En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

INGEN PERSON

***

I den grundläggande kognitiva uppmärksamheten finns ingen separat person. När vi som vuxna människor återbesöker den rena kognitiva rymden där allt blir till, är det heller inget problem att vara utan person, det faller sig så naturligt. Men intressant nog blir även altruism och kärlek till nästan lika självklara, åtminstone som allmän orientering. Man kunde tro att det behövs ett ego för att intressera sig för alter. Men det ligger i naturen hos den grundläggande uppmärksamheten att spontant engagera sig i den andre, eftersom ingen personlig barriär ligger emellan.

Naturligtvis handlar all god religion om detta - vi kan inte älska vår nästa som inte friheten från personen finns där, vi kan inte utöva medlidandets uppmärksamhet om vi utgår från ett själv som först ska tillfredsställas. Den isolerade personen är ett kognitivt misstag och de flesta goda religioner pekar tydligt ut detta som det stora syndafallet. När det kommer till träning eller andlig utveckling är åsikterna lite olika. Det finns naturligtvis ingenting att utveckla om den kognitiva grundfunktionen i sig själv är fri från begränsad person. Men samtidigt är det stora syndafallet ingraverat i psykologiska vanor som alltid visar sig vara destruktiva och att avstå från dessa vanor kan lätt framstå som ett övande.

Problemet med övandet är att den isolerade personen uppstår igen som centrum för övandet. Det hela framstår som en kunskap eller en färdighet som en person besitter. Men det finns ingen där som besitter något. Sunt förnuft kräver att någon utför livet utan person, men detta sunda förnuft är i regel just en komplimang som personen ger sig själv - för att få finnas kvar i spelet. Dessutom finns ett lexikon för just den andliga tradition man tränar inom. En lingvistisk neurologisk programmering äger rum och erfarenheterna i träningen korreleras med det protokoll som finns tillhanda genom tradition och utbildning.

Allt detta försvinner när personen försvinner. Men sålänge livet levs i det fängelse personen utgör kommer självfallet träning och protokoll för träning att fortleva och spela stor roll i samhället och i kulturen. Kvar står hela tiden verkligheten, fri från fiktionen. Som Albert Einstein skrev i ett brev 1921: "Människan är en del av det hela, som vi kallar universum, en del som är begränsad i tid och rum. Hon upplever sig själv, sina tankar och känslor, som något separat från allt annat. Det är en sorts optisk fiktion i medvetandet. Denna fiktion blir ett fängelse för oss som begränsar oss till våra begär och till en smalt intresse för några få personer nära oss. Vår uppgift måste vara att befria oss från detta fängelse genom att vidga våra cirklar till att omfatta medlidande med alla levande varelser och allt som äger skönhet i universum."

Skrivet av ingenperson, 2010-12-28 10:27

Kommentarsfunktionen är avslagen för detta inlägg.