd, är det absurt många som vägrar ens tänka sig en avslappning av det, eller en återkomst till ett större och öppnare tillstånd, där "ingen" finns utan det levande är spontant. Man är hellre i fångenskap och klagar på det, man är hellre instängd i en viss kovärme, en viss trygghet, en viss kollegialitet, en viss trygg omgivning. Friheten skildras ibland som skrämmande, exentrisk, märklig och konstig - bara för speciella.
Naturligtvis är koncentrationen till ett falskt "jag" något som vi instrumentellt kan använda. Ja, vi måste använda det rätt ofta i en värld som lurar sig till att detta är särskilt verkligt. Så vi behöver inte kasta bort detta instrument, lika litet som vi behöver kasta bort kroppen och det biologiska livet. Att ha tillgång till är att vara fri att använda när det kan verka behövas.
Skrivet av ingenperson, 2010-11-15 10:12
Kommentarsfunktionen är avslagen för detta inlägg.