En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

INGEN PERSON

***

Allt jag gör är alltid redan inskrivet i ett "dramatiskt presens". När personen tror att "jag" väljer att göra något går det alltid att säga "det som nu händer är att...." så att ingen skillnad mellan "jag gör" och "det sker" går att upprätta. Detta blir för många en paradox.

Men grunden till att det verkar vara en paradox är att det aldrig "finns" någon där som paradoxalt är den som gör något. Och vi vet alla detta på något vis. Därför är vi alltid osäkra. Först när insikten är helt uppenbar att ingen person någonsin funnit där, försvinner den sortens osäkerhet.

Naturligtvis förväntar sig de flesta människor att även den som förlorat tron på "sig" ska beskriva världen som personens värld - både i nuet och tillbakablickande och framåtblickande. Därför förväntas också alla, oavsett insikt i något eller inte, spela de roller och de rollhandlingar som illusionen om "någon" innebär. Vilket i sig inte utgör något verkligt problem - en människa som drabbats av insikten kan redan spelet sedan barnsben.

Projicerar vi bakåt i mänsklighetens kulturhistoria kan vi tänka oss att en primär verklighet först är på plats - det som sker pågår utan idéer om "jag" eller "vi" eller "de". Vid någon tidpunkt i historien börjar språket fungera så att människor tänker "jag vill" eller "vi vill", alternativ "jag måste" och "vi måste" och variationer på detta språkliga tema. Pronomina byggs nu upp som neurala beteenden och så småningom finns en kulturell artefakt som allmänt etableras och innebär ett rikare liv av berättelser.

Denna tidsprojektion över hur det fungerat tidigare är förstås en utbyggnad av "min historia" och en större fantasi än jagets liv just nu. Men också här kan det dramatiska presens anläggas så att "det händer långt tillbaka i historien att vi börjar tro att vi har personliga jag som vill och måst göra saker...." osv. När insikten om att dramatiskt presens är just det som alltid sker och att de aldrig rör sig om något annat - kan också detta ges formen av dramatiskt presens: "det händer ibland att insikten går upp för människor att de aldrig haft något subjektivt jag som agerat i kroppen eller hjärnan...."

Sålänge språk används för att beskriva något kommer detta ske och samtidigt innebär insikten om ingen person att livet pågår även om ingen beskrivning sker, livet äger rum oavsett vilken sorts medvetande som erfar det som sker.

Skrivet av ingenperson, 2010-12-11 01:23

Kommentarsfunktionen är avslagen för detta inlägg.